Kiki Dimoula 1931-2020

Fix in art Thessaloniki

Brittiska museet
(Elgins marmor)

I museets kalla rum
tittar jag på den stulna, vackra,
ensamma karyatiden.
Hon har sin mörka, mjuka blick
envist riktad
mot Dionysos kraftiga kropp
(bildhuggen i vällustig position)
som står bara två steg bort.
Hans egen blick är kastad
på flickans starka midja.
Jag misstänker att en mångårig romans
har förenat dessa två.
och så på kvällen, när salen är tom
på sina många, bullriga besökare,
föreställer jag mig Dionysos
resa sig försiktigt från sin plats
för att inte väcka några misstankar
hos de närliggande skulpturerna och statyerna,
och smyga sig livfullt fram
för att med vin och smekningar
övervinna karyatidens blyghet.

Men det är möjligt att jag misstagit mig.
Kanske ett annat förhållande, starkare
och mer smärtsamt binder dem samman:
På vinterkvällar
och på utsökta augustinätter
ser jag dem
när de stiger ner från sina höga piedestaler,
tar av sig dagens formella min
och med längtansfulla stönanden och tårar
passionerat drar sig till minnes
Parthenon och Erechtheion som de saknat.

(London, 1954)

Översättning Vasilis Papageorgiou*.

Beckett/Pinter

Avtryck av människa

Samuel Beckett
Mirlitonnades (grötrim)

varifrån
kommer rösten som säger
lev
från ett annat liv

en natt kom
hans skugga fram till honom igen
töjde sig bleknade
upplöste sig

ord som överlevt
ur livet
håll honom sällskap
en stund till

svarta syster
i helvetet
avgörande
tanklöst
vad väntar du på

Harold Pinter
De försvunna

Ljusets älskare, skallarna,
den brända huden, nattens
vita sken,
hettan när människorna dör.

Knäsenan och hjärtat
slitna isär i ett melodiskt rum,
där ljusets barn vet
att deras kungadöme har kommit.

Översättning: Vasilis Papageorgiou. Översättningarna återfinns i programmet till föreställningen Avtryck av människa.

 

Katerina Angelaki-Rooke, 1939-2020

FIX art Thessaloniki

Detta har också andra dikter visat mig

Jag har aldrig förstått våren
– också andra dikter har visat mig det–
därav alla dessa missförstånd om kroppen, förhoppningarna, självinsikten i tiden.
Aldrig har jag lyckats att finna balansen
mellan det årliga miraklet
och den eviga tystnaden;
mellan sanningen hos blomman som ständigt förnyar sig och den enda döden.
Jag har i dag åter studerat nygrönskan
och hur den kalla vinden,
tar ett steg tillbaka, förvånad
över naturens hjärtlighet.
Ljuset visar självbelåtenhet bland halvdolda toppar
och jag har återigen hamnat
utanför ämnet.
Ämnet är ett:
den personliga kroppen
och dess opersonliga undergång.

Ωραία έρημος ωραία η σάρκα (En vacker öken är kroppen), 1996. Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou.

Valia Tsaita-Tsilimeni

Aretsou Olympos

Ön

Ön liknade en kvinnokropp
Endast händerna var manliga
och sådde oliverna på slätten hafsigt
Träd som kom upp och sipprade
bittra begär

Övergivandet

Träbordet
började skjuta skott
På kvällen
samlade vi dess lemmar
och planterade det
i trädgården

Hon

Jag kommer att sakna hennes steg
outtröttliga, djupt in i natten.
Den enda så levande, den enda ständigt på språng,
som synkroniserade sin tillvaro
med klockans visare,
som synkroniserade våra tankar
med godtyckligheten

Vilt gräs, 2017. Översättning Vasilis Papageorgiou.

Θυμίζοντάς μας τον Θανάση Βαλτινό.

Valtinos 87

Η πατίνα μέσα από την οποία ο Ζέμπαλντ παρατηρεί καλύπτει χωρίς να αγγίζει τους τόπους στους οποίους περιπλανιέται, είναι (με τη σκέψη στον Μπένγιαμιν και πάλι) σαν ένα εύπλαστο μπαλκόνι, ένα είδος δακτύλιου του Κρόνου που του δίνει τη δυνατότητα να αιωρείται πάνω από τον κόσμο χωρίς να ανήκει σε αυτόν και χωρίς να τον ιδιοποιείται. Στην πατίνα αυτή ο πλάνης Ζέμπαλντ δίνει ένα φαινομενικά απλανές βάθος με τη βοήθεια της εκ προτέρου ή εξ υστέρου στόχασης και έρευνας σε αρχεία, και της μελέτης ιστορικών και θεωρητικών πηγών, ώστε η τόσο προσωπική αρχικά αφήγησή του να αποκτήσει την επική της διάσταση, τον χαρακτήρα του ντοκουμέντου. Δεν αισθάνεται την ανάγκη να βγάλει συμπεράσματα ή να διδάξει μέσω της ιστορίας, όπως κάνει ο Κωνσταντίνος Καβάφης, αλλά, θυμίζοντάς μας τον Θανάση Βαλτινό, αναπαριστάνει μια εκδοχή της πραγματικότητας. Σαν τον Καβάφη όμως τώρα, και σε αντίθεση με τον Βαλτινό που καταγράφει με δοκιμιακή, αντικειμενική παρατηρητικότητα, εμποτίζει τα λόγια του με μελαγχολία (που ωστόσο είναι ηττοπαθής συχνά και αποθαρρυμένη στον Καβάφη, ενώ είναι ατάραχα λυτρωτική στον Ζέμπαλντ).

Βασίλης Παπαγεωργίου, Αϋπνία, Σαιξπηρικόν, 2017.

Leaves and threads

cycklamen

Thick leaves and thin threads,
their colours.
The contrasts they make.
Leaves and threads by the open window,
loose through the sky, the body.
Made of cotton, silk,
of water, air,
of gestures, presence,
of greetings and propositions,
of an endless receiving,
of purposeful silences
that wave at us,
that invite us to choose.
We chose,
and breathe on.

Vasilis Papageorgiou