Elena Penga

Till dig som sover

(Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos.)

”Allt som vi känner för varandra, vill du att vi gör något av det?” ”Älska varandra?” hade jag frågat dig osäkert. ”Det vore fint.” ”Jag vill ha ett förhållande med dig, det tycker jag mycket om”, hade du sagt. ”Du överraskar mig. Jag vet inte hur man gör.” Vi tystnade och hörde vinden som blåste starkt. Jag vet hur man gör för att ta en promenad. ”Kom, så promenerar vi tillsammans i trädgården ända fram till havet.” Jag märkte det i kroppen när du omfamnade mig. ”Vi går och lägger oss. Det är kallt.” Jag följde dig in. Jag tog av mina skor och lade mig i mörkret som jag var, med kläder och underkläder på. Du lade dig intill mig som du var. Vi kysstes eller snarare började vi kyssa varandra, för det var något som varade länge, något som aldrig tog slut, det var mycket passionerat. Jag bad om att hålla dig i min famn. Varför det? Höll jag inte dig medan vi kysstes? Jag höll dig igen men på ett annat sätt, samtidigt som jag höll dig ändå eller var det du som höll mig, det var som om jag kom in i dig, det kändes som att sjunka, nej, som att förenas, innan, innan man förenas, som att börja sjunka in i en annan kropp, din egen. Jag tittade uppåt, jag var inne i dig och inte i rummet, men jag såg ovanför oss det stängda fönstret och hörde vinden igen som blåste starkt. Jag värmdes av dig och frös av vinden och ville att du skulle prata men jag bad dig inte att göra det, jag ville att du skulle säga något till mig utan att jag bad om det, du tog min hand, du lade den varhelst du än ville på din kropp. Jag kände din hud, fram till dess hade jag inte vidrört den, hur var det möjligt att jag hela denna tid inte hade rört vid din hud, att du inte hade rört vid min? Bara mitt hår. Du hade gripit tag i mitt hår, jag minns det, men hur är det möjligt att det inte var mer? Jag höll dig snarare med benen, eller med magen. Jag såg dig inte, hörde dig inte, men hur var det möjligt att jag såg det stängda fönstret och hörde vinden igen, du hade sjunkit i mig, inte så djupt, ner till en viss gräns inom mig, jag vet inte vilken gräns det var, säkerligen fanns det mer plats, men du hade stannat där. Du sover. Det gryr. Hur kommer det sig att natten alltid upphör i tid?

Advertisements
This entry was posted in Archive, Translations and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s