Medalj M. M.
Trapporna leder allt djupare. Vart nionde steg en avsats, inte mer än två meter lång. Varje steg högt. Med varje kliv blir nedstigningen häftigare. Omöjligt att göra en paus. Där bakom blir pyramiden större, skjuter ständigt i höjden. Dess topp döljer nu solen. Färgerna försvinner. Kylan sprider sig. Först i kroppen. Senare överallt, i luften.
Plötsligt jord. Mörk jord, fet, som kallar på en. Första tanken är att lägga jord på kroppen för att värma den. Att svepa in, täcka sig med jord. Händerna tar tag i den, rör, gräver i den. Fingrarna känner något hårt. Jorden drar sig undan, en hel yta grävs upp, täckt av arbetat guld. Arbetat för att klä en människokropp. Nacken, handleden, armarna, skenbenen, midjan. Jag lyfter upp guldhalsbandet, sätter det på mig. Blodet studsar som andetagen.
(Metallia (Medaljer), 1993. Översättning Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall.)
chromata 