De violsmyckades vackra gåvor, barn,
den klart klingande lyran som älskar sånger;
en gång var kroppen, gammal nu
håret som var svart har blivit
Tungt är hjärtat. Knäna, förr hjortkalvskvicka
i dansen, bär mig inte.
Ofta sörjer jag detta; men vad ska man göra?
Evigt ung kan ingen förbli.
Det sägs att rosenarmade gryningen en gång
vild av kärlek, förde Tithonos till jordens rand.
Ung och vacker var han. Men fastän gift med en
odödlig hann gråa åldern upp honom till sist.
Kommentar
I föreliggande utgåva inkluderar vi denna nya version av fragment 58. Detta har blivit möjligt efter Martin Wests publicering i Times Literary Supplement, juni 24, 2005 av alldeles nya rader av Sapfo, som året innan avlästes av två tyska forskare vid Colognes universitet i en egyptisk papyrus som enligt West är ”det tidigaste manuskript till hennes arbete som hittills är känt”. Dessa nya rader har hjälpt West att rekonstruera fragment 58 och erbjuda oss en nästan hel ny dikt, vilket måste anses som en stor händelse. Vi följer vår praxis och utelämnar Wests komplettering av de rader som i det antika manuskriptet är ofullständiga. När det gäller första raden föreslår West, i likhet med några tidigare Sapfo-filologer, kompletteringen ”musernas gåvor”, en tolkning som ter sig plausibel. Uttrycket är känt under antiken både före och efter Sapfos tid. Man finner det i olika varianter till exempel hos Homeros, Hesiodos, Euripides och Platon. Sapfo åberopar själv ofta muserna och i fragment 44 A skriver hon ”Musernas underbara”, vilket mycket väl kan syfta just på ”gåvor”.
Tithonos är enligt myten en yngling som den rosenarmade gudinnan Eos förälskade sig i, rövade bort och gifte sig med. Hon bad Zeus att ge honom evigt liv, men glömde att samtidigt be om evig ungdom.
(Sapfo, Dikter och fragment. Tolkning från grekiskan, inledning och kommentarer Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson. Stockholm: Ordfront, FIB:s Lyrikklubb, 2006.)
chromata 