Greetings from inside

Rio Antirio by Lo Snöfall

Rio-Antirio. By Lo Snöfall, 2016.

There is always the fact that remains in its haunting unfactuality. The shapeless notions and questions related to it that always return as answers. An unfactual fact that too. A larger than life perception renders them all very tangible, inundates them with details and their strange clarity out of everywhere, out of a ubiquitousness that gives the feeling of absolute presence and complete awareness, the sharpness of the senses, and makes you miss the feeling of missing any time of the day and night and in any place. It identifies you with it, this greeting from inside you.

Posted in Archive

Elena Penga

Athens, Epicuros str

Syros

Hon drömde att hon hade flyttat, inte bara till ett annat hus eller en annan stad eller ett annat land, utan till en annan verklighet, där allt var annorlunda. Dimitra var också där och hon hade två söner. Den ene var sju månader gammal men hans utseende förändrades ständigt och ibland såg han ut som en trettioåring. Även den andre förändrades hela tiden. Chrysa skickade meddelanden men inte på mobilen, utan genom en konstig låda inbyggd i väggen i huset, och meddelandena var tredimensionella objekt, ett album, en bok. Restaurangerna var annorlunda. Menyn var inne i en skål med vatten, immateriell som ett hologram som pulserade, och rätterna var skrivna i skyltar som blinkade. När hon vaknade var det svårt för henne att anpassa sig i den välbekanta, normala miljön hemma i Aten.

Hon kände en galen lust att resa bort, utomlands kanske, till London. Medan hennes vänner väntade på henne på Syros. Hon hade lovat att hon skulle komma. Hon reste ofta till Syros. Den morgonen hade hon svårt att koppla upp sig på internet för att boka plats på båten. Hennes vän som sov intill henne insåg hennes ångest, hennes förlamning. Han hjälpte henne att boka plats, betalade med sitt eget kort, gjorde kaffe till henne. Hon tände den ena cigarretten efter den andra, bytte plats i huset, tänkte på London, på behovet av att flytta till en annan verklighet, ett kroppsligt behov, helt absurt. Tvingad av detta behov packade hon ihop sina saker. Hon la badkläder, sarongen, solkräm i resväskan. När hon var klar, inte för London, utan för Syros, satte hon sig på sängen igen. ”Vi har tid. Vill du ha massage?” frågade han. ”Ja”, svarade hon, tog av sig kläderna och la sig framstupa på sängen. ”Vilken olja vill du ha?” ”Den där, Afrodites elixir som doftar underbart.” Han tog den och skulle hälla ut lite för att smörja in hennes rygg. Locket på flaskan lossnade och hon kände plötsligt hur en stor mängd olja rann över ryggen på henne och ner på lakanet. Det skrämde dem och de skrattade. ”Det kommer att ta mycket tid innan den här massagen har absorberat all spilld olja.”

I hamnen fann de senare en liten krog bland de stora färjorna och åt där. Sen såg han till att hon steg på båten och så gick han. Båten var smockfull med folk. Turister, barn, unga, gamla. Mitt i kaoset fann hon en plats inomhus och satte sig ner. Ovanför hennes huvud hängde skärmar som sände världsmästerskapet i fotboll. Nederländerna spelade mot Mexiko. Resenärerna följde matchen och speakerns kommentarer passionerat. När det gjordes mål skrek de ”MÅÅÅL”. Kvinnan som satt bredvid henne pratade ständigt i sin mobil. Hon hade far, man, systrar, vänner. Hon pratade med alla under de fyra timmar som resan varade. Kvinnan bredvid sa i telefonen: ”Jag saknar hans kinder, hans fylliga kinder. Jag försökte befria honom, men det gick inte.” Och sen till någon i ett annat samtal: ”Du ville inte att det skulle bli annorlunda? Han då? Ville han inte nåt annat? Nej?”

Hon reser sig från sin plats och går upp på däcket. Hon ser hur solen försvinner sakta i havet. Nederländerna har slagit Mexiko och går vidare. Resenärerna som sitter ute tittar alla på solen, på solnedgången. Det är varmt. Slutet på en lång sommardag. Syros dyker sakta upp. Vindstilla. Inga moln. Inga blixtar, ingen storm, inget regn som slår ner som en kulspruta. Inget av det som skulle hända har ännu hänt.

Översättning Vasilis Papageorgiou*.

Posted in Archive, Translations

W. G. Sebald / Β. Γκ. Ζέμπαλντ

Cat missing Norwich

Το καλάθι με τα φρούτα

που κρέμεται
στη βελούδινη κοιλότητα του μπράτσου
της γυναίκας
τα ωραία φύλλα
των φρούτων τα μήλα
& πάνω απ’ όλα
μαύρο μαύρο
μαύρο

Αδιήγητη ιστορία, Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Σαιξπηρικόν, 2016.

Posted in Archive, Translations

Τζον Άσμπερυ/John Ashbery

Thessaloniki 2016

Το ραπανάκι στο πρωινό

Οτιδήποτε αντιμετωπίζουμε μας βρίσκει
στη μέση της αναθεώρησης. Είναι ωραίο αυτό,
θεέ μου, απλά δεν είναι προορισμένο να επαναλαμβάνεται,
αυτό είναι όλο.

Σε μέρη της Αγγλίας και της Ισπανίας έχουν ήδη εισβάλει
αντιτρομοκράτες. Το δολάριο σε δράση και πάλι.
Φαινόμενα εξαπάτησης σε αρκετά πολύτιμα πράγματα,
αν και, όπως λέω, πρόκειται για μικρό υπόλοιπο
του τι έχουν καταφέρει άλλοι για να αποφύγουν να υπογράψουν.

Έχουμε προσφορά σε τραγωδίες εκδίκησης.
Τον Μάρτιο θα έχουμε πιο βαριές μέρες.
Τα κορίτσια έλεγαν ν’ αρχίσουν να ετοιμάζονται.
Όταν το έχουν κάνει, σε κάποια από τις λαγκαδιές,
η εμφάνιση μπορεί να ξεγελά, αποκάλυψε εκείνος.

Breezeway, 2015. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Δημοσιεύτηκε στην Ποιητική 17, Άνοιξη-Καλοκαίρι 2016.

Posted in Archive, Translations

Niki Marangou, Fem dikter

Canterbury, March 2016

Rosenbuskarna

I år har jag planterat rosenbuskar i trädgården
i sällskap med larven och skalbaggen
i stället för att skriva dikter.
Den hundrabladiga rosenbusken från huset som sörjer i byn Agios Thomas,
den sextiobladiga som Midas hade med sig från Frygien,
den bankska som kom från Kina,
ympar från den enda mussietta som överlevde
mitt i den gamla staden,
men framför allt Rossa Gallica som korsfararna tog med sig hit,
som vi också kallar damaskenerros
och som doftar så underbart.

Tillsammans med larven och skalbaggen,
men också med humlan, blomsterflugan, fläskängern,
ollonborren, guldbaggen,
bönsyrsan som äter upp allt,
skall vi dela blad, kronblad och himlen
i denna ofattbara trädgård
där både de och jag är tillfälliga gäster.
3 januari 1993

Sankta Katerina

På de slitna väggmålningarna
i Pafos gamla kyrkor
står alltid någon evangelist i en hörna
med en orangefärgad gloria
bredvid horbockarna och de blinda,
Anna och Josef,
som lägger Maria till sängs.
Man märker ofta handen som omfamnar,
kinden intill en annan kind
mitt i tidens gröna och gula nyanser.
Stenens salter,
arabesken inramad av nässlor
vid väggens rot, bredvid de samlade johannesbröden,
ödlans hem,
och en enorm ärkeängel
för att skydda oss alla.

Läsandet av bysantinska texter

Konsonanterna, vokalerna,
från struphuvudet, läpparna, tänderna
utformar det gemensamma alexandrinska språket,
men det hjälper mig inte att säga dig
vad jag känner,
jag förblir ofrånkomligen i textens
flöde,
i filologens kommentarer
och i kärlekens oförmåga
under alla dessa regniga morgnar.

I Nicosia i jul i

Med anledning av minneshögtiden
på profeten Elias dag för de stupade
vecklade diakonen ut flaggan i Mariakyrkan.
”Den mot himlen eldsprutande uppstigningen.”
Jag tände ett ljus och tittade
på de slitna målningarna i kupolen.
”Han kommer att drabbas av yrsel uppe på ställningarna”,
tänkte jag.

Mellan Agia Zonisgatan och Saripolosgatan

Mellan Agia Zonisgatan och Saripolosgatan
skymtar ibland livet fram,
insvept i mysteriet
så som i ornater,
vita eller svarta
eller purpurröda med gyllene glitter,
trådar och pärlor broderade
av folkets händer
som både vet hur man vänder bort
ansiktet
och hur man erbjuder sina perfekta gåvor,
ljuvt och utan att önska något i gengäld,
medan fönstret öppnar och avslöjar
ett välordnat inre,
det gamla paret vid bordet
med den verkliga kärleken.
Processionen tågar förbi och försvinner på Agios Andreasgatan,
fäster sig i minnet i en hög spegel,
en röd matsalslampa,
proviant numera för mina egna resor.

Övers. Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Ur Lyrikvännen 4, 2000.

»Niki Marangou var en ordälskare: ”Ord har fascinerat mig sedan jag var ett barn. Ord och de lekar man kan leka med dem. Ty det handlar om en lek, en oförklarlig lek. Språket drar mig till sig, dess ljud föder i mig bilder som ofta kommer fjärran ifrån.” Bysantinska texter, Konstantinos Kavafis dikter, gamla namn på kyrkor och byar berikade hennes lyriska fantasi. Men det blir snabbt uppenbart att det är mer än ord som möter oss i hennes dikter. Precis som Kavafis använde sig Marangou av den koncisa stilen som en förevändning för att med minnets hjälp återskapa en lycklig stund hon hade upplevt, en stund som hon gärna ville dela med oss, och därför överskrider hennes poesi det personliga för att mjukt skingra sig och fylla ett rum, en gata, en trädgård. Hon var en diskret men skarpsynt iakttagare, vars varma blick förvandlade orden till ett sinnenas rike, till sinnesstämningar, till insikter, till längtan efter eller tacksamhet för ett gott och rikt liv.»

VP, Lyrikvännen 4, 2000 (reviderad text).

 

 

Posted in Archive, Translations

International poetry and theatre days

Shakespeare in Norwich

From a dream about a lost poem by Sappho:

Ναι, ευχαριστώ πολύ!
Ja, tack så mycket!
Yes, thank you very much!

Posted in Archive

No paradox at all

St Andrews

Life overflows beyond you as you live it in different levels simultaneously. And it overflows beyond you as you live it on one level and in one moment only. You never felt the need to recall Zenon’s paradox for that. Indeed no paradox at all. And as ever, you are full of substance and purpose and straightforwardness. A premonition as a fact, or rather as an event that runs like unpredictable benevolent water. And all the small ripples that open into the unexpected life again.

Vasilis Papageorgiou

Posted in Archive, Αποχρώσεις - Nyanser - Shades