Dimitris Nollas

aten.jpg

Den gamle fienden

    Det hemsöker mig alltid i min sömn
    det tredje fönstret ett skoningslöst öga
    (Nikos-Alexis Aslanoglou)

Under en lång promenad kom jag att tänka på möjligheten att
jag befann mig i en sedeskildring och inte i en av Pireus äldsta
stadsdelar, där jag länge bekymmerslöst nu gått runt i de trånga
flyktinggränderna. Min misstanke blev till visshet när jag förstod
att jag under den största delen av min sträcka hade följt efter en
kringvandrande gatuförsäljare, som en lång tid hade lockat mig med
sig och fått mig att ströva runt ett osynligt centrum som blev alltmer
avlägset, alltmer oklart, ju längre tid som jag förvirrat följt efter
honom.

Det var uppenbart att det var något som lockade mig hos denne
man. Jag måste ha känt honom, ha träffat honom i det förflutna, så
som han fick mig att fastna bakom honom och följa honom likt en
jakthund efter sitt byte. Jag kunde inte minnas vem han var, men jag
var säker på en sak: den tid då jag kände honom måste vara långt
borta och det fanns ingenting som förebådade hans nuvarande svåra
belägenhet.

Utan att vara helt medveten om det hade jag följt honom in på två
caféer och ett bageri, där jag köpte ett kilo klenäter för att rättfärdiga
min närvaro, och nu befann jag mig i en smutsig håla fylld av vinfat
som hotfullt hängde över de få kunderna, vilka, misstänkte jag,
utgjorde en del av ett imaginärt sceneri, eftersom krögaren fyllde
bägaren med vin som mannen beställt från en flaska bakom disken
och inte från en av tunnorna som prydde hans mörka ställe. Vilket
han också gjorde för mig lite senare, när jag sjönk ned på en stol, fast
besluten om att avsluta min plågsamma vandring.

Denne man, så som jag kunde förstå efter att ha slösat bort en
hel förmiddag i hans sällskap, försökte med liten framgång att sälja
bulgariskt luktvatten. Hans sätt att gå, hans slitna mockasiner som vid
varje steg tycktes i färd med att lämna kvar sina klackar på asfalten,
hans sätt att släpa sin vänstra fot efter sig, men främst hans sätt att
uttala det dubbla l, som om han ville dränka det i saliven varje gång
han ropade ”Luktvatten, bulgariskt luktvatten”, gjorde att jag blev
som fastklistrad vid honom. Det var allt det här som fick mig att tro
att jag gick genom de första raderna i en sedeskildring.

Han satte sig vid bordet mittemot mitt och om hans blick inte
vore så trött hade hans ögon säkert kunnat tränga rakt genom mig,
så som han riktade den mot mig.

”Tio kronor bara”, sade han. Utan att röra sig från sin plats visade
han mig provflaskan som han uppvisade för alla och han drog sin
stol närmare min, utan att jag bett honom att göra det. ”Vi två måste
ha träffats”, tilla han med en familjär ton som harmonierade helt
med platsen och han nämnde namnet på en sorglig förort i det torra
Attika, där vi en gång skulle ha hållit till i samma bowlinghall.

Jag skyndade mig att förneka det, som om jag inte borde låta
honom ta initiativet till detta igenkännande. I helsike, sade jag inom
mig, det är ju jag som följt honom en lång tid nu, inte han som följt
mig.

Jag erbjöd honom lite av mitt vin och började söka i det förflutnas
kartotek, jag gick fort från minnets vita rutor till de svarta och undrade
om vi hade gått i samma skola, om vi varit tillsammans i armén eller
om vi arbetat tillsammans i hamnen i Perama, där jag under några år
arbetat på ekonomiavdelningen hos ett företag som gjorde skrot av
gamla fartyg. Det sistnämnda tycktes mig vara det troligaste.

Jag inväntade ängsligt hans svar, för jag förstod nu att jag kände
igen denna blick. Det kunde jag svära på. Kanske var det inte den
varmaste blick som någonsin mött min, men jag kände igen den, jag
kände hans blick väl. Och jag väntade på en bekräftelse.

Han började med en ganska intressant inledning men den var
också på tok för lång och närmast ovidkommande för vårt problem.
Det trodde jag i början.

”Jag, min herre”, sade han och tvekade som om han tänkt om.
”Min herre, på grund av mitt arbete får jag varje dag möjligheten
att möta allting från början. Jag går överallt och detta tillåter mig att
återvända till för mig kända gator och åter träffa gamla bekanta som
trott att jag glömt dem. Jag möter alla och allting från början på ett
nytt sätt. Men vid det senaste tillfället såg jag någon som fick mig
att inse att jag sökt honom i hela mitt liv men han gled undan i sista
stund. Jag kände igen mannen, en gammal vän som för länge sedan
hade gjort mig illa. Han hade orsakat mig skada och jag kunde inte
glömma det. Trots att det hänt mycket under åren som gått sedan
dess, vilket borde ha lindrat smärtan i angreppet, mindes jag det hela
tiden, fast inte lika starkt som under den första tiden. Sålunda följde
jag efter honom och undrade ständigt varför jag inte kunde glömma
honom. Skadan som han hade orsakat mig var inte så stor, vilket
framgår av att jag knappt mindes det, men det som började skrämma
mig mest var att alla mina möten med okända människor från det
förflutna kanske inte hade med slumpen att göra utan det handlade
om den plågsamma jakten på en enda människa, den som nu gick
framför mig. Och om någon såg oss, så som jag hade koordinerat
mina steg med hans, hade man kunnat konstatera att inte bara våra
kliv utan också våra händers pendelrörelser var lika, så till den grad
att vi borde se ut som varandras spegling. Och hela tiden undrade jag
vad det var som plågade mig och inte lät mig bli fri från hans minne
som hade förvandlats till en mardröm.”

Här andades han djupt och det tycktes mig som om han ville
kontrollera vilket intryck hans ord gjorde på mig. Jag försökte dölja
min irritation och beställde motvilligt en halvliter vin till. Jag befann
mig återigen nära den mörka gränsen till en situation, vilken jag
trängde allt djupare in i och vilken jag skulle ha svårt att komma ur,
om jag inte bestämde mig vad exakt det var som också jag, i min tur,
var ute efter.

Han reste sig som om han skulle ge sig iväg och innan jag hann
förstå hur svårt allt detta var, började han nynna med i en sång som
hördes från en osynlig kassettbandspelare. Den nasala underjordiska
melodin ackompanjerade den underliga sångtexten, vars mumlande
tonade fram som en hymn till ångern:

Aldrig mer spelar jag tärning
inte heller rummy eller vira
även om man erbjöd mig
himlen och stjärnorna

I samma stund, som om han förlorat något värdefullt, som kanske
hade ramlat ned, snurrade han långsamt runt sig själv och tittade
djupsinnigt mot golvet runt sina fötter. Hela denna ritual fungerade
som en rökridå mot sången, eftersom det var helt uppenbart att hans
fötter sade en sak och hans hjärta en annan. Hans röst var så full av
längtan, att han i samma ögonblick som han sjöng upphävde sångens
budskap. Det ljöd som om han vore beredd att göra om det som
sångtexten klagade på. Som om han längtade efter – ännu värre, som
om han redan planerade att göra allt det som natten förde med sig,
just som den närmade sig med sina egna råd, medan han redan nu
drömde om dess utveckling.

Ingen hade märkt hans dansrörelser när han strax därpå kom och
satte sig intill mig igen. Han fortsatte som om den dansmusikaliska
pausen aldrig hade ägt rum, och jag kunde inte släppa innehållet i
sången.

”Och då hände det allra underligaste”, sade han. ”Ju mer jag följde
i hans spår, helt säker på att jag inte skulle tappa bort honom, men
utan att närma mig honom för att presentera mig som om jag vore en
okänd, desto klarare mindes jag en annan händelse som ägt rum under
den tid då han var försvunnen, och som jag hade bevittnat. Det var
ett lugnt samtal vänner emellan, vilket emellertid fick ett dåligt slut,
och kanske var det minnet av denna inskjutna historia, under den
tid han var frånvarande, som var anledningen till att jag undvek att
närma mig honom. Men vad skulle jag göra med honom egentligen?
Inte ens Gud visste det. Den där händelsen utvecklade sig så här:
Vid ett bord bredvid satt två bekanta till mig och diskuterade. Jag
hade till och med arbetat ihop med en av dem på flera båtar. De var
nära vänner, irriterande nära, och jag hade aldrig sett dem med annat
sällskap. Och plötsligt, medan de pratade om något obetydligt, reste
en av dem sig, jag minns inte vem, och när han gett ifrån sig ett skrik
fyllt av smärta drog han kniv och tryckte den i den andres bröst. Han
slaktade honom direkt. Det tog mig många dagar att återhämta mig
och jag tror att anledningen till att jag dröjde med att närma mig min
gamle fiende och ständigt höll ett konstant avstånd till honom hade
sitt ursprung i denna chock.”

Han hade inte för avsikt att låta mig säga ett enda ord eller
kommentera hans historia. Under tiden tömde vi halvliter efter
halvliter i snabb takt. Han för att han blev torr i halsen av detta
oändliga berättande och jag för att svalka av ledan som orsakades av
hans osannolika dubbla historia.

”För att vi två, min vän”, sade han med uppfräschad familjaritet,
”så som vi nu sitter här, har alla möjligheter att med varje ord som
rullar ut ur våra munnar förorsaka det onda. Vartenda ett av våra
ord kan bli en källa för det onda. Det är anledningen till att vi är
försiktiga, precis som alla som närmar sig en annan för första gången.
Men de där två hade redan sagt allting i sina liv, allt det som kunde
göra dem oense. Och ändå fanns det kvar ett ord till, det som de inte
hade uttalat än, och som väckte den andre som de i många år gömde
inom sig och som de kämpade att tillfredsställa med andra ord.”

Plötsligt reste han sig och utan att säga ett ord till gick han ut och
stannade utanför dörren, osäker på i vilken riktning han borde gå.
Kylan hade trängt fram i eftermiddagens dvala, och jag kände hur
syret jag andades skar i mina näsborrar. Jag undvek bestämt både att
påpeka för honom att han borde betala den del av räkningen som
var hans och att fråga om hans namn, eftersom jag, utifrån hans
berättelse, började misstänka att poetens ord ”ta mitt ord, ge mig din
hand” skulle gömma många riskfyllda överraskningar.

Han stannade vid ytterdörren och på ett diskret sätt lyckades
han kontrollera några lätt raglande steg. Han började förtvivlat leta
i sina fickor, ömsom lät han fingrarna söka runt, ömsom sänkte han
händerna djupt ned och med en tankfull min drog han sedan mycket
omsorgsfullt upp små papperslappar, bleknade anteckningar med
adresser och telefonnummer, kvitton och räkningar och bötesavier,
vilka han undersökte med en överdriven uppmärksamhet. Han
absorberades av dessa trasiga papperslappar som han studerade
mycket noggrant och detaljerat i det nedstigande violetta ljuset, som
om han skulle fatta ett stort beslut eller omedelbart betala någon av
dessa räkningar. Han gjorde sig till en mycket upptagen person, han
låtsades vara lugn med oändligt mycket att göra, kanske för att han
trodde att det alltid finns någon som iakttar oss, som följer efter oss,
och som vi måste vilseleda.

(O palaios ehthros (Den gamle fienden), 2003. Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)

Advertisements
This entry was posted in Archive, Translations and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s