Yvonne Reddick

 

canterbury

J. F. Perriers, geolog manqué

Hans skatter: svart ögongnistrande turmalin
i en matris av vitt,

ädelstensblinkning från kristaller av gwindel
deras skiftning en trollkarls dimridå,

en blodstensros, den glänsande vikten
av kantiga kronblad,

den blodskimrande granaten
en mörk ven mellan oss.

Jag vänder dem mellan fingrarna
och ser en man med mina ögon
utföra den långsamma klättringen från Göschenen till Airolo
över gränsen som skiljer floder,
språkets vattendelare.

Han smuttar på ett rött Ticino i Ospizio –
nerverna stadigare, han går mödosamt i
stövlar och gummerad regnrock,
gruvarbetarlampan svänger fortfarande i ena handen.

Cristallieren gör loss repstegen
och min gammelfarfar
klättrar nerför klippan
in i den utgångslösa sprickan –

han vrider huvudet och axlarna
in i håligheten av mineralhuggtänder. Ljudet
av skrapandet i lera och grus,
sedan ringer mejseln mot berget.

En timme senare dyker han upp,
polisongerna tjocka av damm,
ansiktet strålar. I handen
en dammig klump av spetsar.

Han återvänder till Genève
med den värsta torticollis
hans läkare någonsin sett
och du kvarts fumé magnifique.

Den flagnande etiketten på hans provbit lyder
St Gotthard, 1859.
Fortfarande vinkar hans varsamma hand
i sepiabläck mot nyckelhållspasset.

*

Flyktig fuga

Preussiskt blå ögon följer dina fotsteg
bakom hårkors. Alla vägmärken
till Fer-à-Chevals hästsko av vattenfall
mäter avståndet till Rom
i detta Frankrike, där en visselpipa
samlar jakthundar till kragstövelns häl.

Göm dig bakom kaskaden i Lyre
annars kommer du att gräva våra gravar i himlen
över dalen vid världens ände
i Bout du Monde.

Klättra upp i Fond de la Combe,
titta på hur ljuset bryter fram
över Corne du Chamois. Låt prästen
leda dig över den flodlösa karsten
i Désert de Platé.

Vi kan inte prisa solen på topparna
med en Birkat Hachamah, men här är vi,
min syster och jag, sjuttiofem år senare.
Två shiksa-systrar med en halvt bortglömd strimma
av tyska judar, som upprepar ljudet av dina steg
längs åsen på Sixt
för att blicka ut mot Schweiz.

Lyftandet av min systers askblonda hår.
Ditt asklika hår i mina grå, min anfader Schmidt.

Översättning Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall.

new-orleans

J. F. Perriers, γεωλόγος manqué

Οι θησαυροί του: μαύρο, λαμπερό μάτι τουρμαλίνης
σε μήτρα λευκού,

διαμαντένιος σκαρδαμυγμός κρυστάλλων gwindel,
η απόχρωσή τους προπέτασμα καπνού ενός μάγου,

ένα ρόδο αιματίτη, το αστραφτερό βάρος
γωνιωδών ανθοπετάλων,

γρανάτης αιμάτινης στιλπνότητας
μια σκοτεινή φλέβα ανάμεσά μας.

Τα περιστρέφω ανάμεσα στα δάχτυλά μου
και βλέπω έναν άντρα με τα μάτια μου
που κάνει την αργή αναρρίχηση από το Göschenen στο Airolo
διασχίζοντας το όριο που χωρίζει ποτάμια,
τον υδροκρίτη της γλώσσας.

Πίνει μερικές γουλιές κόκκινο Τιτσίνο στο Ospizio –
τα νεύρα του ισορροπούν, σέρνεται με
τις μπότες του και το αδιάβροχο μάκιντος,
η λάμπα μεταλλωρύχου τρέμει ακόμη στο ένα του χέρι.

Ο cristallier ξετυλίγει την ανεμόσκαλα
και ο προ-προπάππος μου
κατεβαίνει στα τέσσερα από τον βράχο
στην αδιέξοδη ρωγμή –

χώνει συστρέφοντας το κεφάλι και τους ώμους του
στο κοίλωμα των ορυκτών κυνοδόντων. Ο ήχος
του σκαλίσματος στη λάσπη και στο χαλίκι,
και μετά το καλέμι ηχεί χτυπώντας βράχο.

Μια ώρα αργότερα ανεβαίνει πάνω,
οι φαβορίτες του μέσα στην πυκνή σκόνη,
το πρόσωπό του λάμπει. Στο χέρι του
ένας σκονισμένος ακιδωτός σβώλος.

Επιστρέφει στη Γενεύη
με το χειρότερο ραιβόκρανο
που είδε ποτέ ο γιατρός του
και du quartz fumé magnifique.

Στην ξεκολλημένη ετικέτα του δείγματός του γράφει
St Gotthard, 1859.
Ακόμη και τώρα το προσεκτικό του χέρι
γνέφει μέσ’ απ’ το μελάνι σουπιάς στο στενό πέρασμα.

*

Φευγαλέα φούγκα

Βαθυγάλανα μάτια παρακολουθούν τα βήματά σου
πίσω από στόχαστρα. Όλες οι οδικές πινακίδες
προς το πέταλο των καταρρακτών του Fer-à-Cheval
μετρούν την απόσταση ως τη Ρώμη
σε τούτη τη Γαλλία, όπου μια σφυρίχτρα
μαζεύει κυνηγόσκυλα στη φτέρνα της μπότας.

Κρύψου πίσω από τον cascade de la Lyre,
ειδεμή θα σκάψεις τους τάφους μας στον ουρανό
πάνω από την κοιλάδα στο τέλος του κόσμου
στο Bout du Monde.

Σκαρφάλωσε στο Fond de la Combe,
δες τη μέρα που χαράζει
πάνω από το Corne du Chamois. Άσε τον ιερέα
να σε οδηγήσει πάνω στο κενό από ποτάμια καρστικό τοπίο
στη Désert de Platé.

Δεν μπορούμε να δοξάζουμε τον ήλιο πάνω στις κορυφές
με το Birkat Hachamah, αλλά εδώ είμαστε,
η αδελφή μου και γω, εβδομήντα πέντε χρόνια αργότερα.
Δύο shiksa με μια μισοξεχασμένη δόση
Γερμανοεβραίων που επαναλαμβάνουν τους ήχους των βημάτων σου
κατά μήκος της κορυφογραμμής του Sixt
για να ατενίσουν την Ελβετία.

Το πέταγμα των σταχτόξανθων μαλλιών της αδελφής μου.
Τα σταχτιά μαλλιά σου μέσα στις γκρίζες μου τρίχες, πρόγονέ μου Schmidt.

Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου

 

Posted in Archive

Δρώνεα πτερόεντα

only-the-flowers

Drone

Μπάμπουρας
Τηλεμπάμπουρας
Δρόνος
Δρώνιο
Ζουζούνι
Τηλεζουζούνι
Βομβίνος
Βομβίνι

Βόμβος επί βόμβου
Αρχέγονη σιωπή που ζουζούνιζε και ζουζουνίζει
Ο βόμβος της ζωής του Τζον Άσμπερυ, νομίζω

Βασίλης Παπαγεωργίου

Posted in Archive

Greetings from inside

Rio Antirio by Lo Snöfall

Rio-Antirio. By Lo Snöfall, 2016.

There is always the fact that remains in its haunting unfactuality. The shapeless notions and questions related to it that always return as answers. An unfactual fact that too. A larger than life perception renders them all very tangible, inundates them with details and their strange clarity out of everywhere, out of a ubiquitousness that gives the feeling of absolute presence and complete awareness, the sharpness of the senses, and makes you miss the feeling of missing any time of the day and night and in any place. It identifies you with it, this greeting from inside you.

Posted in Archive

Elena Penga

Athens, Epicuros str

Syros

Hon drömde att hon hade flyttat, inte bara till ett annat hus eller en annan stad eller ett annat land, utan till en annan verklighet, där allt var annorlunda. Dimitra var också där och hon hade två söner. Den ene var sju månader gammal men hans utseende förändrades ständigt och ibland såg han ut som en trettioåring. Även den andre förändrades hela tiden. Chrysa skickade meddelanden men inte på mobilen, utan genom en konstig låda inbyggd i väggen i huset, och meddelandena var tredimensionella objekt, ett album, en bok. Restaurangerna var annorlunda. Menyn var inne i en skål med vatten, immateriell som ett hologram som pulserade, och rätterna var skrivna i skyltar som blinkade. När hon vaknade var det svårt för henne att anpassa sig i den välbekanta, normala miljön hemma i Aten.

Hon kände en galen lust att resa bort, utomlands kanske, till London. Medan hennes vänner väntade på henne på Syros. Hon hade lovat att hon skulle komma. Hon reste ofta till Syros. Den morgonen hade hon svårt att koppla upp sig på internet för att boka plats på båten. Hennes vän som sov intill henne insåg hennes ångest, hennes förlamning. Han hjälpte henne att boka plats, betalade med sitt eget kort, gjorde kaffe till henne. Hon tände den ena cigarretten efter den andra, bytte plats i huset, tänkte på London, på behovet av att flytta till en annan verklighet, ett kroppsligt behov, helt absurt. Tvingad av detta behov packade hon ihop sina saker. Hon la badkläder, sarongen, solkräm i resväskan. När hon var klar, inte för London, utan för Syros, satte hon sig på sängen igen. ”Vi har tid. Vill du ha massage?” frågade han. ”Ja”, svarade hon, tog av sig kläderna och la sig framstupa på sängen. ”Vilken olja vill du ha?” ”Den där, Afrodites elixir som doftar underbart.” Han tog den och skulle hälla ut lite för att smörja in hennes rygg. Locket på flaskan lossnade och hon kände plötsligt hur en stor mängd olja rann över ryggen på henne och ner på lakanet. Det skrämde dem och de skrattade. ”Det kommer att ta mycket tid innan den här massagen har absorberat all spilld olja.”

I hamnen fann de senare en liten krog bland de stora färjorna och åt där. Sen såg han till att hon steg på båten och så gick han. Båten var smockfull med folk. Turister, barn, unga, gamla. Mitt i kaoset fann hon en plats inomhus och satte sig ner. Ovanför hennes huvud hängde skärmar som sände världsmästerskapet i fotboll. Nederländerna spelade mot Mexiko. Resenärerna följde matchen och speakerns kommentarer passionerat. När det gjordes mål skrek de ”MÅÅÅL”. Kvinnan som satt bredvid henne pratade ständigt i sin mobil. Hon hade far, man, systrar, vänner. Hon pratade med alla under de fyra timmar som resan varade. Kvinnan bredvid sa i telefonen: ”Jag saknar hans kinder, hans fylliga kinder. Jag försökte befria honom, men det gick inte.” Och sen till någon i ett annat samtal: ”Du ville inte att det skulle bli annorlunda? Han då? Ville han inte nåt annat? Nej?”

Hon reser sig från sin plats och går upp på däcket. Hon ser hur solen försvinner sakta i havet. Nederländerna har slagit Mexiko och går vidare. Resenärerna som sitter ute tittar alla på solen, på solnedgången. Det är varmt. Slutet på en lång sommardag. Syros dyker sakta upp. Vindstilla. Inga moln. Inga blixtar, ingen storm, inget regn som slår ner som en kulspruta. Inget av det som skulle hända har ännu hänt.

Översättning Vasilis Papageorgiou*.

Posted in Archive, Translations

W. G. Sebald / Β. Γκ. Ζέμπαλντ

Cat missing Norwich

Το καλάθι με τα φρούτα

που κρέμεται
στη βελούδινη κοιλότητα του μπράτσου
της γυναίκας
τα ωραία φύλλα
των φρούτων τα μήλα
& πάνω απ’ όλα
μαύρο μαύρο
μαύρο

Αδιήγητη ιστορία, Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Σαιξπηρικόν, 2016.

Posted in Archive, Translations

Τζον Άσμπερυ/John Ashbery

Thessaloniki 2016

Το ραπανάκι στο πρωινό

Οτιδήποτε αντιμετωπίζουμε μας βρίσκει
στη μέση της αναθεώρησης. Είναι ωραίο αυτό,
θεέ μου, απλά δεν είναι προορισμένο να επαναλαμβάνεται,
αυτό είναι όλο.

Σε μέρη της Αγγλίας και της Ισπανίας έχουν ήδη εισβάλει
αντιτρομοκράτες. Το δολάριο σε δράση και πάλι.
Φαινόμενα εξαπάτησης σε αρκετά πολύτιμα πράγματα,
αν και, όπως λέω, πρόκειται για μικρό υπόλοιπο
του τι έχουν καταφέρει άλλοι για να αποφύγουν να υπογράψουν.

Έχουμε προσφορά σε τραγωδίες εκδίκησης.
Τον Μάρτιο θα έχουμε πιο βαριές μέρες.
Τα κορίτσια έλεγαν ν’ αρχίσουν να ετοιμάζονται.
Όταν το έχουν κάνει, σε κάποια από τις λαγκαδιές,
η εμφάνιση μπορεί να ξεγελά, αποκάλυψε εκείνος.

Breezeway, 2015. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Δημοσιεύτηκε στην Ποιητική 17, Άνοιξη-Καλοκαίρι 2016.

Posted in Archive, Translations

Niki Marangou, Fem dikter

Canterbury, March 2016

Rosenbuskarna

I år har jag planterat rosenbuskar i trädgården
i sällskap med larven och skalbaggen
i stället för att skriva dikter.
Den hundrabladiga rosenbusken från huset som sörjer i byn Agios Thomas,
den sextiobladiga som Midas hade med sig från Frygien,
den bankska som kom från Kina,
ympar från den enda mussietta som överlevde
mitt i den gamla staden,
men framför allt Rossa Gallica som korsfararna tog med sig hit,
som vi också kallar damaskenerros
och som doftar så underbart.

Tillsammans med larven och skalbaggen,
men också med humlan, blomsterflugan, fläskängern,
ollonborren, guldbaggen,
bönsyrsan som äter upp allt,
skall vi dela blad, kronblad och himlen
i denna ofattbara trädgård
där både de och jag är tillfälliga gäster.
3 januari 1993

Sankta Katerina

På de slitna väggmålningarna
i Pafos gamla kyrkor
står alltid någon evangelist i en hörna
med en orangefärgad gloria
bredvid horbockarna och de blinda,
Anna och Josef,
som lägger Maria till sängs.
Man märker ofta handen som omfamnar,
kinden intill en annan kind
mitt i tidens gröna och gula nyanser.
Stenens salter,
arabesken inramad av nässlor
vid väggens rot, bredvid de samlade johannesbröden,
ödlans hem,
och en enorm ärkeängel
för att skydda oss alla.

Läsandet av bysantinska texter

Konsonanterna, vokalerna,
från struphuvudet, läpparna, tänderna
utformar det gemensamma alexandrinska språket,
men det hjälper mig inte att säga dig
vad jag känner,
jag förblir ofrånkomligen i textens
flöde,
i filologens kommentarer
och i kärlekens oförmåga
under alla dessa regniga morgnar.

I Nicosia i jul i

Med anledning av minneshögtiden
på profeten Elias dag för de stupade
vecklade diakonen ut flaggan i Mariakyrkan.
”Den mot himlen eldsprutande uppstigningen.”
Jag tände ett ljus och tittade
på de slitna målningarna i kupolen.
”Han kommer att drabbas av yrsel uppe på ställningarna”,
tänkte jag.

Mellan Agia Zonisgatan och Saripolosgatan

Mellan Agia Zonisgatan och Saripolosgatan
skymtar ibland livet fram,
insvept i mysteriet
så som i ornater,
vita eller svarta
eller purpurröda med gyllene glitter,
trådar och pärlor broderade
av folkets händer
som både vet hur man vänder bort
ansiktet
och hur man erbjuder sina perfekta gåvor,
ljuvt och utan att önska något i gengäld,
medan fönstret öppnar och avslöjar
ett välordnat inre,
det gamla paret vid bordet
med den verkliga kärleken.
Processionen tågar förbi och försvinner på Agios Andreasgatan,
fäster sig i minnet i en hög spegel,
en röd matsalslampa,
proviant numera för mina egna resor.

Övers. Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Ur Lyrikvännen 4, 2000.

»Niki Marangou var en ordälskare: ”Ord har fascinerat mig sedan jag var ett barn. Ord och de lekar man kan leka med dem. Ty det handlar om en lek, en oförklarlig lek. Språket drar mig till sig, dess ljud föder i mig bilder som ofta kommer fjärran ifrån.” Bysantinska texter, Konstantinos Kavafis dikter, gamla namn på kyrkor och byar berikade hennes lyriska fantasi. Men det blir snabbt uppenbart att det är mer än ord som möter oss i hennes dikter. Precis som Kavafis använde sig Marangou av den koncisa stilen som en förevändning för att med minnets hjälp återskapa en lycklig stund hon hade upplevt, en stund som hon gärna ville dela med oss, och därför överskrider hennes poesi det personliga för att mjukt skingra sig och fylla ett rum, en gata, en trädgård. Hon var en diskret men skarpsynt iakttagare, vars varma blick förvandlade orden till ett sinnenas rike, till sinnesstämningar, till insikter, till längtan efter eller tacksamhet för ett gott och rikt liv.»

VP, Lyrikvännen 4, 2000 (reviderad text).

 

 

Posted in Archive, Translations