Elena Penga

Syros

Hon drömde att hon hade flyttat, inte bara till ett annat hus eller en annan stad eller ett annat land, utan till en annan verklighet, där allt var annorlunda. Dimitra var också där och hon hade två söner. Den ene var sju månader gammal men hans utseende förändrades ständigt och ibland såg han ut som en trettioåring. Även den andre förändrades hela tiden. Chrysa skickade meddelanden men inte på mobilen, utan genom en konstig låda inbyggd i väggen i huset, och meddelandena var tredimensionella objekt, ett album, en bok. Restaurangerna var annorlunda. Menyn var inne i en skål med vatten, immateriell som ett hologram som pulserade, och rätterna var skrivna i skyltar som blinkade. När hon vaknade var det svårt för henne att anpassa sig i den välbekanta, normala miljön hemma i Aten.

Hon kände en galen lust att resa bort, utomlands kanske, till London. Medan hennes vänner väntade på henne på Syros. Hon hade lovat att hon skulle komma. Hon reste ofta till Syros. Den morgonen hade hon svårt att koppla upp sig på internet för att boka plats på båten. Hennes vän som sov intill henne insåg hennes ångest, hennes förlamning. Han hjälpte henne att boka plats, betalade med sitt eget kort, gjorde kaffe till henne. Hon tände den ena cigarretten efter den andra, bytte plats i huset, tänkte på London, på behovet av att flytta till en annan verklighet, ett kroppsligt behov, helt absurt. Tvingad av detta behov packade hon ihop sina saker. Hon la badkläder, sarongen, solkräm i resväskan. När hon var klar, inte för London, utan för Syros, satte hon sig på sängen igen. ”Vi har tid. Vill du ha massage?” frågade han. ”Ja”, svarade hon, tog av sig kläderna och la sig framstupa på sängen. ”Vilken olja vill du ha?” ”Den där, Afrodites elixir som doftar underbart.” Han tog den och skulle hälla ut lite för att smörja in hennes rygg. Locket på flaskan lossnade och hon kände plötsligt hur en stor mängd olja rann över ryggen på henne och ner på lakanet. Det skrämde dem och de skrattade. ”Det kommer att ta mycket tid innan den här massagen har absorberat all spilld olja.”

I hamnen fann de senare en liten krog bland de stora färjorna och åt där. Sen såg han till att hon steg på båten och så gick han. Båten var smockfull med folk. Turister, barn, unga, gamla. Mitt i kaoset fann hon en plats inomhus och satte sig ner. Ovanför hennes huvud hängde skärmar som sände världsmästerskapet i fotboll. Nederländerna spelade mot Mexiko. Resenärerna följde matchen och speakerns kommentarer passionerat. När det gjordes mål skrek de ”MÅÅÅL”. Kvinnan som satt bredvid henne pratade ständigt i sin mobil. Hon hade far, man, systrar, vänner. Hon pratade med alla under de fyra timmar som resan varade. Kvinnan bredvid sa i telefonen: ”Jag saknar hans kinder, hans fylliga kinder. Jag försökte befria honom, men det gick inte.” Och sen till någon i ett annat samtal: ”Du ville inte att det skulle bli annorlunda? Han då? Ville han inte nåt annat? Nej?”

Hon reser sig från sin plats och går upp på däcket. Hon ser hur solen försvinner sakta i havet. Nederländerna har slagit Mexiko och går vidare. Resenärerna som sitter ute tittar alla på solen, på solnedgången. Det är varmt. Slutet på en lång sommardag. Syros dyker sakta upp. Vindstilla. Inga moln. Inga blixtar, ingen storm, inget regn som slår ner som en kulspruta. Inget av det som skulle hända har ännu hänt.

Översättning Vasilis Papageorgiou*.