Naken kvinna
Hennes bröstvårtor är mjuka, upprättstående, runda, släta, röda.
Hon ligger naken i den varma lägenheten som är upplyst enbart av
enorma röda lampor. De ser ut som stora blommor på tyg. Hon
sover. Hon är i sitt hem i staden, en stor stad, en stad som inte är
hennes. Hon har aldrig känt att staden var hennes, hon har aldrig
känt något som hennes eget annat än den fullständigt personliga
känslan av en ständig exil från världen som hon befolkar, med sin
kropp.
Den, hennes kropp, så som den är exponerad i sängkläderna liknar
den ett öde, fridfullt landskap. Hennes älskare har då och då tagit
sin tillflykt till det. Hon har haft älskare. Vackra, mjuka, med härliga
rumpor.
Hon sover. Tevens glasruta är upplyst, den står på. Säger vi inte så?
Teven står på. Bakom rutans glas en rockstjärna, Bono, med fluffigt
hår, han har på sig en jacka med pälskrage, fluffig den också. Fluffigt
passar honom. Han växte upp, säger han, i en religiös miljö, på en
plats där människorna dör för sina trosideal. Han växte upp på Irland.
Nu pratar han om Amerika, om logotyper till kända märkeskläder,
märkesskor, märkeshotell. Han säger att barnen i hans land, Irland,
slåss för ett par Nikeskor. Han tycker inte om det. Men det som
han i Amerika tycker om när han kör bil genom väststaternas öde
vidder är att se upplysta logotyper mot horisonten, märkesnamn i
skyltar av neon. De signalerar att han äntligen närmar sig en befolkad
plats. Bensinstationer med röda stjärnor som emblem, kemtvättar,
snabbköp, motell. Historien kommer att vara sträng mot oss om vi
ger mindre till de andra samtidigt som vi blir rikare.
Den sovande kvinnan liknar ett skeppsbrott. Halva hennes kropp
sticker ut, medan den andra halvan förblir försjunken i sömnens
dvala. Teven står på.
Genom glasdörrarna i hennes lägenhet syns lägenheten i huset
mittemot i full belysning, fullt med riktiga växter, med soffor,
bokhyllor, små prydnadsföremål, den ser ut som teaterkuliss. En
påklädd man rör sig där. Vad gör han egentligen? Det är söndag. Det
regnar ute. Det åskar och blixtrar. Krukorna rinner över, växtbladen
lyser. Kan mannen deras namn? Namnen på växterna på hans
balkong? De hade nämnt dem för honom, de två kvinnorna som
har den stora plantskolan på strandvägen, de hade nämnt dem för
honom, han mindes dem en kort tid, sedan glömde han dem. Hans
växter är utan namn. I exil i en fin stadsdel, mitt i stan.
Det är natt. En radiostation hörs någonstans. Men var? Den hörs
genom luften. Tillsammans med åskan och blixten. Den står på.
Säger vi inte så om radion? Den står på, säger vi. Musiken står på.
Vi gör musik. Men lådor också. Vi lever inuti lådor som vi gör för
att bättre kontrollera oss själva och de andra. Vi lever inte inuti
musikinstrument. Trots att vi gör sådana också.
Kvinnan sover. Mannen i lägenheten mitt emot står orörlig just nu,
söker något, ett minne. Kanske ett nyckelhål. En naken kvinna.
Känner du fortfarande så? Ja. Det gör jag. Ja. Ja. Ja. Ja.
Den sovande kvinnan liknar ett skeppsbrott. Halva hennes kropp
sticker ut ur vattnet, medan den andra halvan förblir nedsjunken i
det, nedstucken i sanden. Eller snarare liknar hon ett telefonnummer.
Du skriver ned det någonstans i all hast, sedan hittar du inte det,
ingen chans att hitta det, du letar och letar. Du glömmer det. Tills
det oförhappandes dyker upp ett annat ögonblick, du ser det skrivet
framför dig. Skrivet.
Du tänker på kartor. Du behöver dem ibland för att hitta platsen du
bor på, för att hitta din väg bland handlingar och händelser. Vissa
samlar på verkliga kartor. Gamla. Väggarna i deras hus är täckta
av kartor från golv till tak. Inramade. En gång om året plockar en
kvinna, hustrun eller städerskan, det beror på, ned alla ramar för att
damma av dem. Sedan hänger hon dem på deras ursprungliga plats.
Hon fotograferar dem med en polaroidkamera för att kunna se i
vilken ordning de åter ska hänga på väggen. Hon skapar sin egen
karta med hjälp av polaroidbilderna, en guide. Du också behöver en
sådan. Du måste göra den.
Kvinnan sover alltjämt denna regniga natt. Hon visar sina bröst för
den öppna rymden. Det finns inga ögon som kan se på. Inte just nu.
Hon har visat dem för ögon vid andra tillfällen. Hon har suttit i en
öppen bil. Bilen körde då på en motorväg. Kvinnan tog av sin blus
och sin behå, hon visade sina bröst för natten, för mannen bredvid,
för vinden. Små frihetshandlingar, då. Och nu.
Du köper en stor sil. För matlagningen. Och då sätter du den på
huvudet, som hatt. Du packar in alla möblerna i huset som om du
skulle flytta , du låter dem stå så, bjuder hem dina vänner, inte för att
de ska se på dem, inte heller för att se deras reaktioner, det handlar
inte om någon konstinstallation, trots att de försöker påverka dig
åt det hållet. Du bjuder hem dem för att det slumpar sig så. Du
gömmer dem bara inte. Du är inte intresserad att behålla dem bara
för dig själv.
Kvinnan sover. Hon visar upp sina bröst. Oavsiktligt? Det finns inga
ögon som kan läsa dem. De är skrivna. Just nu finns det inga. Men
kanske en annan tid kommer det att finnas. Kanske inte.
Förborgad skönhet. Och regnets doft i den lilla jorden i krukorna.
Yves Saint Laurent har spenderat mycket pengar på sitt laboratorium
för att kunna återskapa regnets doft i den våta jorden.
Trivs du här? Ja. Lukta på det. Här. Ja. Lukta på det just här. Ja.
Vad är nuet? Det som du ser är det. Detta här nu. Titta på det.
Du har varit olycklig. Ja. Men i extas också. Ja, i extas också.
Du har dykt en sommar i ett grunt hav, fyllt av båtar. Små. Små båtar.
Du har hållit deras rep, har dragit dem. Glöm inte det. För att din
kropp minns.
Nu ser hennes kropp tankfull ut, mycket allvarlig. Tam, tämjd.
Domesticerad. Begären föds i kroppen av sinnena, men i hjärnan, i
själen, hur? Som regnets doft i den våta jorden. Och det onda, hur
föds det? Av en slump? Av misstag? Du klipper kattens morrhår av
ren nyfikenhet, för att se hur dess nos ser ut utan det. Utan morrhår
förlorar katten sin balans och sin orienteringsförmåga. Något
liknande händer med fjärilens vingar också. Om du vidrör dem, om
du tar bort fjunet som de har på sina vingar, flyger inte fjärilarna
igen. Du tror inte det, du vill bekräfta det. Föds det onda eller finns
det bara? Preexisterar. Som instinkterna. Som det som vi mer än
något annat förväntar oss. Och som inte har ägt rum än. Kommer
det att födas? Finns det?
Okunnighet. Vad vet vi? Du. Jag. Den nakna kvinnan. Den påklädde
mannen. Växterna. I exil tillsammans. Vi. Just nu. Här.
Teven är på. Den visar händelser från katastrofer och krig. Scen efter
scen. Avståndsbilder, närbilder. Hus i lågor. Män med gevär. Döda
kroppar. Blod.
Kvinnan tog av sin blus och sin behå, hon visade sina bröst för
natten, och somnade. Hon drömmer. En stor park med en sjö i. Och
många ankor.
En anka attackerar en annan, sätter sig på den, biter den i nacken om
och om igen. Ankan har kastat ned den andra ankan och sliter i dess
hals. Tills den tar livet av den.
(Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)
chromata 