Niki Marangou, Fem dikter

Rosenbuskarna

I år har jag planterat rosenbuskar i trädgården
i sällskap med larven och skalbaggen
i stället för att skriva dikter.
Den hundrabladiga rosenbusken från huset som sörjer i byn Agios Thomas,
den sextiobladiga som Midas hade med sig från Frygien,
den bankska som kom från Kina,
ympar från den enda mussietta som överlevde
mitt i den gamla staden,
men framför allt Rossa Gallica som korsfararna tog med sig hit,
som vi också kallar damaskenerros
och som doftar så underbart.

Tillsammans med larven och skalbaggen,
men också med humlan, blomsterflugan, fläskängern,
ollonborren, guldbaggen,
bönsyrsan som äter upp allt,
skall vi dela blad, kronblad och himlen
i denna ofattbara trädgård
där både de och jag är tillfälliga gäster.
3 januari 1993

Sankta Katerina

På de slitna väggmålningarna
i Pafos gamla kyrkor
står alltid någon evangelist i en hörna
med en orangefärgad gloria
bredvid horbockarna och de blinda,
Anna och Josef,
som lägger Maria till sängs.
Man märker ofta handen som omfamnar,
kinden intill en annan kind
mitt i tidens gröna och gula nyanser.
Stenens salter,
arabesken inramad av nässlor
vid väggens rot, bredvid de samlade johannesbröden,
ödlans hem,
och en enorm ärkeängel
för att skydda oss alla.

Läsandet av bysantinska texter

Konsonanterna, vokalerna,
från struphuvudet, läpparna, tänderna
utformar det gemensamma alexandrinska språket,
men det hjälper mig inte att säga dig
vad jag känner,
jag förblir ofrånkomligen i textens
flöde,
i filologens kommentarer
och i kärlekens oförmåga
under alla dessa regniga morgnar.

I Nicosia i jul i

Med anledning av minneshögtiden
på profeten Elias dag för de stupade
vecklade diakonen ut flaggan i Mariakyrkan.
”Den mot himlen eldsprutande uppstigningen.”
Jag tände ett ljus och tittade
på de slitna målningarna i kupolen.
”Han kommer att drabbas av yrsel uppe på ställningarna”,
tänkte jag.

Mellan Agia Zonisgatan och Saripolosgatan

Mellan Agia Zonisgatan och Saripolosgatan
skymtar ibland livet fram,
insvept i mysteriet
så som i ornater,
vita eller svarta
eller purpurröda med gyllene glitter,
trådar och pärlor broderade
av folkets händer
som både vet hur man vänder bort
ansiktet
och hur man erbjuder sina perfekta gåvor,
ljuvt och utan att önska något i gengäld,
medan fönstret öppnar och avslöjar
ett välordnat inre,
det gamla paret vid bordet
med den verkliga kärleken.
Processionen tågar förbi och försvinner på Agios Andreasgatan,
fäster sig i minnet i en hög spegel,
en röd matsalslampa,
proviant numera för mina egna resor.

Övers. Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Ur Lyrikvännen 4, 2000.

»Niki Marangou var en ordälskare: ”Ord har fascinerat mig sedan jag var ett barn. Ord och de lekar man kan leka med dem. Ty det handlar om en lek, en oförklarlig lek. Språket drar mig till sig, dess ljud föder i mig bilder som ofta kommer fjärran ifrån.” Bysantinska texter, Konstantinos Kavafis dikter, gamla namn på kyrkor och byar berikade hennes lyriska fantasi. Men det blir snabbt uppenbart att det är mer än ord som möter oss i hennes dikter. Precis som Kavafis använde sig Marangou av den koncisa stilen som en förevändning för att med minnets hjälp återskapa en lycklig stund hon hade upplevt, en stund som hon gärna ville dela med oss, och därför överskrider hennes poesi det personliga för att mjukt skingra sig och fylla ett rum, en gata, en trädgård. Hon var en diskret men skarpsynt iakttagare, vars varma blick förvandlade orden till ett sinnenas rike, till sinnesstämningar, till insikter, till längtan efter eller tacksamhet för ett gott och rikt liv.»

VP, Lyrikvännen 4, 2000 (reviderad text).