Alexios Mainas

Katharsis 

När jag säger du, säger jag det ensam.

Dagarna var sena. Men de kom.
Brödet har ätits.
Vi tog en promenad längs vattnet
för att begrava brödet och hunden.
Självfallet pratar jag varken om hund eller inkråm.
Om dessa ska hon prata.
Jag pratar om kistor.
Och brödskorpa.
De sista lögnerna sa hon nattetid,
framför havet.
Jag visste inte att slutet sades så.
Så sista gången såg jag henne där hon satt på bänken
ovanför soporna och vattnet mellan stenarna.
Hon grät inne i en darrande rök.
Hon höll i något som såg dött ut. 
Från fjärran hördes tomrummets röst
som salt som renade jorden från mig,
det var alltså jag som hördes då jag pratade med henne,
som om jag inte existerade.

[Från den opublicerade diktsamlingen Adams lemlästning.]
Översättning Vasilis Papageorgiou.