Blanchot promenerar, a short play in Swedish

 

Maurice Blanchot

Vasilis Papageorgiou

Blanchot promenerar

Dramatisering av en text om Maurice Blanchot, publicerad i Tidskrift för litteraturvetenskap 3, 1991. Dramat publicerades först i Pequod 10, 1995. The portrait of the french author is by Lo Snöfall (oil on canvas).

© Vasilis Papageorgiou

På en gata i Paris. Blanchot kring åttio. Bettina kring trettio.

BETTINA
Goddag!

BLANCHOT
(Undrande.) Hej på er!

BETTINA
Vi har faktiskt träffats tidigare.

BLANCHOT
Har vi det?

BETTINA
Det var för några veckor sedan.

BLANCHOT
Jag minns det inte, trots att ni verkligen är vacker.

BETTINA
Ni promenerade framför mig. Ni frågade mig om jag följde efter er.

BLANCHOT
Nu minns jag. Det var ni!

BETTINA
Ja.

BLANCHOT
Gjorde ni det?

BETTINA
Vilket?

BLANCHOT
Följde ni efter mig?

BETTINA
(Skrattar.) Ni sade då att också ni hade med konsten att göra.

BLANCHOT
Jag säger olika saker vid olika tillfällen. Jag kommer inte ihåg vad jag sade till er.

BETTINA
Har ni det?

BLANCHOT
Vilket?

BETTINA
Har ni med konsten att göra?

BLANCHOT
Jag skulle kunna påstå det.

BETTINA
Får jag fråga mer?

BLANCHOT
Varför inte.

BETTINA
Ni är författaren Maurice Blanchot. Jag ser er ofta på denna gata.

BLANCHOT
Jag bor alldeles i närheten.

BETTINA
Ni vill fånga något.

BLANCHOT
Ja, det vill jag.

BETTINA
Vad försöker ni fånga?

BLANCHOT
Vill ni verkligen veta?

BETTINA
Jag skulle inte kunna gissa.

BLANCHOT
Har ni försökt?

BETTINA
Många gånger. Mycket intensivt.

BLANCHOT
Är det så viktigt för er?

BETTINA
Jag vet inte. Det verkar det väl vara.

BLANCHOT
Ni kommer möjligen att bli besviken.

BETTINA
Det utesluter jag. Inte av er.

BLANCHOT
Ni generar mig.

BETTINA
Vill ni berätta?

BLANCHOT
Jag vet inte vad jag ska berätta. Det här är förresten ett av mina problem.

BETTINA
Att berätta?

BLANCHOT
Att berätta något.

BETTINA
Har ni inte gjort det flera gånger tidigare?

BLANCHOT
Jag har gjort det många gånger och många gånger har jag försökt förklara det för mig själv och för andra, utan att vara säker på att det jag säger på något sätt är tillfredsställande eller tillräckligt.

BETTINA
Jag ska inte vara envis. Jag vill bara lyssna.

BLANCHOT
Varför viskar ni i örat på mig, när ni talar till mig?

BETTINA
Stör det er?

BLANCHOT
Nej, inte alls.

BETTINA
Jag har inte tänkt på det.

BLANCHOT
Gör ni alltid så här?

BETTINA
Nej, det gör jag inte.

BLANCHOT
Vad sysslar ni med?

BETTINA
Jag arbetar på ett galleri. Det har jag berättat för er.

BLANCHOT
Har ni det?

BETTINA
Och jag läser matematik. Ni verkar vara så långt borta, därför.

BLANCHOT
Ursäkta?

BETTINA
Ni verkar vara frånvarande, därför försöker jag tala in i örat på er. Jag vill vara säker på att ni lyssnar på mig.

BLANCHOT
Jag lyssnar på er. Både på er och annat.

BETTINA
Annat?

BLANCHOT
Det finns alltid något annat som jag tycker om att lyssna på. Ni gör kanske samma sak.

BETTINA
Jag tror inte att jag gör det.

BLANCHOT
Ibland kanske, utan att ni vet det.

BETTINA
Jag kan bara lyssna på en sak i taget. Men, vad är det, det andra ni försöker lyssna på?

BLANCHOT
Jag vet inte exakt. Om jag skall använda bara ett ord, då använder jag ordet odjur. Jag försöker fånga rösten hos ett odjur som smyger sig fram i oanade och oförutsedda ögonblick, fyllda av en obestämbar men bejakande resignation, djupt in i en sällsamt dimmig frid och tystnad. Detta odjur tillhör inte någon mytologi eller paleontologi, inte någon historia eller litteratur. Därför vet jag inte heller om det verkligen rör sig om ett odjur. Om jag kallar det så, är det för att det inom mig framkallar en förlamande känsla som jag skyndar mig att kalla fasa. Det är säkert en fasa, men det är också mer än fasa, därför att genom sitt förhållande till det rena och det renande, till katharsisen får den en hittills okänd storslagenhet och den upphöjs till bävan. Denna bävan är så mäktig i sin intensitet, vilken är av okänt ursprung, att den skapar ett rum av omätbara dimensioner, en grundläggande villrådighet som i min kosmogoni öppnar vägen till ett annat vardande.

BETTINA
Ni talar så klart, så isklart och ändå så intimt. Det är som om också ni viskar i örat på mig.

BLANCHOT
Och ni är så koncentrerad och avslappnad samtidigt.

BETTINA
När ni talade om odjuret tänkte jag på er själv.

BLANCHOT
Att jag är ett sådant odjur?

BETTINA
Mycket ofta. Många gånger har jag försökt att tänka ut olika namn, olika ord som skulle kunna beskriva er.

BLANCHOT
Har ni kommit fram till några?

BETTINA
Till slut visar det sig att jag saknar den rätta våghalsigheten, och om jag viskar i örat på er, är det kanske för att jag inte är säker på det jag säger, om ni verkligen lyssnar på mig. Gör ni det?

BLANCHOT
Det gör jag. Med stor glädje.

BETTINA
Kan ni inte hjälpa mig?

BLANCHOT
Hjälpa er med vad?

BETTINA
Med några ord, några namn.

BLANCHOT
Jag ska hjälpa er.

BETTINA
Nu.

BLANCHOT
Här får ni några. Verklöshet, vansinne, det neutrala, katastrof, död, det omöjliga, natt, intensitet, tystnad, frånvaro, fragment, ordnande, bortom, det yttre, rösten som berättar, själva berättandet som bortom alla begränsningar skriver och skapar, frånvaron av bok, det som med neutral röst berättar sig självt och genom berättandet når ett rent yttre. Är ni trött?

BETTINA
Nej. Är ni det?

BLANCHOT
Vill ni höra mer?

BETTINA
Ja, tack.

BLANCHOT
När jag säger frånvaro, så menar jag alltid en annan sorts frånvaro. Jag menar en annan sorts yttre, natt, vansinne, omöjlighet. Jag menar alltid det andra. Det är det som talat. Men när det talar, det andra, talar ingen, eftersom det andra, som man inte borde hedra med stor bokstav, vilket skulle göra det till ett vördnadsbjudande substantiv, som om där funnes en substantiell och unik närvaro, är just aldrig enbart det andra, det är varken det ena eller det andra, och det neutrum som utmärker det, avlägsnar det ifrån bägge, ifrån en enhet, och förlägger det alltid utanför den term, den akt eller det subjekt, där det påstås att det erbjuder sig.

BETTINA
Berättarens röst är neutral?

BLANCHOT
Inte berättarens, utan berättandets. Den är neutral och därför en mållös röst. Den är ett radikalt yttre, den kommer från själva utsidan, från det utanför som är det skrivna språkets egen gåta.

BETTINA
Det ni säger och sättet ni säger det på känns som ett viskande i mitt öra, det kommer in mjukt och når djupt. Det faller mjukt utan något som helst genljud inom mig.

BLANCHOT
När ni viskar i mitt öra, tror jag att mitt inre förvandlas till utsidan av en blomma, till det goda material de bästa av våra drömmar eller tankar är gjorda av.

BETTINA
Ni nämnde en gåta.

BLANCHOT
Det skrivna språkets egen gåta. Den har sin betydelse enbart som den andra gåtan, utan någon som helst anknytning till någon lösning eller till begrundan över termen lösning och dess villkor eller ontologi. Det är en gåta som på grund av det andra har ett ytterst problematiskt förhållande till sig själv. Vad tänker ni på?

BETTINA
Jag tänker inte. Jag lyssnar bara. Jag lyssnar gärna. Jag trodde inte att det här skulle ske och att ni skulle vara så generös med er tid. Att ni skulle vara så uppfylld av en sådan energi. Ni ser mycket lättjefull ut, nästan overksam, ni går långsamt och nästan villrådigt. Och ändå pågår det oupphörligt en obemärkt aktivitet hos er, liksom, antar jag, hos varenda en av era termer. Den vänder dem bort från sig själva.

BLANCHOT
Den här aktiviteten framställer mig som någon man viskar i örat på. Den ser ut att vara grunden till viskandet i sig. Och när det gäller själva skrivandet, framställer denna aktivitet det som verklöshet, samtidigt som den finns i själva verklösheten. På det här sättet, och i stället för en naken verklöshet, anar vi möjligheten av andra världar.

BETTINA
Nu vill jag viska något mer i örat på er.

BLANCHOT
När ni gör det, när ni viskar i örat på mig, lutar ni samtidigt mot mig, ni avviker från er lodräta position, ni pendlar mellan mitt öra och det ställe, där er mun varit en stund tidigare.

BETTINA
Nu pendlar jag mellan ytterligare två saker som har med det ni sade om världar att göra. Dels talar ni om ett accepterande och ett fungerande inom en given världs, inom logos grundvalar och yttersta gränser, utan att ifrågasätta dem eller försöka omstörta dem. Tror ni att jag kan säga så?

BLANCHOT
Ja, det tror jag.

BETTINA
Skulle jag då kunna kalla denna aktivitet kosmografisk?

BLANCHOT
Ja, det tror jag.

BETTINA
Och dels talar ni om en aktivitet som öppnar vägen till det som jag vill kalla kosmogoniskt. Stämmer det?

BLANCHOT
Det kosmogoniska?

BETTINA
Verksamheten som har som sitt mål en kvalitativt grundlig förändring av världen och tillträdet i ett rum som ligger bortom logos övermakt, ett rum där inget subjekt, inget objekt, ingen kategori eller struktur träder emellan. Vill ni att vi promenerar lite tillsammans?

BLANCHOT
Då blir der lite svårt för er att pendla till mitt öra.

BETTINA
Varenda en av era termer måste finnas i hjärtat av de andra.

BLANCHOT
De träder passivt emellan. I vansinnets hjärta finner vi verklösheten, i neutralitetens katastrofen. Det neutrala är helt neutralt. Det tillhör inte något genus, det är det icke-generiska, det finner sig alltid någon annanstans.

BETTINA
Er kosmogoni har inga gränser, då den vill förneka polariteten begränsat-obegränsat.

BLANCHOT
Det andra och det neutrala i det som ni kallar kosmogoni skapar, på grund av att de inte har något förhållande till något enhetligt eller gripbart, en överskridande mångfald, där det inte bara är omöjligt, utan också ointressant att följa det andras verksamhet, där det andra alltid består av ett överflöd av olika andra.

BETTINA
Era tankegångar är så klara och konsekventa, även om ni hamnar i ett svårt företag då ni, genom att använda ett enkelt och allmänt brukat språk, försöker skapa en rörlig position som visar att just detta språk inom sig har ett icke-rum som inte tillåter dess användning som en maktens form, som ett medel för tillägnandet av det andra, det som vi tänker, ser, önskar, älskar. Jag ser ert företag som heroiskt, men jag förstår att odjuret som ni slåss med är aldrig där, det är ingens skapelse, det är ingen skapelse, ingenting att slåss med.

BLANCHOT
Det är tvärtom det som skapar, det som utan röst berättar, det som skapar berättandets röst, i vilken det neutrala hörs, det som öppnar för en annan makt i språket och är främmande för belysandets eller fördunklandets, för förståelsens eller misstagets makt.

BETTINA
Djupt inne i ert berättandes andra natt är odjuret inre ens något odjur då, inte heller någon som förstår vad det innebär att slåss.

BLANCHOT
Det är heller inte möjligt att finna en avgörande kamp, med tanke på att en sådan kamp inte avgör något, särskilt när det överhuvudtaget inte finns någon kamp. Det enda som finns är väntan, närmandet, misstanken, föränderligheten hos ett. alltmer hotfullt hot, vilket är oändligt, obeslutsamt och fullständigt inneslutet i sin egen obeslutsamhet. Det som djuret anar på avstånd, denna monstruösa sak som i all evighet kommer för att möta djuret och som i all evighet arbetar för det, är djuret självt. Och om djuret någonsin kunde finna sig i denna saks närvaro, skulle det som det mötte vara dess egen frånvaro, det egna självet, ett själv som blev till det andra, ett sådant själv som det inte skulle träffa eller känna igen.

BETTINA
Er röst är som kommen ur de dödas rike. När jag talar till er, när jag viskar i örat på er, är det som om jag talar och viskar till en död. När jag pendlar mellan min lodräta position och ert öra, är det som om jag pendlar mellan liv och död. Men inte en riktig död. Det är något som varken har varit eller inte varit. Ni är mer levande än livet och mer död än döden.

BLANCHOT
Mitt öra är visserligen inte mitt eget. Och denna död ni talar om, min egen död, är den andra döden.

BETTINA
Men vem är denna andra död? Är det denna andra död själv eller är det någons andra död? Vems då? Hur kommer denna problematiska andra död i det ni berättar och upplever?

BLANCHOT
Det är överhuvudtaget en bejakande död.

BETTINA
På vilket sätt är den bejakande?

BLANCHOT
Döden, sådan som jag tänker mig den i mitt tåliga-otåliga samtal med er, erbjuder en mer genomträngande insikt i världen. Om ni själv skriver, då skriver ni för att kunna dö och är den som hämtar sin kraft till skrivandet från ett i förhand upprättat förhållande till döden.

BETTINA
Bara när jag skriver?

BLANCHOT
Man skriver alltid. Men det att skriva är något som inte alla förstår vad det innebär. Det är döden som skriver, den andra döden. Och skrivandet, det andra skrivandet, föder döden, den andra döden. Förhållandet till döden, döden som förhållande, det dödliga förhållandet tar mig in i ett område av ständiga omkastningar, där döden är själva berättandet. Vi läser och vi avläses av det dödande berättandets röst. Vi når ett bortom varje liv och död som kan tillskrivas mig eller dig.

BETTINA
Det måste vara en död som inte drar sin kraft från det att den tillåter oss tala om den, utan från det att den själv talar oberoende av oss och vårt behov av att förstå genom språkets polariteter. Den död ni talar om och som jag får en pust av varje gång jag närmar mig ert öra ger med sin aktiva neutralitet liv åt omöjliga områden bortom det möjligas och det omöjligas välde. Men då vill jag ställa en fråga. Kan jag dö?

BLANCHOT
Umgänget med denna fråga är umgänget med döden. En död som aldrig kommer i tid. Den kommer antingen för tidigt eller för sent. Det är en död som varken jag eller ni går till mötes. Denna död är inte någons död. Denna död är inte någon död alls, den är inte det negativa. Den är varken det negativa eller det positiva. Den finns, den lever bortom dessa poler, det är den som skapar detta bortom. Den är en kraft som avslöjar världens väsentligaste väsentlighet, det att ständigt vara en annan värld.

BETTINA
Denna erfarenhet måste då skänka en obegränsad frihet åt den som kan handskas med den. Och det måste vara en frihet som tillintetgör all förmätenhet och all ödmjukhet. Talar ni alltid dödens språk?

BLANCHOT
Nej, nej. Någon gång kanske jag lyckas. Men ofta talar jag om dödens språk. Hur talar ni, när ni inte viskar?

BETTINA
Då talar jag inte. Försöker inte tala. När jag talar, då jag inte är tvungen att tala, vill jag att min röst ska vara djup och att den ska nå djupt. Den ska vara en tystnads röst, den absoluta frånvarons röst. Den ska göra frånvarande allt den når.

BLANCHOT
Det gör mig glad att ni fick mig att stanna och tala med er. Det gör mig mycket glad, mer än så, att se er och höra er varma röst.

BETTINA
Vad menar ni med mer än så?

BLANCHOT
Jag menar kanske den värme med vilken ni viskar. Det är en värme, där jag skulle kunna ta av mina kläder, där jag skulle kunna komma i närheten av min andra död, av det andra vansinnet, av den andra katastrofen. I er värme vill jag komma fram till ett slut som inte utgör något slut, jag skulle kunna komma fram till friheten att bortom alla lyckliga och olyckiga, meningsfulla och meningslösa tankar sluta ensam.

BETTINA
Vill ni sluta ensam?

BLANCHOT
Det finns inte något slut, när en människa vill sluta ensam.

BETTINA
Om ni kommer att sluta i min värme utan att sluta, kommer ni att skapa en oändlig distansering mellan min värme och er vistelse i den, mellan mig och er.

BLANCHOT
Det är sant. Det kommer att bli en distans, där det neutrala talar samtidigt som denna distans hålls inne. Men i er värme skulle jag kunna erfara också en oändlig distansering från själva distansen.

BETTINA
Ni vill sluta ensam utan att sluta. Således når ni ett himmelskt tomrum, en uppskjuten död.

BLANCHOT
Således når jag katastrofen mitt i en skinande ensamhet.

BETTINA
Ljus, ensamhet, död, katastrof. När ni talar till mig uppfattar jag allt ni säger som något som under tiden blir mörkare och mörkare medan det på samma gång kastar mer och mer ljus. Det är ett blitt ljus som för med sig det ni kallar det andra vansinnet. Och då gäller det ett blitt vansinne. Alla era avgörande ord får sin näring av det andra, de är ute efter det andra, skriver det andra, det som alltid är här utan att egentligen vara här eller någon annanstans och som pekar i den riktning som befriar oss från språkets och sanningens dödliga omfamning, det som öppnar världen till sin egen sanning.

BLANCHOT
Det gäller helt enkelt lockelsen hos det rent yttre.

BETTINA
Ni talar så klart och rent, så direkt och ändå så indirekt samtidigt. Men överhuvudtaget talar ni klart och rent.

BLANCHOT
Så som ni talar varmt och viskande och nästan fuktigt. Jag anar en fuktighet som lovar mer värme som lovar mer fuktighet.

BETTINA
Och jag anar att det rena är katharsisens resultat. Och att katharsisen är resultatet av en tragisk utveckling. Och att den tragiska utvecklingen är resultatet av en alltid våldsam övergång från ett kosmografisk “inom och utanför logos” till ett kosmogoniskt “bortom logos”, till den väsentliga ensamheten, till katastrofen, till det neutrala.

BLANCHOT
Katharsisen är den tragiska övergångens behållning, liksom värmen för mig är vårt samtals behållning.

BETTINA
Men hos er har denna övergång redan ägt rum, ni har redan tagit emot övergångens stötar.

BLANCHOT
Medan jag fortfarande tar emot ert viskandes stötar.

BETTINA
Mitt viskande och mitt pendlande är resultatet av min värme. Ert rena och fragmenterade tänkande är resultatet av de upprepade sammanstötningarna mellan det som ligger innanför eller utanför logos och det som ligger bortom logos.

BLANCHOT
Det rena skapas av och skapar en estetik som är mer än mekanismen och uppläggningen hos ett “hur”.

BETTINA
Då vill jag säga att det skapar ett oförutsägbart kosmos, en kosmetik hos ett rent yttre, ett rent andra.

BLANCHOT
Som består av bredvidsatta varanden och som har uppstått efter det att ontologin, estetiken och etiken öppnat sin yttersta gräns.

BETTINA
Övergången till detta kosmos är tragisk. Eller det tragiska självt.

BLANCHOT
Ja.

BETTINA
Kosmetiken är förenad med kosmogonin.

BLANCHOT
Ja.

BETTINA
Övergången från en kosmetik till en annan är tragisk.

BLANCHOT Vad menar ni med kosmos?

BETTINA
Jag menar både värld och denna världs ordning. Något som är själva ordningen, en utsmyckning också, och en prydnad. När vi skapar, så ordnar vi.

BLANCHOT
Då skulle vi kunna gå in i förhållandet mellan smycket, å ena sidan, och renheten, döden, fragmentet, det andra, det som förblir främmande oavsett om vi bär det inom oss eller om vi försänker oss i dess harmoni, å andra.

BETTINA
Skulle ni då kunna säga tillsammans med mig att vi i världen har ett ordnande som sätter samman?

BLANCHOT
Medan vi i kosmos har ett ordnande som sätter bredvid, det vill säga, låter de termer som sätts i relation vara på utsidan av varandra.

BETTINA
Det vill säga att vi inte har att göra med ett system av förbindelser som underkastar sig minnets och meningens lagar.

BLANCHOT
Vi har att göra med en ordning som bevarar den strängaste oordningen, den strängaste skillnaden, det strängaste avståndet.

BETTINA
Ni talar om det som har vänt sig bort från stjärnorna, det som känner sig upprört i sin osäkra övertygelse om den kosmiska ordningen, det som känner sig ensamt i världen. Men det råder frid och ingen ensamhet ändå. Det tragiska har redan ägt rum.

BLANCHOT
Det råder frid.

BETTINA
Nu måste jag gå. Och precis som alla som tycker om att promenera…

BLANCHOT
…tycker ni om god mat.

Slut.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s