Urania och Naxa
Bara innan man fyllt tjugo och efter att man fyllt sextio älskar man.
När argumenten tar slut mobiliserar man nämligen kärleken.
Jag vet inte hur uran luktar, om det nu luktar, men hennes hals
luktade exakt så: uran. Således kallades hon Urania, men i norr
var hennes smeknamn Naxa. När hon lösgjorde håret frigjordes
hon från sin egen myt. Med håret uppsatt i en knut åldrades hon
i genomsnitt med tre år. När hon höll sig stilla visade hennes hud
utspridda tal på grund av en allergisk känslighet. Under många år har
många människor försökt vederlägga hennes myt eller åtminstone
komma underfund med den genom att addera och dividera talen,
men förgäves. Talens summa, sade man, har med vulkanutbrott på
Java att göra. Produkten med spannmålsodling. Hur allt detta gick till
är jag inte i stånd att berätta för er.
Suetonius nämner att kejsar Caligula – vars namn härstammar
från ordet caliga, militärkänga – arrangerade tävlingar i Lugdunum i
grekisk och latinsk retorik. De besegrade hade tvingats komponera
långa lovtal till segrarna, men om de var förskräckliga talare tvingades
de sudda ut sina texter med tungan, annars slängdes de i floden. Ve
de besegrade!
Samma taktik tillämpades också av Naxas olika beundrare som
ständigt envisades att sudda ut talen med tungan, suga in kvadratrötter,
ägna sig åt att dra in logaritmer, känna på mångsiffriga decimaltal,
tills den begärliga slutsatsen skulle utstrålas och kastas högt upp, men
ack! Vare sig man räknade med en blyertspenna eller med fingrarna
var det imaginära tal som segrade och blåste upp detta lingvistiska
problem. Bland de intresserade utmärkte sig kirurger, lingvister,
kliande kiliaster, skulptörer naturligtvis, galopperande poliser eller
tillfälliga passagerare. Å andra sidan var kanske alla de människor
som trängdes i hennes livs lilla mulna vardagsrum inget annat än en
enda person. Vilken? Låt oss ignorera denna fråga tills vidare.
På sitt rum odlade hon en jordgubbsplanta i en lerkruka, och för
att förhindra hårväxt lät hon på ett lädersnöre hänga en pytteliten
stjärna av elfenben runt sin hals. Och precis som romarna uppfattade
man ödsligheten hon lämnade efter sig som frid. Likt ekot var hennes
öde att aldrig tala först, och när de andra talade kunde hon inte vara
tyst.
Det påstods att hon själv målade de berömda talen med
karamellfärg eller choklad, och att hon valde decimaltalens längd, så
att den var omvänt analog med den förväntade toleransens kvot och
direkt analog med den eftersökta njutningens.
Eftersom man kan säga att hon hade varit kunskapstörstande
och ägde ett öppet sinne för nya idéer, skulle hon mycket väl kunna
utvecklas till domkyrkopräst eller artilleriöverste, om det varit tillåtet
för vackra kvinnor att göra karriär i dessa populära yrken. Men hon
blev aldrig förälskad i någon, ty när hon kammade sig störde hon sin
biologiska kalender, och hennes ålder, som alltid svävade under den
verkliga gränsen, kunde aldrig fastställas exakt. Och varje gång hon
tittade sig i spegeln för att bättra på sminket eller läppstiftet ropade
hon med fruktan för demiurgen till sig själv: ”Herre Gud!”
Hon har aldrig existerat, men hon försökte förtvivlat att göra
det. Så många människor som hur som helst existerar, är de kanske
bättre?
(To mouseio ton arithmon, Siffrornas museum, 2001. Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)
chromata 