Thanasis Valtinos

En röd ros

(Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)

Jason Kleandrou – en icke-cypriot – bär sorg i hjärtat. Detta händer år
595 e.Kr. i Kommagene. Orsaken: kroppens och gestaltens åldrande.
Förlust av muskulär massa, rynkor på halsen, fläckar på huden. Synliga
märken. Ty det finns dolda också. De oväntade erektionsproblemen
bekändes nyligen under de vetenskapliga membranens täcke. Ett
fruktansvärt knivhugg. Den snillrike alexandrinske enstöringen är
mycket medveten om allt detta. Således söker han sig till diktkonsten
utan illusioner. Till dess mediciner som gör att man under kort tid
inte känner smärtan. En kort tid, förvisso. Och sorgen återkommer.
Från 595 e.Kr. ända fram till idag, med sitt stadiga, elegiska tempo.

Hanna S., min tyska väninna, avslöjade runt 1975 för mig att hon
dolde några år för de andra. Sju. Hon skulle bli åttio snart och ansåg att
ärlighet var en nödvändig förutsättning för vårt förhållande. Detta har
jag återgivit på annat ställe. Hanna hade ett stormigt men klart liv: en son,
en tidig skilsmässa och en lång rad älskare. Den siste – en eskaderchef
i flygvapnet, i flygande tjänst – när hon var sextio. När hon på ett
redovisande sätt kommenterade sina äventyr slutade hon med orden:
”Jag var alltid trogen. En liten björnhona. Men det fungerade bra.”

Uttrycket ”liten björnhona” hänvisade mig till Brauroneia Artemis
små hängivna följeslagare. Men nu tror jag inte att Hanna kunde
något om vår mytologi. Dessutom kom hon från Berlin.

Plötsligt, när hon var fyrtio, konfronterades hon med en underlig
skräck. Kanske inte skräck, snarare ett hot mot sitt kvinnliga väsen. ”Jag
var fortfarande ung och begärlig, mer än någonsin. Men denna skräck,
hur abstrakt den än var, den bara fanns där. Jag kunde inte ignorera den.”

Hannas grekiska var bra. Kanske lite gammaldags. Från hennes
tid. Det gällde uttalet. Och det som hon inte kunde ignorera var det
förräderi som hennes kropp förberedde åt henne. Den biologiska
ringaktningen. ”Jag skulle inte stå ut med en sådan förnedring. Trots
att jag var en tuff tyska.” ”Vad är du nu, Hanna?” ”Ingenting. Och
jag ville avvärja det. Det var lite vanvettigt. Att själv sterilisera mig,
innan det kom som ett slut för min energi.” ”Det var våghalsigt.”
”Ja, på den tiden. Och svårt, det kunde inte genomföras. Nyligen
drömde jag om den unge läkare som undersökte mig då och som
försökte övertala mig att jag såg fel på saken. Han hade studerat i
München.” ”Hur ung var han?” ”Trettio år. Han bad mig sitta på den
gynekologiska stolen med benen isär, utan trosor, och han undersökte
mig. Jag förstod att han tyckte om mig. Han stoppade fingret i mig,
utan handske och jag tyckte om det, jag blev lugn av denna vidröring
och under hela undersökningen glömde jag allt annat. Det blev inte
något med denne läkare, trots att jag visste att han gärna ville det.
Jag tror att också jag gärna ville det. Och det var så enkelt, men det
blev inte något.” ”Varför, Hanna?” ”Det blev helt enkelt inte något,
men vi blev vänner. Ibland ringer han mig. Fortfarande. Han är gift,
har barnbarn, men jag vill inte träffa honom. Han är varken ung eller
vacker längre. Jag kan inte uthärda det. Utan övertygelsen att man
är odödlig är sådant omöjligt. Osårbar. Bara så har livet mening,
men jag är inte osårbar längre. Och detta tillintetgör mig. Att bara
tillfredsställa mig med tröstord.” ”Inte tröstord, Hanna. Du är så
kokett, och inom dig…” ”Inom mig vad? Nu är jag ett ingenting
och det har inte med det koketta att göra.” ”Hanna…” ”Under hela
natten kämpade jag ensam. Hela natten med handen utsträckt utan
att kunna nå något. Och idag är jag helt slut. För att jag inte sov på
morgonen heller. Jag gick upp och skickade Tasia till apoteket för
att köpa mina hjärtklappningspiller. Tasia hade inte berättat det för
mig. De sade till henne att hon inte längre kunde få dem utan recept,
de är farliga tillsammans med alkohol. De vet att jag dricker. Hela
kvarteret vet det. Jag måste sluta. Eller byta kvarter.”

Hanna levde sina sista fyra år i Maghrebs länder. Nära sin son
och sin svägerska, en trevlig kvinna från Hannover. Trevlig och snäll.
Hon dog 1982. De skickade henne hit, förseglad i flygplanets skrov.
Begravningen ägde rum dagen efter, klockan fyra på eftermiddagen,
på Atens Första Kyrkogård, avdelningen för heterodoxer. Jag
lämnade en röd ros och bland de få som hade samlats där såg jag
två okända äldre män. De tycktes vara okända också för varandra.
Jag frågade Tasia vilka de var men hon kände dem inte. Ingen kände
dem. Inte Hans heller. De följde tysta den enkla protestantiska
begravningsgudstjänsten och när den slutade gick den ene av dem.
Den andre kom ända fram till graven. Smal, inte mager eller krokig,
inte heller slapp, med något ungdomligt över sig fortfarande, lite
solnedgångsglöd. Av någon anledning tänkte jag att han kunde ha
varit den en gång flygande eskaderchefen. Men jag vågade inte fråga
honom.

Advertisements
This entry was posted in Archive, Translations and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s