Archive for the ‘Translations’ Category

Henri Cole

November 2, 2011

Migrän

Medan jag sätter på ugnen för att värma upp middagen
Iakttar jag en fluga som utforskar
rummet, där jag hängde tvätten.
Mina mänskliga fingrar, med sina långa, smala ben,
ser mer ut som en reptils. Jag vet inte,
kanske finns det inte någon mening i allt det här,
som en skåra i den gräsbevuxna marken, ur vilken gnagare
kommer och går. Lera och liv, vatten och hopp –
jag vill ha allt detta, verkligen. I stället lyssnar jag
på den blodfärgade knytnäven klapp klapp inne i skallen på mig
och underhåller en ömklig fluga.
Inom kort kommer den inte att orka mer,
som mitt armbandsur, men mitt varma mänskliga andetag
ska få den att flyga igen.

Ημικρανία

Καθώς ανάβω τον φούρνο για να ζεστάνω το δείπνο μου
παρατηρώ μια μύγα που εξερευνά
το δωμάτιο, όπου έχω κρεμάσει πλυμένα ρούχα.
Τα ανθρώπινα δάχτυλά μου με τα μακριά, λεπτά τους κόκαλα,
μοιάζουν περισσότερο με κόκαλα ερπετού. Δεν ξέρω,
ίσως να μην έχουν νόημα όλα αυτά,
σαν μια σχισμή στη χλοερή γη, από όπου μπαινοβγαίνουν
τρωκτικά. Λάσπη και ζωή, νερό και ελπίδα –
τα θέλω πράγματι όλα. Αντ’ αυτού ακούω
την αιματοβαμμένη γροθιά τακ τακ μέσα στο κεφάλι μου
και διασκεδάζω μια θλιβερή μύγα.
Σε λιγάκι θα σταματήσει
σαν το ρολόι στο χέρι μου, όμως η ζεστή, ανθρώπινη ανάσα μου
θα την κάνει να πετάξει και πάλι.

Blackbird and Wolf, 2007. Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall. Translated into Greek by Vasilis Papageorgiou.

Τούμας Τράνστρεμερ/Tomas Tranströmer

October 6, 2011

Τα χρώματα τιμούν τον Τούμας Τράνστρεμερ, Νομπέλ λογοτεχνίας 2011.

Επίλογος
Από τη συλλογή 17 ΠΟΙΗΜΑΤΑ
1954

Δεκέμβριος. Η Σουηδία είναι πλοίο τραβηγμένο στη στεριά,
ξαρματωμένο. Τα κατάρτια του υψώνονται αυστηρά
στον ρόδινο ουρανό. Και το σούρουπο κρατά περισσότερο
από τη μέρα – ο δρόμος που οδηγεί εδώ είναι γεμάτος πέτρες:
το φως δεν φτάνει ποτέ πριν από το μεσημέρι
και το κολοσσαίο του χειμώνα ορθώνεται,
φωτισμένο από φανταστικά σύννεφα. Και τότε
υψώνεται αμέσως απ’ τα χωριά ιλιγγιώδης
ο άσπρος καπνός. Τα σύννεφα αιωρούνται σε ατέρμονο ύψος.
Η θάλασσα ανασκαλεύει στις ρίζες του ουράνιου δέντρου,
αφηρημένη και σαν ν’ ακούει κάτι.
(Ένα πουλί πετά αθέατο πάνω από της ψυχής το σκοτεινό
και αλλού στραμμένο μισό, ξυπνώντας
με τις φωνές του αυτούς που κοιμούνται. Και
το τηλεσκόπιο γυρίζει, εντοπίζει έναν άλλο χρόνο,
και είναι καλοκαίρι: τα βουνά μουγκρίζουν, πλημμυρισμένα
στο φως και το ρυάκι υψώνει τη λάμψη του ήλιου
με το διάφανο χέρι του… Και μετά σβήνουν όλα,
όπως όταν κόβεται μια ταινία στο σκοτάδι.)

Ο αποσπερίτης κατακαίει τώρα το σύννεφο.
Δέντρα, φράχτες και σπίτια μεγεθύνονται, διευρύνονται
στου σκοταδιού την ορμητική, αλλ’ αθόρυβη χιονοστιβάδα.
Και κάτω από το άστρο εμφανίζεται όλο και περισσότερο
το άλλο, το κρυμμένο τοπίο που ζει
τη ζωή των περιγραμμάτων στην ακτινογραφία της νύχτας.
Μια σκιά τραβά το έλκηθρό της ανάμεσα στα σπίτια.
Που περιμένουν.

Στις έξι το απόγευμα σηκώνεται αέρας
και καλπάζει βροντώντας στον δρόμο του χωριού,
στο σκοτάδι, σαν πλήθος ιππέων. Πώς
ηχεί και σιωπά η μαύρη ανησυχία!
Τα σπίτια είναι φυλακισμένα σε χορό ακινησίας,
στο βουητό που μοιάζει αυτό του ονείρου. Η μια
μετά την άλλη οι σπιλιάδες γυροφέρνουν πάνω απ’ τον κόλπο
και κατευθύνονται προς την ανοιχτή θάλασσα που ξεχύνεται στο σκοτάδι.
Στον ουρανό τ’ άστρα στέλνουν απελπιστικά σήματα.
Ανάβουν και σβήνουν από τα σύννεφα που περνούν από μπροστά τους,
που μόνον όταν κρύβουν το φως αποκαλύπτουν
την ύπαρξή τους, σαν τα σύννεφα του παρελθόντος
που περιφέρονται στις ψυχές. Όταν περνώ έξω
απ’ τον τοίχο του στάβλου φτάνουν στ’ αφτιά μου μέσα στη φασαρία
τα χτυπήματα των οπλών του άρρωστου αλόγου.
Η αναχώρηση μέσα στη θύελλα, από
μια χαλασμένη αυλόπορτα που χτυπά και χτυπά, ένα φανάρι
που κρέμεται από ένα χέρι, ένα ζώο που κακαρίζει
τρομαγμένο στο βουνό. Αναχώρηση όταν βροντούν
οι κεραυνοί πάνω απ’ τις σκεπές των βουστασίων, όταν βουίζουν
τα τηλεφωνικά καλώδια, όταν ο αέρας σφυρίζει διαπεραστικά
στα κεραμίδια στη στέγη της νύχτας
και το δέντρο ανήμπορο σείει τα κλαδιά του.

Από μια γκάιντα ξεχύνεται μια μελωδία!
Μελωδία από μια γκάιντα που προελαύνει,
απελευθερωτικά. Μια πομπή. Ένα δάσος σε πορεία!
Αφροί γύρω από μια πλώρη, το σκοτάδι σαλεύει
και στεριά και θάλασσα ταξιδεύουν. Και οι νεκροί,
που βρίσκονται κάτω απ’ το κατάστρωμα, είναι μαζί μας,
μαζί μας στο ταξίδι: ταξίδι με πλοίο, περιπλάνηση
που δεν είναι καταδίωξη, αλλά σιγουριά.

Κι ο κόσμος μαζεύει συνεχώς το αντίσκηνό του
Και πάλι. Μια μέρα καλοκαιρινή αρπάζει ο αέρας
τ’ άρμενα της βαλανιδιάς κι εκσφενδονίζει τη Γη.
Το νούφαρο κάνει κουπί με το κρυφό νηκτικό του πόδι
στη σκοτεινή αγκαλιά της λίμνης που είναι σε φυγή.
Μια ξεκομμένη κοτρόνα κυλά στις αίθουσες τ’ ουρανού και χάνεται.
Στο καλοκαιρινό σούρουπο φαίνονται στον ορίζοντα νησιά
που υψώνονται. Παλιά χωριά τραβούν τον
δρόμο τους, εισχωρούν όλο και πιο βαθιά στα δάση, πάνω
στους τροχούς των εποχών με τα στριγκλίσματα της καρακάξας.
Όταν η χρονιά βγάζει τις μπότες της,
και ο ήλιος σκαρφαλώνει πιο ψηλά, τα δέντρα γεμίζουν φύλλα
και αέρα και αρμενίζουν ελεύθερα.
Στα ριζά του βουνού σκάει η κυματωγή του δάσους των κωνοφόρων,
έρχεται όμως η μεγάλη, ζεστή φουσκοθαλασσιά του καλοκαιριού,
περνά αργά μέσ’ από τις κορυφές των δέντρων, αναπαύεται
για μια στιγμή κι αποτραβιέται –
παραμένει η άφυλλη ακτή. Και τελικά:
το πνεύμα του Θεού είναι σαν τον Νείλο: πλημμυρίζει
και υποχωρεί με ρυθμό που έχει υπολογιστεί
σε κείμενα από διαφορετικές εποχές.
Αλλά και Αυτός είναι αμετάβλητος
και γι’ αυτό σπάνια Τον βλέπει κανείς εδώ.
Διασχίζει τον δρόμο της πομπής από τα πλάγια.

Όπως το πλοίο που διασχίζει την ομίχλη
δίχως η ομίχλη να το αντιλαμβάνεται. Σιωπή.
Το σύνθημα είναι το αδύναμο φέγγος του φαναριού.

Σ.τ.π. Τραγούδι: Το μυθολογικό μέρος είναι από το έκτο τραγούδι του Καλεβάλα.
Ελεγεία: Ο άντρας του Μπόκστεν [Bocksten]. Το καλοκαίρι του 1936 βρέθηκε στον βάλτο του Μπόκστεν στη Χάλλαντ [Halland] το πτώμα ανδρός που δολοφονήθηκε στα μέσα του δεκάτου τετάρτου αιώνα. Η ενδυμασία του ήταν σε τέλεια κατάσταση εξαιτίας των χουμικών οξέων. Στο πτώμα ήταν καρφωμένα δυο παλούκια για να μη μπορέσει ποτέ ο νεκρός να σηκωθεί και περπατήσει.

 


Σύρος
Από τη συλλογή Ο ΜΙΣΟΤΕΛΕΙΩΜΕΝΟΣ ΟΥΡΑΝΟΣ
1962

Στο λιμάνι της Σύρου παρατημένα εμπορικά πλοία σε αναμονή.
Οι πλώρες δίπλα δίπλα. Αραγμένα εδώ και χρόνια:
CAPE RION, Μονρόβια.
KRITOS, Άνδρος.
SCOTIA, Παναμάς.

Σκοτεινοί πίνακες πάνω στο νερό, κρεμασμένοι απόμερα.

Σαν παιδικά παιχνίδια που γιγαντώθηκαν
και μας κατηγορούν
για ό,τι δεν γίναμε.

XELATROS, Πειραιάς
CASSIOPEJA, Μονρόβια.
Η θάλασσα σταμάτησε να τα διαβάζει.

Όταν όμως ήρθαμε για πρώτη φορά στη Σύρο, νύχτα ήταν,
είδαμε τις πλώρες δίπλα δίπλα στο φως της σελήνης και σκεφτήκαμε:
τι πανίσχυρος στόλος, υπέροχα ενωμένος!

Τα ποιήματα περιλαμβάνονται στον τόμο Tomas Tranströmer, Τα Ποιήματα, μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου, εκδόσεις Printa 2004.

Konstantinos Kavafis, 8

September 14, 2011

Den osannolika gryningen
Poems by Konstantinos Kavafis
Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall
Published by Ellerströms 1993
The book is now out of print. Chromata publishes here the whole book in instalments. This is the last instalment.

Konstantinos Kavafis, 7

July 5, 2011

Den osannolika gryningen
Poems by Konstantinos Kavafis
Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall
Published by Ellerströms 1993
The book is now out of print. Chromata publishes here the whole book in instalments.

Cherry Smyth

June 15, 2011

Första dagarna i Cahabergen

Vad gör denna stillhet med kroppen?
Gradvis växande utvidgning som chokladvikt.

Gräsplanen sträcker munnen ner i vattnet.
Tunna skyar blånar nu den högt liggande sjöns fönster.

Ögon når över en tre mil grå harmoni.
Himlen skiftar som musik, jaget följer efter.

Härlig luft skummar ut för att möta rymden.

Kanter som gjorts uppmärksamma på rörelse och oljud
slappnar av för att dricka tystnaden, men gör det inte ännu.

Avlägsna avsikter vandrar in i purpur.


Πρώτες μέρες στα Όρη Caha

Τι επίπτωση έχει αυτή η ακινησία στο σώμα;
Επαυξητική επέκταση όπως το βάρος από σοκολάτα.

Ο χορτοτάπητας βουτά το στόμα του στο νερό.
Λεπτά νέφη χρωματίζουν τώρα μπλε το παράθυρο της ψηλής λίμνης.

Μάτια απλώνονται σε μια γκρίζα αρμονία τριάντα χιλιομέτρων.
Ο ουρανός παραλλάσσει σαν μουσική, ο εαυτός ακολουθεί.

Η αφρόκρεμα του πολυτελούς αέρα ρέει για να συναντήσει τον χώρο.

Παρυφές που αντιλήφθηκαν κίνηση και θόρυβο
ηρεμούν για να πιουν τη σιωπή, αλλά δεν το κάνουν ακόμη.

Μακρινές προθέσεις περιπλανώνται στο ιώδες.

Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall. Translated into Greek by Vasilis Papageorgiou.

Tomas Tranströmer / Τούμας Τράνστρεμερ at 80

April 15, 2011

Ο Τούμας Τράνστρεμερ κλείνει σήμερα τα ογδόντα του χρόνια. Τα Χρώματα τον τιμούν δημοσιεύοντας ένα ποίημα από τη συλλογή Ο Μισοτελειωμένος ουρανός  (1962). Το ποίημα περιλαμβάνεται στον τόμο Tomas Tranströmer, Τα Ποιήματα, μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου, εκδόσεις Printa 2004.

Εσπρέσο

Ο μαύρος καφές στο πεζοδρόμιο
με καρέκλες και τραπέζια φανταχτερά σαν έντομα.

Πολύτιμες, αιχμαλωτισμένες σταγόνες
γεμάτες με την ίδια δύναμη που έχει το Ναι και το Όχι.

Βγαίνει από σκοτεινά καφέ
κι ατενίζει τον ήλιο ασκαρδαμυκτί.

Στο φως της μέρας μια τελεία ευεργετικού μαύρου
που χύνεται γρήγορα μέσα στον χλομό πελάτη.

Μοιάζει τις σταγόνες της μαύρης βαθύνοιας
που μερικές φορές κλείνονται στην ψυχή

και μας δίνουν ένα ευεργετικό σκούντημα: Πήγαινε!
Παρότρυνση ν’ ανοίξουμε τα μάτια.

Tomas Tranströmer in Växjö 2004.

Konstantinos Kavafis, 6

April 7, 2011

Den osannolika gryningen
Poems by Konstantinos Kavafis
Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall
Published by Ellerströms 1993
The book is now out of print. Chromata publishes here the whole book in instalments.


 

 

 

Ingemar Leckius

February 7, 2011

Ατενίζοντας το Αιγαίο

Μια αργοπορημένη ψαροπούλα κατευθύνεται προς το λιμάνι
χαράζοντας βαθιά αυλάκια στη γαλάζια έρημο.
Το  Άγιον  Όρος διακρίνεται αμυδρά στη μακρινή φωτεινή του αχλή.

Και ξαφνικά γίνονται όλα λάμψη εκτυφλωτική,
πύρινη θάλασσα, φως που κατακλύζει τα πάντα.
Οι γρήγορες φτερούγες του περιστεριού είναι τα μόνα μου βλέφαρα.

Ναός από αιωρούμενο μάρμαρο; Ξανασμίξιμο του κάτω νερού
με το πάνω;  Άραφος μανδύας από φως;
Εικόνα του ανεικόνιστου; Εικονοστάσι της απαρχής…

Ψηλαφώ τη στάχτη των εικόνων,
καθώς ένας άγγελος πέφτει βαθιά στο ανείπωτο
και ο λαγός στο παράλιο δάσος βοσκά ήρεμος το πράσινο φως.

Vid Terebinträdet, 1989. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Η μετάφραση τούτη δημοσιεύτηκε στον τόμο Καβάλα: Μια πόλη μια λογοτεχνία. Διαμαντής Αξιώτης (επιμ.), Μεταίχμιο 2002.

Konstantinos Kavafis, 5

January 16, 2011

Den osannolika gryningen
Poems by Konstantinos Kavafis
Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall
Published by Ellerströms 1993
The book is now out of print. Chromata publishes here the whole book in instalments.

Tre grekiska poeter

December 11, 2010

Mihalis Ganas (Epirus 1944). Poet, författare, producent av litterära program och filmmanusförfattare. Hans dikter har översatts till flera språk och tonsatts av kända grekiska tonsättare.

Maria Kyrtzaki (Kavala 1948). Poet, språkgranskare och radioproducent av litterära program. Hennes dikter har översatts till flera språk.

Giannis Varveris (Aten 1955). Poet, översättare och teaterkritiker. Hans dikter har översatts till flera språk.

Översättning till svenska Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall.

Bike parts from NY, drawing by Daniel Olovsson

M I H A L I S  G A N A S

Kärlekens
till Popi

Som koppar från en kittelflickare i Ioannina
lyser och glänser ditt skratt,
dina ord exploderar i mig
som handgranater.
En kropp som sparkade som ett litet djur
innan sömnen kom,
tre nätter i rad nu och med dubbla kuddar
avger jag nikotin,
kör åttio i feber
sedan nittio
blir som besatt på landsvägarna.
Och ensamheten en bitter läxa
och döden en svart trådrulle,
kom med kärleken,
kom med vattnet.
Var inte borta mer lämna mig inte
genomskinlig handflata och rätt hjärta,
som jag älskar och som skrämmer mig,
som givit mig bröd och stjärnljus
bröstets metall igen
och kroppens sovande trumma.

 

II
till Hristos Bravos

En sådan natt, för många år sedan,
var den någon som gick ensam, jag vet inte hur
många leriga kilometer.
En molnig natt utan stjärnor.
I gryningen kom han in i Ioannina.

På det första härbärget åt han, och där sov han
i tre dygn. Han vaknade av snön
som föll mjukt, gick och ställde sig vid fönstret
och lyssnade på klarinetterna.
Ibland oklara och ibland intill honom,
precis som vinden ville det.
Och sedan hörde han rösten
helt klart, den kom från nära håll,
som hundskall och som om man knivdödade
kvinnan men utan bråk eller
något annat, det snöade hela natten i Ioannina.
I gryningen betalade han räkningen
och återvände till sin by.

Han var nog i sitt femte årtionde
med grått hår och tre ogifta
döttrar, änkeman sedan fyra år,
med sin svarta mantel över axlarna,
och hur mycket snö som dessa axlar burit
var det ingen som visste.

 

Koltrasten
till den där onsdagens sällskap, 18-5-88

Koltrasten en smal liten munk
med sitt hesa mässande och sina klumpiga
böner året runt, men under våren
håller den andakt i de lysande platanerna
på kända platser och i omtalade
träd, när det regnade,
blåste eller var kallt, när
det snöade och den hängde
i murgrönans svarta frön
för att ge näring till den lilla kroppen
och sedan vilade den på en kvist,
en svart låga som väntar
i snön,
tills på våren
då något kommer och löser upp
knuten i dess hals
vilket befriar rösten som överraskar den,
närd av tystnaden och nöden,
och den blir till prästen för en mörk
religion och en ständigt plågande
gudinna som får jägare
och katter och vesslor att skrämma den
så att den sjunger,
så mycket den kan hinna med,
innan den ligger på sin mage igen
i sin rösts vinterdvala.

 

M A R I A  K Y R T Z A K I

Greker

Som greker som blivit kvar
hemma i ett annat land.

Det försvann i djupet av Asien
sjönk vid filosofers stränder
och det blev till en våg på poeternas öar
och en liten vind av hemlängtan.

Hem är det man längtar efter.

Pindos tillflykt
bortom Pyrrhus förlorade glädje
Bakom Haimos toppar
i Orfeus Thrakien bär Eurydike
svart huvudduk
en lång sorgklänning

Varför sörjer hon musiken.

Och hon söker, söker i radiovågornas FM
och sedan blod igen, blod i medelhög och
kort frekvens, mörkt och massivt
hon söker sina lemmar sin melodi
för att uttrycka indirekta ord
sången som blixtrade till
och tycktes henne vara ett liv.

Och att de längtar efter detta andra liv
tycktes dem vara ett liv.

Bakom marmor gömde sig ruiner
de återvände till Parthenon    De tittade
tillsammans med karyatiderna gick de
från klippans ena sida till den andra i Zaloggos stad.
De spelade i konkava teatrar.

Nej. De vet inte, förstår inte
Vet inte och längtar inte

och radiovågorna spelar en annan musik.

 

[Plötsligt tystnad]

Plötsligt tystnad. En annans
Dröm eller min, vet inte

Han satt på bänken. Vid kanten
av en bullrig gata. Han hade de gamla trasiga
kläderna på sig. Blicken var nu
fäst framför honom
– som om han såg på någon eller något.
Han bad, det visste jag, men annorlunda

Den brutna kroppen
lutade mot sig själv. Och orden
även de lutade mot glasväggarna
på husen som reste sig runt honom

Återspegling av ord tänkte jag och kände hur han
skakade och hur gråten överväldigade honom
luta och luta igen verkade han säga
– talade han till ett hemland eller en hemperson? –
och fäst oss med
beröringens blick i rämnor, ruiner
i språkets sprickor
flagga, fana i njutningens land

 

Det mållösa språket

Människan kan inte vara utan hemland;
hon blir som fisk utan eget vatten
och som om hon hamnat utanför det som skyddade henne
– det egna språket.
Hon bygger trädgårdar och gårdsplan
inte hemmet
Och ensamheten – den räcker inte, är inte tillräcklig
för att skapa ett hemlands mark.

Ensamheten bor i kärleken, skräm den
inte, du log,
och uppfinner ett mållöst språk
och ett hedrat språk.
Alla respekterar det och bugar
och går förbi.
Att inte minnas
kärleken som en gång
fyllde deras segel
– och detta det enda och enastående
språket att tala

Som de har glömt.

Du och jag är i säkerhet och
du ska inte vara rädd – bo i mig
som en ensamhet utan att vara rädd.
Och låt mig
öppna dina dörrar
fönstren, så att jag som ljus och ett litet blad
av skugga kan komma in. Och titta där, på väggar
och golv och fönsterbrädor,
just där är den i fred, kärlekens återspegling,
den slår rötter, får små grenar och frukter
som doftar och eftersken från
kroppar som har kämpat och är trötta på krig
och har längtat efter basilikans och
myskens doft. Var inte rädd.

I detta ljusets svarta land
som jord och hur ditt ansikte sträcker sig och ständigt
minns och alltid längtar efter
ljuset
ljuset
det andra ljuset
Kärlekens.

Du
vilket annat land ska du söka
Jag
vilken annan jord.

 

G I A N N I S  V A R V E R I S

Din kropp och jag

Vi har rest mycket
din kropp och jag
vi har föreställt oss
allt som en kropp och ett jag
kan föreställa sig.
Min kropp och jag
har drömt om
din kropp i positioner
du aldrig föreställt dig.
Nu har du ingen plats här
vad vill du
mellan mig
och din kropp.

 

Om jag hade ett litet barn

– Så mycket som du inte kan
av det jag minns.
I ditt lilla huvud stoppar jag minnen
ur mitt minne
personer, saker som jag älskat
som du inte ens fick chansen
att glömma.
Och hela tiden berättar jag igen och igen om så mycket som du gått miste om, fastän

du inte gått miste om någonting alls.
Lyssna inte på någon
som är oförmögen att glömma
lyssna inte
varken du eller ni
han är galen i minnen
hans händer och ord är minnen
låt honom vara i sina minnen
ta barnet från hans händer.

 

Plan för sömn

Nu för tiden är jag sömnig.
Jag dryper sömn över allt jag gör;
jag, som i hela Attika inte känner någon
som är mer intelligent än jag,
vill sova.
Jag har blivit sömnig av att förstå
det förstår jag. Jag måste ha rätt;
det är väl i sin ordning att jag är sömnig.
Men jag kan inte sova.
Och så gör jag inget annat
än tar sömnigheten
med till mina vänner,
en förståelse av trötthet
och en ljuv uppgivenhet
som ser ut som krav på
att man ska förstå mig.
Och så, efter åratal i denna sömnighet
kommer jag inte att inse om man har förstått
och om jag var eller inte var sömnig
när jag faller i sömn.

Konstantinos Kavafis, 4

November 3, 2010

Den osannolika gryningen
Poems by Konstantinos Kavafis
Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall
Published by Ellerströms 1993
The book is now out of print. Chromata publishes here the whole book in instalments.

 

Star on the barn, by Lo Snöfall

 

 

 

 

Konstantinos Kavafis, 3

October 12, 2010

Den osannolika gryningen
Poems by Konstantinos Kavafis
Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall
Published by Ellerströms 1993
The book is now out of print. Chromata publishes here the whole book in instalments.

Cherry Smyth

September 9, 2010

Framtiden för något utsökt

Ηela vintern observerade jag din ensamma cyklamen
räta ut sin herdestav
för att fladdra upp i det enda ljuset
och låta ljuset komma in
dit det inte kunde nå självt
för att skapa sådant rosa,
en fjärilasana.
Först nu kan jag börja känna
hur långsamma dina årstider är,
hur länge knoppar vallades
i den där skrynkliga skuggan,
hur mycket det behövdes för att vattna
ditt fält av ådriga stigar,
att förtrösta på lite jord.

Το μέλλον ενός λεπτού πράγματος

Όλον τον χειμώνα παρατηρούσα το μοναχικό σου κυκλάμινο
που ίσιωνε το κυρτό ραβδί του
για ν’ αναπεταρίσει στο μοναδικό φως,
επιτρέποντας στο φως να εισχωρήσει
εκεί που δεν μπορούσε να φτάσει από μόνο του
για να δημιουργήσει τέτοια ροδαλότητα,
μια ασάνα σαν πεταλούδα.
Τώρα μόνο αρχίζω να νιώθω
πόσο αργές είναι οι εποχές σου,
πόσο καιρό τα μπουμπούκια ποιμαίνονταν
σ’ εκείνη την τσαλακωμένη σκιά,
πόσο σε πήρε να αρδεύσεις
την έκτασή σου με τα νευρώδη μονοπάτια,
να πιστέψεις σε λίγο χώμα.

(One Wanted Thing, 2009. Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall. Translated into Greek by Vasilis Papageorgiou. Photograph: Well, by Lo Snöfall.)

John Yau

August 11, 2010

Σύντομο κείμενο

Κάποιος τα ψέλνει σε κάποιον σε μια πόλη
που το όνομά της ομοιοκαταληκτεί με το δικό σου·  μια πόλη που
δεν γνώριζες καθόλου· μια πόλη που δεν μπορείς να επισκεφτείς
παρ’ όλο που αυτή σε επισκέφτεται έτσι όπως αρχίζει η μέρα·
έτσι όπως αρχίζει η μέρα μ’ έναν λαμπυρίζοντα παλμό
παλμό προσδοκίας ακολουθούμενο από την ανάγκη
ν’ ακούσεις κάποιον να λέει το όνομά σου.

(Corpse and Mirror, 1983. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. The picture above shows Linnaeus,  a new arrangement by Lo Snöfall.)

Konstantinos Kavafis, 2

July 27, 2010

Den osannolika gryningen
Poems by Konstantinos Kavafis
Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall
Published by Ellerströms 1993
The book is now out of print. Chromata publishes here the whole book in instalments.

Konstantinos Kavafis

June 6, 2010

Den osannolika gryningen
Poems by Konstantinos Kavafis
Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall
Published by Ellerströms 1993
The book is now out of print. Chromata will publish here the whole book in instalments.

Μαρί Σίλκεμπεργκ / Marie Silkeberg

March 1, 2010

Τρία ποιήματα από την ενότητα «To όνομα»

Τα γράμματα φτάσανε· λογοκριμένα, κομμένα
Μπορούσες να δεις τα μάτια του μεσ’ από τις τρύπες,
την άκρη του στόματος
Ή μήπως πρόκειται για σκοτάδι

Όχι. Καίει φωτιά εκεί
Το βλέμμα μιας γυναίκας, δεν διατρυπά κανέναν
Τον ακολουθεί όμως σε αχανείς ηπείρους
Ορέστη, φωνάζει, τον φωνάζει με τ’ όνομά του

*

Πολυαγαπημένε
Χαϊδεύουμε με το χέρι το πρόσωπο κάποιου
και ο κόσμος αλλάζει – ο πόθος τον καταλαμβάνει
Ξεδιπλώνεται. Ο κόσμος, ο πόθος
Χτίζει πόλεις

Μπορούμε να περιπλανηθούμε στους δρόμους του. Στα
κτίριά του από σκιά, στις σχολικές του αυλές,  στις περιφραγμένες του ώρες
Τελικά είναι πάντα τα δυνατά μπράτσα του εξαναγκασμού που τυλίγονται
που τυλίγονται γύρω από μια ασημένια μέση
Δίχως ηρωισμό, σίγουρα, αλλά ποτέ δίχως χρέος – η ζωή
Η σκηνή αδειάζει, ένα γκρίζο φως εισβάλλει
Έτσι παραμένεις στην πείνα μου
Έτσι παραμένω στον λιμό μου
Δική σου

*

Όλγα Μαρία, πολυαγαπημένη

Ναι, οι φλαμουριές –

Η φανταστική Οδησσός,
ο σκοτεινός υμέναιος

Αν μ’ έβλεπες –
εδώ ανάμεσα στις κορυφές των σημύδων

Εσύ δικό μου Ο
που τόσο δυσμενώς με αναζητάς

που όλη σου η περιφέρεια
έχει καεί

στην τροχιά των μαύρων ακτίνων

Η Marie Silkeberg γεννήθηκε το 1961 στο Γκλόστρουπ, στη Δανία. Ποιήτρια, δοκιμιογράφος, μεταφράστρια και καθηγήτρια δημιουργικής γραφής στο πανεπιστήμιο του Γκέτεμποργκ. Ζει στη Στοκχόλμη. Τα ποιήματα που παρουσιάζονται εδώ προέρχονται από τη συλλογή Imorgon, och imorgon, Αύριο, και αύριο, 1997. Η συλλογή είναι αφιερωμένη στον Έλληνα παππού της από τη μεριά του πατέρα της, τον Ορέστη Σωκράτη που γεννήθηκε στο Ροστόβ το 1888 και πέθανε στη Στοκχόλμη το 1947. Το επίθετό του ήταν Σβορώνος. Οι μεταφράσεις δημοσιεύτηκαν στο περιοδικό Helios: The voice of three seas, 1, Rhodes 1999. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.

Grekiska epigram

January 2, 2010

Carl Fredrik Hill, a portrait by Lo Snöfall, oil on canvas.

Inledning och översättning

Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson

(Aftonbladet, lördag 10 juni 2000)

I den antika grekiska litteraturen möter man inte sällan föreställningen om att dikten härstammar från det gudomliga. Såväl Illiaden som Odysséen börjar exempelvis med ett anrop till muserna om att använda skalden som medium. Men vid sidan om diktens mystiska, kultiska och metafysiska historia, löper en annan och lika kraftfull – den som handlar om brukbarhet. Dikten som verktyg för ett eller annat; sångleken, kärleksförklaringen, fest- och bröllopsdikten, kort sagt den sorts dikt som människor gjort bruk av då de egentligen varit upptagna av annat.

I denna tradition kan man, åtminstone delvis, placera epigrammet. Det grekiska ordet betyder ursprungligen inskrift, det som är skrivet på något, på en hård yta, en sten. Och när genrens föds på sjuhundratalet före Kristus handlar det också om inskrifter på gravstenar, på statyer eller på offergåvor. Det är alltså från början dikter med en funktion. De berättar om den döde, eller om givaren. På ursprunget faller också formen, som av praktiska skäl måste bli relativt kort och som just därför ger utrymme för en betydande metrisk och formell komplikation. Inskriftens allt överskuggande syfte är ju att bestå. Och av en kort text som gör anspråk på att bestå krävs en hög komplexitet för att den inte skall bli banal och ointressant med tiden.

I början var epigramförfattarna anonyma. Den som talar i epigrammen är vanligen inte författaren utan den döde eller givaren. Som vore inskriften en sorts pratbubbla över en förlust, en frånvaro och på samma gång ett vittnesbörd om skriftens triumf över ögonblicket och döden. Många nutida författare och tänkare har också påpekat och problematiserat det faktum att epigrammet, och epitafiet (gravskriften), hör samman med skriftens begynnande kolonisation av den grekiska kulturen och tanken. Minnet var inte längre lika beroende av traditionen, när det kunde fästas i skrift. Tillägnelsen (skriftläsandet) blev en viktigare minnesakt än utsägandet (berättandet), vilket vissa menar kom att få en avgörande mentalitets- och kulturhistorisk betydelse.

Ganska snart blev epigrammet dock en poetisk genre bland andra. En genre som var livaktig ända in på 500-talet efter Kristus. Från Klassisk tid, över Hellenistiskt, Romersk och Bysantinsk tid rinner en rad av varierande epigram, som alla behållit den korta formen och oftast även den elegiska versen, det s.k. elegiska distichonet som i sin grundform består av en hexameter följd av en pentameter.

Denna märkvärdigt homogena tradition har genom tiderna samlats i flera antologier. Den första anses vara gjord av den betydande epigrammisten Meleagros (ca 140-170 f. Kr.). Men de två viktigaste, och de som vi främst hämtar vår kunskap om genren från är Maximos Planudes (ca.1260-1310) stora antologi och framförallt den Pallatinska antologin som upptäcktes kring 1590, men som bör ha tillkommit någon gång i början av 900-talet. De två sistnämnda antologierna rymmer sammantagna (de återger i stor utsträckning samma texter) närmare fem tusen epigram, av mycket skiftande kvalitet och kynne. Här kan man finna allt ifrån allvarliga hyllningar av döda hjältar, till sanslöst fräcka epigram om de erotiska företrädena hos älskare och älskarinnor, allt ifrån filosofiska djupsinnigheter till råa vitsar. Sammantagna ger de dock en bild av mänskligt liv i passion, sorg, lust, hat, glädje, förtvivlan och lovsång som saknar motstycke i den västerländska litteraturens äldre historia. Människor som varit döda i tusentals år kommer en plötsligt till mötes rakt ur sin vardagliga kamp med existensen. Man känner igen sig bland dem, med ungefär samma frekvens som man känner igen sig i dem man möter på gatan eller på bussen på väg till jobbet.

Ja, epigrammet, inskriften, pekar till sist på sig själv som funktion. Dessa texter har förmått bära sina länge sedan döda genom tiden och låter dem återuppstå var gång en ny läsare rör vid texten med blicken. De visar oss skriftens särskilda gravskick, som syftar till att övervinna döden. Den som blott jordas i människors minnen, som det heter i Gamla testamentet, han dör med sina minnesbärare. Men den som jordas i skriften, den beständiga, han lever så länge någon – vem och var som helst – ännu kan läsa och tyda hans grav.

I de här tolkningarna har vi valt att avstå från metern. En annan gång kan vi komma att välja annorlunda. Vi har, i det här sammanhanget, sett betydelse- och tontrohet som viktigare än det metriska och formella raffinemang som epigrammen ofta också visar prov på.

*

Ditt ben, Nikandros, har fått hår! Se upp
så att det inte också sker din stjärt.
Och så blir du varse bristen på älskare. Nej, tänk
redan nu på hur kort din ungdom varar.

Alkaios från Messene (levde under 200-t f. Kr.)

*

Jag älskade. Jag kysste. Lyckad var jag, framgångsrik. Är älskad ännu.
Men vem jag är, och hon, och hur – vet blott gudinnan.

Okänd författare (trol. tillkommet någon gång under de första fem seklerna e. Kr.)

*

Av kärleken blev Heliodoras nagel stark och vass,
ty hon river sig ända in till hjärtat.

Meleagros (f. ca. 140 f. Kr. d. ca.70 e. Kr.)

*

Kytherea själv knöt upp den ljuvliga gördeln över brösten
och gav den, Ino, åt dig, som din egen, att du med
sinnestrollande kärleksvätskor alltid skall kunna tämja män;
Och så har du använt dem bara på mig.

Antifanes från Makedonien (levde trol. kring åren för vår tideräknings början)

*

Medtävlarna reste detta äreminne över boxaren Apis,
för att han aldrig förmådde skada någon.

Lukillios (levde under första seklet e. Kr.)

*

Äpplet kastar jag till dig. Älskar du mig i ditt hjärta
tar du emot det och ger av din jungfrudom.
Men tänker du, som jag hoppas att du inte tänker
tar du emot det och grubblar över kortlivad skönhet.

Platon (f. 427 f. Kr., d. 347 f. Kr.)

*

Tapper i strid var Timokritos. Det här är hans grav.
Krigets gud skonar inte de bästa, utan de fega.

Anakreon (f. ca 570 f. Kr.)

*

Hjältemodets härold, de odödligas uttolkare.
Sol efter solen i grekernas liv.
Musernas strålglans, världsalltets oförgängliga mun, Homeros,
har den vågslagna sanden, o främling, begravt.

Antipatros från Sidon (200-t. f. Kr.)

*

En gång lekte jag med sexiga Hermione.
O pafiska gudinna, en färgrik gördel av blommor
bar hon med guldbokstäver runt om. Där stod: ”Älska mig
och var inte ledsen om jag tillhör en annan”.

Asklepiades (f. ca. 230 f. Kr.)

*

Här ligger jag, Timokreon från Rhodos, efter att ha ätit mycket,
druckit mycket och snackat mycket skit om folk.

Simonides från Keios (f. 556 f. Kr. d. 468 f. Kr.)

*

Inget är skönare än kärlek. Allt ljuvligt överträffar den.
Jag har till och med spottat honungen ur munnen.
Nossis säger detta: Den Kypris inte kysst, hon skall åtminstone
aldrig lära känna vad sorts blommor rosor är.

Nossis (tidigt 300-talet f. Kr.)

*

När Diophon, den avundsamme, såg att grannen korsfästs
på ett högre kors, rann livet ur honom.

Lukillios

*

Efter att ha ätit lite, druckit lite och lidit mycket sjukdom
dog jag äntligen. Dra ni åt helvete allihop!

Okänd författare eller Simonides från Keios

*

Kläderna kasta, min ljuva. Låt nakna lemmar röra vid
nakna lemmar, flätade i varandra. Inget
skall finnas emellan oss, Som Semiramis mur
tycks mig din tunna klädnad. Låt bröst
och läppar förenas: Och begrav resten i tystnad.
Jag hatar oprecist sladdriga tungor.

Paulos Silentarios ( 500-talet e. Kr.)

*

Förtvivla! Vad skall jag säga först, och vad sedan?
Förtvivla! I smärtans innersta detta: du finns inte mer.
Åh, underbara kvinna, främst var i skönhet din kropp,
främst i godhet ditt hjärta.
Prote, ditt namn talade sanning. Ty i ljuvhet,
oefterhärmlig, stod ingen framom dig.

Krinagoras (levde kring åren för vår tideräknings början)

*

Noter: 1. Kypris är ett annat namn för Afrodite. 2. Rosen är Afrodites blomma 3. Uttrycket pafiska gudinna syftar på Afrodite. 4. Kytherea är ett annat namn för Afrodite. 5. Uttrycket Semiramis mur syftar på en drottning som omgärdade Babylon med murar. 6. Namnet Prote betyder “den första”.

Swedish-Greek Poetry Meeting

December 12, 2009

The meeting would have taken place the 15 of December 2009 at the Acropolis Museum in Athens. The event was unexplicably and authoritatively cancelled by the Greek Ministry of Culture and Tourism, despite the fact that everything was organized in time by the Swedish-Greek Cultural Committee and preparations were in the final stage.

Swedish Poets

Eva Ström
Jenny Tunedal
Magnus William-Olsson

and Peter Curman

Greek Poets

Pavlina Pampoudi
Titos Patrikios

Translation into Greek by Vasilis Papageorgiou
Translation into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall
Photographs by Lo Snöfall

Eva Ström / Εύα Στρεμ

Τ ο  σ κ ο τ ε ι ν ό  α λ φ ά β η τ ο

Ω, διάβασέ το, διάβασέ το
το σκοτεινό μου αλφάβητο
πριν εξαφανιστεί
είμαι γραφή που χάνεται

διάβασέ με όσο ακόμη είμαι λέξεις
διάβασέ με όσο ακόμη είμαι κώδικας

Οι λοβοί μου δημιουργήθηκαν κάποτε
για κεραυνοβόλο ακαριαίο έρωτα
Εμπρός, αγάπησέ με
νουκλεοτίδιο προς νουκλεοτίδιο

Έτσι με διαβάζει ο θάνατος
έτσι με διαβάζει ο έρωτας
νουκλεoτίδιο προς νουκλεοτίδιο

Πίστεψέ με μπορώ να το κάνω
Μπορώ να πλάσω τον κόσμο
Μπορώ ν’ αναστηθώ από τη λάσπη
διαβασμένη μέχρι διάλυσης,
διαμελισμένη,
νεκρή
μπορώ να ζήσω έτσι.

*

Η  γ λ ώ σ σ α

Υπήρχα ήδη όταν γεννήθηκες, και ήμουν πιο μεγάλη από εσένα
μπορούσες να με πλησιάσεις βαθμηδόν μόνο
μπορούσα να σ’ εγκαταλείψω ακριβώς τότε που με χρειαζόσουν
πράγμα που σ’ έκανε έξαλλο και ανελέητο
πάντα όμως επέστρεφα, απρόσμενη,
δεν με έλεγχες

Κι ωστόσο υπήρχα μέσα σου εξαρχής
σαν δυνατότητα σαν λειτουργία
ήσουν πάντα αναγκασμένος να με εφευρίσκεις
όποτε δεν πίστευες στις αισθήσεις σου
και πάντα ήθελες να μ’ έχεις μαζί σου σε όλες σου τις εμπειρίες
λες και ποτέ δεν τολμάς να πας κάπου μόνος
λες και δεν πιστεύεις τίποτε και κανέναν
αν δεν είμαι μαζί σου

Προσπαθώ να είμαι υπομονετική, φεύγω στις πιο
άθλιες αποστολές
υπομένω κακουχίες, πενιχρή τροφή
μερικές φορές με κλειδώνουν σε απόλυτο σκοτάδι
κι ωστόσο όλοι περιμένουν νέα μου.

Κι εγώ επίσης δεν αντέχω την κακοποίηση, ακόμη κι εγώ χρειάζομαι έρωτα.
Όταν μ’ εγκαταλείπουν εγώ δεν πάω ποτέ πουθενά.
Ίσως δεν είμαι εκεί που με άφησαν την τελευταία φορά
ακόμη κι εγώ μπορώ να μεγαλώσω μέσα σ’ ένα καλοκαίρι, σ’ έναν χρόνο.

*

Ή θ ε λ α  μ ό ν ο  ν α  β ρ ί σ κ ο μ α ι  μ έ σ α  σ τ ο  κ ό κ κ ι ν ο

Ήθελα μόνο να είμαι μέσα στο κόκκινο
Ήθελα να κολυμπώ – να είμαι μέσα στο κόκκινο
Ήθελα να ονειρεύομαι – να κολυμπώ μέσα στο κόκκινο
Ήθελα να είμαι μέσα σε κόκκινα όνειρα

Ήθελα μόνο να εκδιώξω το κόκκινο
Ήθελα μόνο να αποβάλω σαν αίμα το κόκκινο
Ήθελα μόνο να συγκεντρώσω το κόκκινο
Ήθελα μόνο να αιμοσφαιρίσω στο κόκκινο

Ήθελα μόνο να συγκεντρώσω το κόκκινο
Ήθελα μόνο να επιλέξω το κόκκινο
Ήθελα μόνο να ξεπλυθώ από το κόκκινο
Ήθελα μόνο να μοιράσω το κόκκινο.

Jenny Tunedal / Γέννυ Τούνενταλ

Η  σ υ γ ν ώ μ η  δ ε ν  ε ί ν α ι  τ ο  τ έ λ ο ς  τ η ς  α μ ν η σ ί α ς

Τα λόγια της δηλώνουν την ιδιαίτερη απόσταση μεταξύ τους.
Κατόπιν μπορεί κανείς να προσανατολιστεί στον χώρο.
Δεν υπάρχει καμιά κοινή νύχτα.
Αυτό που ρέει είναι το νερό και το φως (από άστρα).
Το δωμάτιο συνεχίζει να βυθίζεται στο σκοτάδι και να διαλύεται ασαφώς.
Ο ήλιος συνεχίζει ν’ ανοίγει χώρους ανάμεσα στα σπίτια των άλλων.
Μοιάζεις ανίσχυρο νερό με τον ουρανό να πιέζει την επιφάνειά του.
Μόνο μια λάμπα μπορεί να είναι τόσο ήρεμη και κιτρινωπή.
Και η σκιά είναι φως δίχως προθέσεις, χαμογελώντας, απεγνωσμένα.
Δες αν υπάρχουν πια ορίζοντες και πιο μαύρα πουλιά, που τους διασχίζουν.
Το πρόσωπό σου, όχι όμως το σώμα, επέστρεψε στ’ αδέλφια μου και στις χειρονομίες.

*

Έ ν α  ά λ λ ο  σ ύ ν ν ε φ ο.

Έ ν α  ά λ λ ο  σ ύ ν ν ε φ ο,  π α ν ό μ ο ι ο

Σαν επανάληψη.
Σαν κάτι ξένο και σαν διαφορά.
Μια νέα κόμμωση, αλλά χωρίς πόνο.
Το μαύρο στα μάτια, μαύρο από μολύβι, παλιά σημάδια, μαρκαδόροι.
Μόνο κατά τη χρήση του χαλαρώνει κάτι πραγματικά.
Δεν συζητάμε κάποιες αποφάσεις, δεν επικρίνω τον ύπνο σου.
Επιφέρει αδυναμία η αστραφτερή άμμος.
Δεν υπάρχει άμμος στον ύπνο, τα ίχνη πάνω στα άσπρα ίχνη χαράζουν χάρτες σε ερήμους.
Ένας διαρκής αμετακίνητος στρατός και η γης αποκαλείται εδάφη.
Θυμάμαι όλα όσα δεν είπες.
Μου το λες για να με παρηγορήσεις.

*

Ε π ε ι δ ή  η  θ λ ί ψ η  δ ε ν  ε ί ν α ι  α ν η σ υ χ ί α

Ποια ακριβώς ρούχα κάνουν τα χέρια της πιο όμορφα.
Δεν μπορώ ν’ απαντήσω στην ερώτηση τι απομένει.
Δάκρυα, είπε η χαρούμενη φωνή στον δρόμο.
Εκείνη τότε έγειρε προς τα εμπρός και τον φίλησε.
Ήταν όλα ροζ και πολύ κοντά.
Μεταξωτό ύφασμα αρπαγμένο απ’ τα χέρια κάποιου, τόσο άσπρα γύρω από σφιχτά μπράτσα, δίχως αγκαλιές, ριχτό, διαπεραστικό άσπρο, διαπεραστικά χέρια ανοιχτά, τα χέρια αποδίδουν το κεφάλι, ένα σύννεφο που τρώει ένα άλλο σύννεφο, αδελφικά.
Ένα ύφασμα που μοιάζει τους όρους της.
Πτυχές που αποδίδουν τη θέση του κεφαλιού.
Το φως πέφτει και κομματιάζεται σχεδόν δίχως βάρος.
Δεν έχει σημασία πως πέφτει το φως.
Το φως πέφτει πάνω στο αδύναμο στόμα της και τ’ απλωμένα χέρια του, στο μέρος αυτό και σε άλλα, στα κρύα φωτεινά πρόσωπά μας, που μοιάζουν το ένα το άλλο όπως κάθε πόλεμος μοιάζει με πόλεμο.

Magnus William-Olsson / Μάγκνους Βίλλιαμ-Ούλσσον

Ε γ ώ  ο  ί δ ι ο ς

06 11 60

Γεννήθηκα
γεννήθηκα στον αστερισμό του ορόσημου
Το σημείο της δημιουργίας μου
κλείνει συσπειρώνεται

Στο κέντρο του υπάρχει ένας καθρέφτης

Αναπαύομαι συμμετρικά ανάμεσα στα σημεία
Ισορροπώντας στο κενό
του ορόσημου·

άσπρο και ξε-
κάθαρο

σαν ομίχλη

*

( Μ ν η μ ο σ ύ ν η )

Η φροντίδα της επιδερμίδας, Μνημοσύνη
όταν ξεραίνεται στον ήλιο
Οι μικρές ρωγμές γύρω από τον πρωκτό – με λάδι
Βλέφαρα και βουβώνας, όλα φιλημένα σκασμένα πριν από λίγο

Η φροντίδα της επιδερμίδας και η προστασία της από τις πληγές
Επουλωμένα με λάδι, με αλοιφή και αμυγδαλέλαιο τα εξανθήματα και οι ρωγμές και οι πληγές που ανοίγουν στο δέρμα σαν νερομάνες, άστρα, έντομα

Ήρθαν για να πιουν, και τώρα κρέμονται σαν τσαμπιά γύρω από τις άκρες των ματιών. Πηγές υγρών στη μύτη και στις άκρες του στόματος. Ακόμη και οι πιο μικροί μπορούν να ξεδιψάσουν

Το παιχνίδι του βλεννογόνου υμένα. Μικρά αιχμηρά πόδια του κερατοειδή χιτώνα

Το σεληνιακό σου δέρμα, Μνημοσύνη
η πληγωμένη επιθυμία σου

*

( Κ α λ λ ί μ α χ ο ς )

Με φαντάζομαι να χαϊδεύω με τρία δάχτυλα, μετά να πιάνω τα μαλακά, συνεσταλμένα αρχίδια του και να τον φιλώ από τέτοια αδιάντροπα πλεονεκτική θέση. Η άκρη της γλώσσας πάνω στα χείλια
και μετά αφήνω την άκαμπτη γλώσσα να διαπεράσει τη στοματική κοιλότητα, να εισχωρήσει βαθιά στο λαρύγγι

Αν όμως αυτός είμαι εγώ κι εγώ είμαι εσύ;
Αν αυτός είναι κύριος κι εγώ δούλος του;
Αν εγώ είμαι η σκιά του, το όνειρό σου ή η δική μου αχαλίνωτη επιθυμία μπροστά στον καθρέφτη;

Ω, ερωτική έκσταση!
ουκέτι μακρά λέγω

Peter Curman / Πέτερ Κούρμαν

T i m e o u t

Όταν η ζωή αρχίζει να παραλύει απ’ τη ρουτίνα
είναι καιρός για ένα timeout –
καιρός να γίνει κανείς απρόσιτος σε τηλέφωνα και φαξ,
να κλείσει το ηλεκτρονικό του ταχυδρομείο.
Ή να πει ό,τι και ο Γκούνναρ Έκελεβ: ”Non serviam”,
δεν σε υπηρετώ!
Βρες μου ένα καλύτερο μέρος για timeout
από το σπίτι της Αριάνε Βάλγκρεν στην πλαγιά της Ακρόπολης, στην Αθήνα
δυο βήματα από τον ίδιο τον Παρθενώνα!
Εδώ περνώ τώρα τις μετρημένες μέρες μου.
Μη νομίζεις ότι είμαι εδώ για να γράψω λογοτεχνικά αριστουργήματα
– τέτοια όνειρα δεν συνάδουν με το timeout.
Πάνω στο γραφείο μου βρίσκονται σωροί με άγραφα ποιήματα.
Τα πονήματα δεν είναι παρά πόνοι για μένα.
Πρωινή ιεροτελεστία: να τρώω πρόγευμα στη βεράντα,
να ψήνω καφέ, να κόβω ψωμί, να βάζω στο τραπέζι φέτα και ντομάτες, ελιές.
Ν’ ακούω μετά τις πρωινές ειδήσεις που κρατούν καλά ως τις εννιά.
Κατόπιν κάποιο μουσείο ή βόλτα για ψώνια.
Σκάλες, πάνω, κάτω, και πάλι σκάλες:
Νιώθω την Αθήνα στα πόδια μου,
η Αθήνα με πονά στα γόνατά μου
κάθε της πέτρα στα κόκαλά μου.
Αγαπημένη, όμορφη, αυστηρή Αθήνα!
Διαβουλεύομαι έντονα με τον εαυτό μου για διάφορα πράγματα
και με τον τουριστικό οδηγό του Φρόμμερ στην τσέπη
περιφέρομαι στην Πλάκα και το Κολωνάκι
και βλέπω κάθε αξιοθέατο.
Μεγάλη η χαρά μου να περιπλανιέμαι στην πόλη αυτή!
Ή με τον υπόγειο να ταξιδεύω πίσω στην αρχαιότητα.
Ακόμη και κει κάτω στα βάθη σκέφτεται κανείς τον Παρθενώνα
που φωταγωγημένος φυλά την πόλη τη νύχτα.
Μεγάλη η αμερικανική ατίμωση στο WTC,
ένα τζάμπο τζετ όμως ίσια πάνω στον Παρθενώνα!
Θα ήταν σίγουρα καρδιακή προσβολή ιστορικών διαστάσεων!
Έτσι δεν είναι, μπιν Λάντεν;
Όμως οι ανθεκτικές Καρυάτιδες σέρνουν ακόμη πίσω τους τη συλλογική μας μνήμη
όπως σέρνω κι εγώ τη ζωή μου
σκοντάφτοντας εδώ και κει ανάμεσα στις κολώνες
και προσπαθώντας να θυμάμαι να μη ξεχάσω αυτά που βλέπω

Pavlina Pampoudi / Παυλίνα Παμπούδη

K o n s t h a n t v e r k a r e n

Konsthantverkaren, utvisad i den sandiga tiden mellan det förflutna och framtiden, plågas av sin dubbla natur. Han är en varelse med människans heder och Guds plikt. Med kulans begär och villebrådets minne. På en ängels gata och i en spindels bo. I klippans skuld och havets ånger.
För envåldshärskarens ära och maskens förmåner. För ett liv som vind och eldens död.

Konsthantverkaren avtjänar sitt liv. Inspärrad i det skälvande vita utanför spektrumet.
Främst väggar runtomkring. Mer än dubbla jämfört med dem som bestämmer platsen. Förutseende okända dimensioner.

En projektion färdas mycket fort på väggarna. Obegripliga bilder i oavbruten
succession. Otaliga händelser och variationer, universella och obetydliga.
Allt händer samtidigt, allt har innebörd, konvergerar.

På vänstra sidan ett bord. På bordet bördiga papper, i vilka det förflutnas idisslare
utan att ana någonting ingenting betar.
Under bordet ett annat spöke. Hunden som ingenting vaktar morrar mot aldrig.
Vaken observerar han med de dödas tusen ögon.

Där framme en trästol. Konsthantverkaren använder den som en extra lem att stödja sig
på. Medan hans medvetande i gudomliga virvlar, mil efter mil, orytmiskt korsar
den svindlande öknen av mänskligt damm.

På högra sidan en orörlig storm som förtätar tomrummet. Osynlig arbetar den tredje
ödesgudinnan. Än så länge är Verket synligt bara i skiljetecknen. Främst pauser och
mörker. Dess verkliga omfattning bortom detta liv.
Inom kort skall det skänkas till konsthantverkaren.

*

D i k t

Att fatta det ofattbara, förgäves

Det är vilt
Den andre jägarens rop inombords,
Lockbete, hunger, villebråd
Fälla, det är jag

Vad ser jag nu, vad tittade på mig,
Vad besitter mig, vad brottas jag med?

Att fatta det ofattbara, förgäves:
Dikt

*

D i k t e r

Fåglarnas sneda fotspår
Hieroglyfer
I sanden
Dikter

Upprepningstecken
Upprepningstecken
Upprepningstecken

Vind

Titos Patrikios / Τίτος Πατρίκιος

L a b y r i n t e n s  h i s t o r i a

Sedan Theseus dödade Minotauros
lämnades labyrinten åt sitt öde, vakterna avskedades
med tiden störtade taket ner
de fruktansvärda korridorerna uppdagades
salarna där tortyr och antropofagi ägde rum
valvgångarna med de dolda uppfinningarna
de nergrävda skatterna
väggarna rasade ner, det blev bara spår kvar
av invecklade mönster på marken.
Men man har aldrig slutat bygga liknande labyrinter,
mörka konstruktioner med nytt material
med nya monster, offer, hjältar, härskare,
överhuvudtaget skapar man labyrinter med ord
varje år går nya kullar in i dem
pojkar och flickor, både rädda och djärva
inför fällorna, falluckorna, blindgatorna
med ambitionen att återskapa och spela
det gamla dramat anpassat till nya situationer
genom att ge huvudrollerna samma namn
Minoas, Pasifae, Minotauros, Ariadne,
Daidalos, Ikaros, Theseus.

*

T å g a v g å n g a r

Å avgång
med det förborgade hoppet om en förlängning
med den uttryckta önskan att resa hem
med mycket bagage, att som ett tecken lämna kvar
en handväska, en säck, en resväska
på varje station man kommer fram till –
det blir lättare så att ta nästa tåg
lättare fortsätter man resan
men småningom upptäcker man
att ens spår blir alltmer svaga bakom en
att man kanske till slut inte kan hitta dem igen
så som man ibland inte kan hitta kvittot
från bagageinlämningen.

Å avgång
med tillönskningar och förhoppningar
trots de oförutsebara ändringarna
i tågtidtabellerna.

*

Å r e t r u n t b l o m m a n d e  r o s o r

Skönheten hos de kvinnor som har ändrat våra liv
djupare än hundra revolutioner
försvinner inte, vissnar inte med åren
hur mycket fysionomierna än slits
hur mycket kropparna än förfaller.
Den finns kvar i längtan som de en gång framkallade
i orden som kom fram om än sent
i utforskandet av köttet utan någon säkerhet
i dramerna som aldrig blev offentliga
i separationernas avspeglingar, i de fullständiga identifikationerna.
Skönheten hos de kvinnor som förändrar livet
finns kvar i dikterna som skrevs för dem
åretruntblommande rosor som avger sin egen doft
åretruntblommande rosor, precis som poeterna säger i evighet.

Τόμμυ Ούλοφσσον/Tommy Olofsson

November 2, 2009

Autumn on the other side

Δίπλα στον τάφο στην Ούποκρα

Τα κλωνάρια ελάτου που άφησα πάνω τους,
η τρυφερότητα των κλαδιών και μετά των κεριών
που άναψα, καθώς εισέπνεα
λίγη από τη ζέστη που μου έχουν δώσει.

Kalmar through

Έρωτας στο Βερολίνο

Και ήμασταν εντελώς διαφορετικοί.
Κάναμε έρωτα και ήμασταν ένας.
Ήμασταν ένας που ποτέ δεν θα ξεχάσουμε.

Gotenstrasse 10. Ήταν ο δρόμος σου.
Είχες εκεί έναν δρόμο να πάρεις. Περπατούσα
κι εγώ όπως εσύ και είχα έναν δρόμο να πάρω.

Και αφού είχαμε περπατήσει φτάσαμε κάποτε
και μέναμε ο ένας μέσα στον άλλο. Το βλέμμα σου ήταν
το παράθυρό μου, οι ανάσες σου ο σφυγμός μου.

Ήμασταν ένας που ποτέ δεν θα ξεχάσουμε.
Κάναμε έρωτα και ήμασταν ένας.
Και ήμασταν εντελώς διαφορετικοί.

(Attack mot intigheten, 2009. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Περ Λάγκερκβιστ – Pär Lagerkvist

October 2, 2009

Daniel's Audi by Lo Snöfall

Κανένα χέρι δεν είναι τόσο άδειο όσο το δικό μου,
καμιά καρδιά τόσο έρημη.
Αν κάποιος έμπαινε στ’ αγροκτήματά μου
θα νόμιζε ότι βρίσκεται ανάμεσα σε νεκρούς.

Μόνος διασχίζω μια ξεραμένη γη
ποθώντας την καρδιά μου να εγκαταλείψω.
Καμιά θύελλα δεν λυσσομανά,
ο πόνος μου μικρός και κενός είναι.

Μαραμένα βότανα ορθώνονται δίπλα στο πόδι μου,
ζεστοί άνεμοι μ’ ακολουθούν.
Τίποτε δεν ορμά στο στήθος μου
σαν ψηλό και τρεμάμενο κύμα.

Κάθε βράδυ γέρνω το κουρασμένο κεφάλι μου
στους αδύναμους κορμούς των δέντρων.
Έχω λιώσει όλους τους δρόμους μου,
η σκόνη τους καλύπτει τα χόρτα.

Μια μέρα θ’ αφήσω τη γη που μου έδωσε ζωή,
τα έρημα αγροκτήματα θ’ αφήσω.
Έναν πόθο για του θανάτου τη βροντερή θάλασσα
βαθιά στην καρδιά μου άσβηστο κρατώ.

(Ångest, 1916. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Elena Penga / Έλενα Πέγκα

August 5, 2009

Hud

Har du varit i Amerika?
Nej. Är det fint där?
Ja.
För mig är Amerika Michael Jackson. Från svart ville han bli vit och han förstörde allt på och inom sig som påminde om hans ursprung. Han blev, även han, skaparen av sig själv.
Även transvestiter gör något liknande.
Ja.
Det finns också den där amerikanskan, Wildenstein, som ville se ut som en katt och som lyckade med det. Efter femtionio operationer. Har du sett henne?
Var någonstans?
I någon tidskrift.
Nej. Hur ser hon ut?
Skrämmande. Ser ut som en katt.
Om man sträckte ut människans hud horisontellt skulle den täcka en dubbelsäng.
Har du sett det?
Var någonstans?
I någon tidskrift.
Tidskrift?
Allting finns i tidskrifter.

(Översättning Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall.)

John Ashbery / Τζον Άσμπερυ

July 28, 2009

Ocean with two objects

Ποίημα πριν από τον χρόνο

Ήσυχα, λες και θα μπορούσε να γίνει
διαφορετικά, η θάλασσα γυρίζει
και μπαίνει γλιστρώντας στην κιλότα της.

Οι ύφαλοι κάτι πρέπει να ξέρουν,
όπως και όλοι οι απερίεργοι σολομοί
που κολυμπούν ελαφρόμυαλα κατά κοπάδια

κι αναρωτιόνται ποιο κοπάδι είναι καλύτερο.
Πιστέψτε με, δεσποινίς Θάλασσα, θα σας πήγαινα
μια βόλτα με το σαραβαλάκι μου, αν μπορούσα.

(Your Name Here, 2000. Translated into Greek by Vasilis Papageorgiou. This translation was published in ΠΟΙΗΣΗ 16, 2000. Photograph by Lo Snöfall.)

Βίλχελμ Έκελουντ / Vilhelm Ekelund

June 8, 2009
Davidia involucrata in Lund, Botanic Gardens

Davidia involucrata in Lund, Botanic Gardens

Η μεγάλη ανθρωπολογία

– όμως την περιπέτεια της εξαγνισμένης αγωνιστικότητας, τον περί αυτής μύθο θα μπορούσαμε κατά κάποιον τρόπο να τον μετατρέψουμε σε αίμα του αίματός μας –: σκοπός ήταν να ονειρευτούμε σθεναρώς.
”Η λατρεία των ονείρων” –: αυτό θα ήταν ένα από τα θέματά μου.
Θα μπορούσε να εξελιχθεί περαιτέρω.

Σθεναρά όνειρα –
θα μπορούσαν να είναι η σωτηρία μας; Οι σθεναροί ονειρευτές –
θα μπορούσε τελικά να αποδειχτεί ότι ήταν το γένος αυτό που υπήρξε ο πραγματικός φορέας των – ανθρωπίνων ενεργειών;

Κάθε ανθρώπινο σκάψιμο, τρύπημα, κυνήγι θησαυρού είναι
– στην αυθεντικότητά τους – ένα σκάψιμο προς την ελευθερία. Κάθε μεγάλη έρευνα είναι η αναζήτηση των όρων της ελευθερίας.
Αυτό είναι η μεγάλη ανθρωπολογία.

Και πώς η ζωή όλη ενός τέτοιου ανθρώπου μπορεί να φαίνεται σαν αυτή ενός σαστισμένου πουλιού που επιμένει να μπει σε κλειστό παράθυρο!
– Όσο και υπάρχουν πόρτες και παράθυρα ανοιχτά παραδίπλα, αυτό επιμένει ακατάπαυστα να αναζητά το ομοίωμα της ελευθερίας.

Το πρόβλημα μπορεί να λέει όσο απέριττα γίνεται: να είσαι απλός.
Είναι πρόβλημα που μπορεί να λυθεί!

Αν αγαπούσαμε την απλότητα θα ήμασταν όλοι ήρωες. Αυτό όμως
που αποκαλούμε ”ζωή” (και που συχνά είναι το αντίθετο) μας ξεγελά.

Ένα φέγγος στο σπίτι σου, στο σώμα σου, στην ψυχή σου –
το φέγγος που είναι δικό σου: από τη διατήρησή του εξαρτάται η ζωή σου.
Η ανοικονομία αυτή (στην κυριολεκτική της σημασία!) είναι η καλύτερη ηθική.

Η εξήγηση της παγκόσμιας δυστυχίας
βρίσκεται στη διάθεση για κολακεία και προχειρότητα.

Το μυστικό πάθος που λέγεται μέλλον:
αυτό που σε κάθε μεγάλη ζωή αποτελεί αντίβαρο
σε άλλα πάθη – αντίβαρο, μυστικό αγκυροβόλι!

Η κατανόηση και η συμπαγία – μόνο στο πιο ακατανόητο:
Γι’ αυτό η δύναμή σου είναι: πίστη στο όνειρο. Έτσι ήταν
για όλους τους – ονειροθελητές.

Μέθοδος παραγωγική.
– Αυτοί που ξέρουν ν’ αφήνουν τις σκέψεις τους
να λιάζονται: σ’ αυτούς (όπως ο Λίχτενμπεργκ!)
πρέπει να συγκαταλέγω τον εαυτό μου. Η μέθοδος αυτή, αυτή η επίγνωση ήταν ο ”ζήλος” μου.

Συντομογραφίες – με αυθυποβλητικό στόχο·
διόλου εξαιτίας ανυπομονησίας και αταξίας.

Το ειδύλλιο: ”πάγος και μέλι”.

Το όνειρο για μια ποίηση, για ένα συγγραφικό έργο που θα ήταν
εντελώς αυθόρμητο, καθαρή ακτινοβολία μουσικής στην ύψιστη μορφή της, μυστική, ελεύθερη αποκάλυψη του νόμου –: το ορφικό όνειρο, το προαίσθημα της δυνατότητας να παίξω καθαρά. Η θέληση για δύναμη του Ησυχασμού· οι πόλεμοί του.

Ανεξάντλητος ως προς την εμπειρία, ανεξάντλητος
ως προς την ελπίδα· όπως θα πρέπει να είναι ο συγγραφέας.

(Σημειώσεις του Βίλχελμ Έκελουντ (1880-1949) από το αρχείο του στην πανεπιστημιακή βιβλιοθήκη της Λουντ. Δημοσιεύονται για πρώτη φορά στον τόμο Drömmar som förplikta: Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, ο οποίος περιέχει δοκίμια του πανεπιστημιακού Per Erik Ljung για τον Σουηδό ποιητή. Lund 2009. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Στη φωτογραφία ανθισμένη davidia involucrata στη δυτική πλευρά του Βατονικού κήπου της Λουντ. Στα Σουηδικά λέγεται μυξομαντιλόδεντρο, näsduksträd, στα Αγγλικά περιστερόδεντρο, dove tree.)

Magnus William-Olsson

April 6, 2009
New York, by Lo Snöfall. Published in Ingen hand orörd.

New York, by Lo Snöfall. Published in Ingen hand orörd.

Επιστροφή

Βαθουλώνω την παλάμη μου και
τη γεμίζω θάλασσα.
Η αίσθηση της υγρότητας στη στεγανή
επιδερμίδα μου εκφέρει το π ε π ε ρ α σ μ έ ν ο.

Η λέξη θρονιάζεται ανάμεσα
στους κερατοειδείς χιτώνες μου και τον ορίζοντα
όπως το φεγγάρι μερικές φορές
κρύβει τον δίσκο του ήλιου από
τη γήινη σφαίρα. Απομένει μόνο
αυτό το μοναδικό, το σωτήριο
Ο

(O’, 1987. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Daniel, Ashbery and Land Rovers

March 10, 2009

Spring is here again and summer is not far away, less mud and more and more dandelions on the ground, a great balance needed when playing football on the grass in order to avoid both, the tricky mud that might deprive you of a spectacular goal and make you a spectacle in the eyes of the dandelions. These are pure beauty on the leaves of grass, not wild but rebellious, a lovely anomaly that you do not want to disturb. After school Daniel wants to play, I want to read. We play and then read, read meticulously. I promise to play and Daniel promises to help me translate a poem by John Ashbery into Swedish, “In Vain, Therefore”, later in the collection Hotel Lautréamont (1992). We published it in Allt om böcker 3, 1990.

ashbery-allt-om-bocker-daniel_31

Here Ashbery speaks about dandelions and mud. About dead dandelions. Summer costs. Or have they been run over by a Land Rover? Don’t run over, please, Land Rover. Daniel takes a break and draws the Land Rover we had parked near the football grass. He had practised on similar cars before, one that distributed his magazine Le Journal des Chats, where we between biking around and doing homework published the first two stanzas of the “Hymn to Freedom” by Dionysios Solomos, the embarrassingly romantic lines that constitute the Greek anthem.

daniel-ljc-bil

I think Ashbery would have been a Land Rover dealer were he not a poet. Has he ever driven one? Lo Snöfall laughs at my thoughts. But she too likes the way Ashbery writes about landscapes in his poetry, how much he loves plants and flowers and the countryside. A four wheel drive Land Rover would only help him to wander more easily on any surface and take any directions he pleases without hesitation or warning. He writes like I drive my Land Rover, or like I follow it, let it take me to the worldly street of Kalmar, one of the most beautiful I know anywhere, where I sit at my favourite café and write or make notes on how to translate or write on a poem by Ashbery.

freelander-kalmar-09

And he writes like the cat is sitting under Lo’s Land Rover, thinking without thinking, being active without moving, a rover resting while wandering. But where?

los-land-rover

Daniel wants to draw another Land Rover. What will that one do this time? Good to have it when time comes to carry the apples from the muddy orchard. Of course.

daniel-land-rover-green

And you will help me to translate another poem by Ashbery who knows about apples and orchards. Deal. We translate “Livelong Days” this time (the order of our translating expeditions is not clear in my rovig mind), also this one in Hotel Lautréamont. We publish our translation in Artes 4, 1989, the fine magazine that inexplicably does not exist anymore.

ashbery-poem-artes

The poem ends speaking about mythologies and apples that are multiplying. I miss playing football with Daniel, and I miss translating Ashbery with him. But we have the worldly countries and multiple landscapes of Ashbery, and the Land Rovers to take us, or like cats park them, anywhere we like.

Vasilis Papageorgiou

Susan Azar Porterfield

February 2, 2009

Varför reser vi

Jag är inte här i Kousba;
jag står här i Kousba.
På denna smala, lutande gata,
på denna oktoberdag, jag som inte existerar
utan denna smala, lutande gata
har blivit, har strävat efter att bli,
denna gata, denna närbelägna vägg, denna himmel.
I närvaron av så mycket annat
är mitt hjärta ett skenande tåg.
Jag kan inte känna mina ben.
Just nu svävar jag över gatan.
Just nu står jag på gatan.
Jag är en av gatans stenar.
Det är just därför jag har kommit hit.

blues-2008

Γιατί ταξιδεύουμε

Δεν είμαι εδώ στην Κούσμπα·
στέκομαι εδώ στην Κούσμπα.
Σ’ αυτόν τον στενό, κατηφορικό δρόμο,
αυτή τη μέρα του Οκτώβρη, εγώ που δεν υπάρχω
χωρίς αυτόν τον στενό, κατηφορικό δρόμο,
έχω γίνει, έχω προσπαθήσει να γίνω,
αυτός ο δρόμος, αυτός ο τοίχος δίπλα του, αυτός ο ουρανός.
Ενώπιον τόσο διαφορετικών πραγμάτων
η καρδιά μου είναι αφηνιασμένο τρένο.
Δεν αισθάνομαι τα πόδια μου.
Τώρα ακριβώς αιωρούμαι πάνω από τον δρόμο.
Τώρα ακριβώς στέκομαι στον δρόμο.
Είμαι μια από τις πέτρες του δρόμου.
Γι’ αυτό ακριβώς έχω έρθει εδώ.

(Beirut Redux, 2008. Translated into Swedish by Vasilis Papageorgiou and Lo Snöfall. Translated into Greek by Vasilis Papageorgiou.)

Χάρολντ Πίντερ, 1930-2008

January 3, 2009

Αργότερα

Αργότερα. Κοιτάζω έξω το φεγγάρι.
Κάποτε ζούσα εδώ.
Θυμάμαι το τραγούδι.

Αργότερα. Κανένας ήχος εδώ.
Φεγγάρι στον μουσαμά.
Ένα παιδί κατσουφιάζει.

Αργότερα. Μια φωνή τραγουδά.
Ανοίγω την πίσω πόρτα.
Κάποτε ζούσα εδώ.

Αργότερα. Ανοίγω την πίσω πόρτα.
Το φως χάθηκε. Νεκρά δέντρα.
Νεκρός μουσαμάς. Αργότερα.

Αργότερα. Σκοτάδι που κινείται πολύ γρήγορα.
Σκοτάδι παχύ.
Εδώ ζω τώρα.

(1974)

stirling-stones

Το γνωρίζω το μέρος αυτό

Το γνωρίζω το μέρος αυτό.
Πράγματι.
Ό,τι κάνουμε
διορθώνει τον χώρο
ανάμεσα στον θάνατο, σε μένα
και σε σένα.

(1975)

stirling-shop

Denmark Hill

Τουλάχιστον είσαι εκεί,
και όταν θα μπω στο δωμάτιο
θα σηκωθείς, τα χέρια σου ενωμένα,
και θα χαμογελάσεις,
ή, αν κοιμάσαι,
θα ξυπνήσεις.

(Σεπτέμβριος 1977)

edinburgh-basement

Εστιατόριο

Όχι, κάνεις λάθος.
Ο καθένας είναι όσο όμορφος
μπορεί.
Ιδιαίτερα στο γεύμα
σ’ ένα εύθυμο εστιατόριο.
Ο καθένας είναι όσο όμορφος
μπορεί.
Και συγκινείται
από την ίδια του την ομορφιά.
Και χύνει δάκρυα για χάρη της
στο πίσω κάθισμα του ταξί στον δρόμο για το σπίτι.

(1987)

gdansk-shop

Εδώ είναι
(Στην Α)

Τι ήχος ήταν αυτός;

Κοιτάζω αλλού, προς το τρεμάμενο δωμάτιο.

Τι ήχος ήταν αυτός που ήρθε μέσα με το σκοτάδι;
Τι δαίδαλος από φως είναι αυτό στο οποίο μας αφήνει;
Τι στάση είναι αυτή που παίρνουμε,
κοιτάζουμε αλλού και μετά μποροστά μας πάλι;
Τι ακούσαμε;
Την ανάσα που πήραμε στην πρώτη μας συνάντηση.

Άκου. Εδώ είναι.

(1990)

Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Οι μεταφράσεις αυτές δημοσιεύτηκαν στο Εντευκτήριο 26, Άνοιξη 1994. Στο εισαγωγικό μου σημείωμα έγραφα μεταξύ άλλων: “Τα ποιήματα προέρχονται από τον τόμο Collected Poems and Prose (London: Faber and Faber, 1991). Ο ενδιαφερόμενος αναγνώστης μπορεί εδώ να βρει κείμενα επιλεγμένα από τον ίδιο τον μεγάλο θεατρικό συγγραφέα, γραμμένα μεταξύ 1949, τότε που ο Πίντερ ήταν δεκαεννιά χρονώ, και 1990. Το ύφος των περισσότερων ποιημάτων φαντάζει σαν απόσταγμα της τόσο χαρακτηριστικής λυρικής διάθεσης που υποβαθρώνει όλα τα θεατρικά του κείμενα με τη μορφή ανεξιχνίαστης, κι ωστόσο απροσδιόριστα οικείας, απειλής. Η τελευταία δημιουργεί κενά σ’ έναν λόγο απρόσμενα σύντονο, γεμάτον ανομολόγητες επιθυμίες και σκέψεις, συνοδευμένες από κινήσεις απέριττα συγκρατημένες, από διακριτικά εσπευσμένες ρυθμικές ανασχέσεις, από κάποια αρχαϊκή – και για τούτο ήρεμη – βία.“

Harold Pinter, 1930-2008

December 25, 2008

De försvunna

art-ls

Ljusets älskare, skallarna,
den brända huden, nattens
vita sken,
hettan när människorna dör.

Knäsenan och hjärtat
slitna isär i ett melodiskt rum,
där ljusets barn vet
att deras kungadöme har kommit.

(Översättning Vasilis Papageorgiou. Art on the window-sill: B612, oil pastel by Lo Snöfall.)

Giorgos Chronas

December 3, 2008

Helig smärta

london

Jag känner mig utan ursprung
utan härkomst
var jag än hamnar höljs jag
av musik
av städernas upplysta områden.
Jag går utanför gränserna
jag vill arresteras
och erkänna
att jag har varit ett ingenting
en helig smärta
i skulderbladet.

(Ta ποιήματα 1973-2008. Översättning Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall. Foto av Lo Snöfall.)


Follow

Get every new post delivered to your Inbox.