Tre grekiska poeter

Mihalis Ganas (Epirus 1944). Poet, författare, producent av litterära program och filmmanusförfattare. Hans dikter har översatts till flera språk och tonsatts av kända grekiska tonsättare.

Maria Kyrtzaki (Kavala 1948). Poet, språkgranskare och radioproducent av litterära program. Hennes dikter har översatts till flera språk.

Giannis Varveris (Aten 1955). Poet, översättare och teaterkritiker. Hans dikter har översatts till flera språk.

Översättning till svenska Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall.

Bike parts from NY, drawing by Daniel Olovsson

M I H A L I S  G A N A S

Kärlekens
till Popi

Som koppar från en kittelflickare i Ioannina
lyser och glänser ditt skratt,
dina ord exploderar i mig
som handgranater.
En kropp som sparkade som ett litet djur
innan sömnen kom,
tre nätter i rad nu och med dubbla kuddar
avger jag nikotin,
kör åttio i feber
sedan nittio
blir som besatt på landsvägarna.
Och ensamheten en bitter läxa
och döden en svart trådrulle,
kom med kärleken,
kom med vattnet.
Var inte borta mer lämna mig inte
genomskinlig handflata och rätt hjärta,
som jag älskar och som skrämmer mig,
som givit mig bröd och stjärnljus
bröstets metall igen
och kroppens sovande trumma.

 

II
till Hristos Bravos

En sådan natt, för många år sedan,
var den någon som gick ensam, jag vet inte hur
många leriga kilometer.
En molnig natt utan stjärnor.
I gryningen kom han in i Ioannina.

På det första härbärget åt han, och där sov han
i tre dygn. Han vaknade av snön
som föll mjukt, gick och ställde sig vid fönstret
och lyssnade på klarinetterna.
Ibland oklara och ibland intill honom,
precis som vinden ville det.
Och sedan hörde han rösten
helt klart, den kom från nära håll,
som hundskall och som om man knivdödade
kvinnan men utan bråk eller
något annat, det snöade hela natten i Ioannina.
I gryningen betalade han räkningen
och återvände till sin by.

Han var nog i sitt femte årtionde
med grått hår och tre ogifta
döttrar, änkeman sedan fyra år,
med sin svarta mantel över axlarna,
och hur mycket snö som dessa axlar burit
var det ingen som visste.

 

Koltrasten
till den där onsdagens sällskap, 18-5-88

Koltrasten en smal liten munk
med sitt hesa mässande och sina klumpiga
böner året runt, men under våren
håller den andakt i de lysande platanerna
på kända platser och i omtalade
träd, när det regnade,
blåste eller var kallt, när
det snöade och den hängde
i murgrönans svarta frön
för att ge näring till den lilla kroppen
och sedan vilade den på en kvist,
en svart låga som väntar
i snön,
tills på våren
då något kommer och löser upp
knuten i dess hals
vilket befriar rösten som överraskar den,
närd av tystnaden och nöden,
och den blir till prästen för en mörk
religion och en ständigt plågande
gudinna som får jägare
och katter och vesslor att skrämma den
så att den sjunger,
så mycket den kan hinna med,
innan den ligger på sin mage igen
i sin rösts vinterdvala.

 

M A R I A  K Y R T Z A K I

Greker

Som greker som blivit kvar
hemma i ett annat land.

Det försvann i djupet av Asien
sjönk vid filosofers stränder
och det blev till en våg på poeternas öar
och en liten vind av hemlängtan.

Hem är det man längtar efter.

Pindos tillflykt
bortom Pyrrhus förlorade glädje
Bakom Haimos toppar
i Orfeus Thrakien bär Eurydike
svart huvudduk
en lång sorgklänning

Varför sörjer hon musiken.

Och hon söker, söker i radiovågornas FM
och sedan blod igen, blod i medelhög och
kort frekvens, mörkt och massivt
hon söker sina lemmar sin melodi
för att uttrycka indirekta ord
sången som blixtrade till
och tycktes henne vara ett liv.

Och att de längtar efter detta andra liv
tycktes dem vara ett liv.

Bakom marmor gömde sig ruiner
de återvände till Parthenon    De tittade
tillsammans med karyatiderna gick de
från klippans ena sida till den andra i Zaloggos stad.
De spelade i konkava teatrar.

Nej. De vet inte, förstår inte
Vet inte och längtar inte

och radiovågorna spelar en annan musik.

 

[Plötsligt tystnad]

Plötsligt tystnad. En annans
Dröm eller min, vet inte

Han satt på bänken. Vid kanten
av en bullrig gata. Han hade de gamla trasiga
kläderna på sig. Blicken var nu
fäst framför honom
– som om han såg på någon eller något.
Han bad, det visste jag, men annorlunda

Den brutna kroppen
lutade mot sig själv. Och orden
även de lutade mot glasväggarna
på husen som reste sig runt honom

Återspegling av ord tänkte jag och kände hur han
skakade och hur gråten överväldigade honom
luta och luta igen verkade han säga
– talade han till ett hemland eller en hemperson? –
och fäst oss med
beröringens blick i rämnor, ruiner
i språkets sprickor
flagga, fana i njutningens land

 

Det mållösa språket

Människan kan inte vara utan hemland;
hon blir som fisk utan eget vatten
och som om hon hamnat utanför det som skyddade henne
– det egna språket.
Hon bygger trädgårdar och gårdsplan
inte hemmet
Och ensamheten – den räcker inte, är inte tillräcklig
för att skapa ett hemlands mark.

Ensamheten bor i kärleken, skräm den
inte, du log,
och uppfinner ett mållöst språk
och ett hedrat språk.
Alla respekterar det och bugar
och går förbi.
Att inte minnas
kärleken som en gång
fyllde deras segel
– och detta det enda och enastående
språket att tala

Som de har glömt.

Du och jag är i säkerhet och
du ska inte vara rädd – bo i mig
som en ensamhet utan att vara rädd.
Och låt mig
öppna dina dörrar
fönstren, så att jag som ljus och ett litet blad
av skugga kan komma in. Och titta där, på väggar
och golv och fönsterbrädor,
just där är den i fred, kärlekens återspegling,
den slår rötter, får små grenar och frukter
som doftar och eftersken från
kroppar som har kämpat och är trötta på krig
och har längtat efter basilikans och
myskens doft. Var inte rädd.

I detta ljusets svarta land
som jord och hur ditt ansikte sträcker sig och ständigt
minns och alltid längtar efter
ljuset
ljuset
det andra ljuset
Kärlekens.

Du
vilket annat land ska du söka
Jag
vilken annan jord.

 

G I A N N I S  V A R V E R I S

Din kropp och jag

Vi har rest mycket
din kropp och jag
vi har föreställt oss
allt som en kropp och ett jag
kan föreställa sig.
Min kropp och jag
har drömt om
din kropp i positioner
du aldrig föreställt dig.
Nu har du ingen plats här
vad vill du
mellan mig
och din kropp.

 

Om jag hade ett litet barn

– Så mycket som du inte kan
av det jag minns.
I ditt lilla huvud stoppar jag minnen
ur mitt minne
personer, saker som jag älskat
som du inte ens fick chansen
att glömma.
Och hela tiden berättar jag igen och igen om så mycket som du gått miste om, fastän

du inte gått miste om någonting alls.
Lyssna inte på någon
som är oförmögen att glömma
lyssna inte
varken du eller ni
han är galen i minnen
hans händer och ord är minnen
låt honom vara i sina minnen
ta barnet från hans händer.

 

Plan för sömn

Nu för tiden är jag sömnig.
Jag dryper sömn över allt jag gör;
jag, som i hela Attika inte känner någon
som är mer intelligent än jag,
vill sova.
Jag har blivit sömnig av att förstå
det förstår jag. Jag måste ha rätt;
det är väl i sin ordning att jag är sömnig.
Men jag kan inte sova.
Och så gör jag inget annat
än tar sömnigheten
med till mina vänner,
en förståelse av trötthet
och en ljuv uppgivenhet
som ser ut som krav på
att man ska förstå mig.
Och så, efter åratal i denna sömnighet
kommer jag inte att inse om man har förstått
och om jag var eller inte var sömnig
när jag faller i sömn.