”Det var inte konstigt att jag då funderade på vad Sebald kunde tänkas skriva om dessa ögon, vilken av hans texter som skulle passa till dem, om det handlade om en vänlig utmaning och en inbjudan till mig, om dessa två ögon tillhörde en gestalt, en robotisk sådan kanske, av den postuma Sebald, vars minnen återvänder helt autonoma i sina egna sammansättningar, med sitt eget självständiga liv, sina egna ändlösa vandringar, men på platser som redan förberetts med hjälp av bejakelsen som hans texter genomandas av.”
Vasilis Papageorgiou
chromata 
You must be logged in to post a comment.