Grekiska epigram

Carl Fredrik Hill, a portrait by Lo Snöfall, oil on canvas.

Inledning och översättning

Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson

(Aftonbladet, lördag 10 juni 2000)

I den antika grekiska litteraturen möter man inte sällan föreställningen om att dikten härstammar från det gudomliga. Såväl Illiaden som Odysséen börjar exempelvis med ett anrop till muserna om att använda skalden som medium. Men vid sidan om diktens mystiska, kultiska och metafysiska historia, löper en annan och lika kraftfull – den som handlar om brukbarhet. Dikten som verktyg för ett eller annat; sångleken, kärleksförklaringen, fest- och bröllopsdikten, kort sagt den sorts dikt som människor gjort bruk av då de egentligen varit upptagna av annat.

I denna tradition kan man, åtminstone delvis, placera epigrammet. Det grekiska ordet betyder ursprungligen inskrift, det som är skrivet på något, på en hård yta, en sten. Och när genrens föds på sjuhundratalet före Kristus handlar det också om inskrifter på gravstenar, på statyer eller på offergåvor. Det är alltså från början dikter med en funktion. De berättar om den döde, eller om givaren. På ursprunget faller också formen, som av praktiska skäl måste bli relativt kort och som just därför ger utrymme för en betydande metrisk och formell komplikation. Inskriftens allt överskuggande syfte är ju att bestå. Och av en kort text som gör anspråk på att bestå krävs en hög komplexitet för att den inte skall bli banal och ointressant med tiden.

I början var epigramförfattarna anonyma. Den som talar i epigrammen är vanligen inte författaren utan den döde eller givaren. Som vore inskriften en sorts pratbubbla över en förlust, en frånvaro och på samma gång ett vittnesbörd om skriftens triumf över ögonblicket och döden. Många nutida författare och tänkare har också påpekat och problematiserat det faktum att epigrammet, och epitafiet (gravskriften), hör samman med skriftens begynnande kolonisation av den grekiska kulturen och tanken. Minnet var inte längre lika beroende av traditionen, när det kunde fästas i skrift. Tillägnelsen (skriftläsandet) blev en viktigare minnesakt än utsägandet (berättandet), vilket vissa menar kom att få en avgörande mentalitets- och kulturhistorisk betydelse.

Ganska snart blev epigrammet dock en poetisk genre bland andra. En genre som var livaktig ända in på 500-talet efter Kristus. Från Klassisk tid, över Hellenistiskt, Romersk och Bysantinsk tid rinner en rad av varierande epigram, som alla behållit den korta formen och oftast även den elegiska versen, det s.k. elegiska distichonet som i sin grundform består av en hexameter följd av en pentameter.

Denna märkvärdigt homogena tradition har genom tiderna samlats i flera antologier. Den första anses vara gjord av den betydande epigrammisten Meleagros (ca 140-170 f. Kr.). Men de två viktigaste, och de som vi främst hämtar vår kunskap om genren från är Maximos Planudes (ca.1260-1310) stora antologi och framförallt den Pallatinska antologin som upptäcktes kring 1590, men som bör ha tillkommit någon gång i början av 900-talet. De två sistnämnda antologierna rymmer sammantagna (de återger i stor utsträckning samma texter) närmare fem tusen epigram, av mycket skiftande kvalitet och kynne. Här kan man finna allt ifrån allvarliga hyllningar av döda hjältar, till sanslöst fräcka epigram om de erotiska företrädena hos älskare och älskarinnor, allt ifrån filosofiska djupsinnigheter till råa vitsar. Sammantagna ger de dock en bild av mänskligt liv i passion, sorg, lust, hat, glädje, förtvivlan och lovsång som saknar motstycke i den västerländska litteraturens äldre historia. Människor som varit döda i tusentals år kommer en plötsligt till mötes rakt ur sin vardagliga kamp med existensen. Man känner igen sig bland dem, med ungefär samma frekvens som man känner igen sig i dem man möter på gatan eller på bussen på väg till jobbet.

Ja, epigrammet, inskriften, pekar till sist på sig själv som funktion. Dessa texter har förmått bära sina länge sedan döda genom tiden och låter dem återuppstå var gång en ny läsare rör vid texten med blicken. De visar oss skriftens särskilda gravskick, som syftar till att övervinna döden. Den som blott jordas i människors minnen, som det heter i Gamla testamentet, han dör med sina minnesbärare. Men den som jordas i skriften, den beständiga, han lever så länge någon – vem och var som helst – ännu kan läsa och tyda hans grav.

I de här tolkningarna har vi valt att avstå från metern. En annan gång kan vi komma att välja annorlunda. Vi har, i det här sammanhanget, sett betydelse- och tontrohet som viktigare än det metriska och formella raffinemang som epigrammen ofta också visar prov på.

*

Ditt ben, Nikandros, har fått hår! Se upp
så att det inte också sker din stjärt.
Och så blir du varse bristen på älskare. Nej, tänk
redan nu på hur kort din ungdom varar.

Alkaios från Messene (levde under 200-t f. Kr.)

*

Jag älskade. Jag kysste. Lyckad var jag, framgångsrik. Är älskad ännu.
Men vem jag är, och hon, och hur – vet blott gudinnan.

Okänd författare (trol. tillkommet någon gång under de första fem seklerna e. Kr.)

*

Av kärleken blev Heliodoras nagel stark och vass,
ty hon river sig ända in till hjärtat.

Meleagros (f. ca. 140 f. Kr. d. ca.70 e. Kr.)

*

Kytherea själv knöt upp den ljuvliga gördeln över brösten
och gav den, Ino, åt dig, som din egen, att du med
sinnestrollande kärleksvätskor alltid skall kunna tämja män;
Och så har du använt dem bara på mig.

Antifanes från Makedonien (levde trol. kring åren för vår tideräknings början)

*

Medtävlarna reste detta äreminne över boxaren Apis,
för att han aldrig förmådde skada någon.

Lukillios (levde under första seklet e. Kr.)

*

Äpplet kastar jag till dig. Älskar du mig i ditt hjärta
tar du emot det och ger av din jungfrudom.
Men tänker du, som jag hoppas att du inte tänker
tar du emot det och grubblar över kortlivad skönhet.

Platon (f. 427 f. Kr., d. 347 f. Kr.)

*

Tapper i strid var Timokritos. Det här är hans grav.
Krigets gud skonar inte de bästa, utan de fega.

Anakreon (f. ca 570 f. Kr.)

*

Hjältemodets härold, de odödligas uttolkare.
Sol efter solen i grekernas liv.
Musernas strålglans, världsalltets oförgängliga mun, Homeros,
har den vågslagna sanden, o främling, begravt.

Antipatros från Sidon (200-t. f. Kr.)

*

En gång lekte jag med sexiga Hermione.
O pafiska gudinna, en färgrik gördel av blommor
bar hon med guldbokstäver runt om. Där stod: ”Älska mig
och var inte ledsen om jag tillhör en annan”.

Asklepiades (f. ca. 230 f. Kr.)

*

Här ligger jag, Timokreon från Rhodos, efter att ha ätit mycket,
druckit mycket och snackat mycket skit om folk.

Simonides från Keios (f. 556 f. Kr. d. 468 f. Kr.)

*

Inget är skönare än kärlek. Allt ljuvligt överträffar den.
Jag har till och med spottat honungen ur munnen.
Nossis säger detta: Den Kypris inte kysst, hon skall åtminstone
aldrig lära känna vad sorts blommor rosor är.

Nossis (tidigt 300-talet f. Kr.)

*

När Diophon, den avundsamme, såg att grannen korsfästs
på ett högre kors, rann livet ur honom.

Lukillios

*

Efter att ha ätit lite, druckit lite och lidit mycket sjukdom
dog jag äntligen. Dra ni åt helvete allihop!

Okänd författare eller Simonides från Keios

*

Kläderna kasta, min ljuva. Låt nakna lemmar röra vid
nakna lemmar, flätade i varandra. Inget
skall finnas emellan oss, Som Semiramis mur
tycks mig din tunna klädnad. Låt bröst
och läppar förenas: Och begrav resten i tystnad.
Jag hatar oprecist sladdriga tungor.

Paulos Silentarios ( 500-talet e. Kr.)

*

Förtvivla! Vad skall jag säga först, och vad sedan?
Förtvivla! I smärtans innersta detta: du finns inte mer.
Åh, underbara kvinna, främst var i skönhet din kropp,
främst i godhet ditt hjärta.
Prote, ditt namn talade sanning. Ty i ljuvhet,
oefterhärmlig, stod ingen framom dig.

Krinagoras (levde kring åren för vår tideräknings början)

*

Noter: 1. Kypris är ett annat namn för Afrodite. 2. Rosen är Afrodites blomma 3. Uttrycket pafiska gudinna syftar på Afrodite. 4. Kytherea är ett annat namn för Afrodite. 5. Uttrycket Semiramis mur syftar på en drottning som omgärdade Babylon med murar. 6. Namnet Prote betyder “den första”.

Advertisements
This entry was posted in Archive, Αποχρώσεις - Nyanser - Shades, Translations. Bookmark the permalink.