Vasilis Papageorgiou, Metakosmetiskt drama

(Om ögonblicket här nu, i vilket världen ständigt avslöjar sig som ett nytt kosmos, som singulära arrangemang, där den tragiska medvetenheten bejakar annorlundaheten och avgrunden som framkallar det. Publicerad i Cecilia Davidsson, Röster om att läsa och skriva, Trolltrumma 2019.)

HÄR 

Att vara här nu, i detta ögonblick, och bli förnummen, sedd och hörd, att bli rörd. Att nås av en omedelbarhet, av dess medryckande angelägenhet. Att få hjärtat och kroppen att pulsera för detta ögonblicks skull. Att få känslan och tillförsikten, förvissningen om att ögonblicket är mitt. Denna oinskränkta känsla. Kompromisslös och helt oberoende av sin omgivning. Vidsynt och helt genomandad av sin omgivning. Inte vilket här nu som helst. Det är ett här nu som skakar mig, absorberar mig med omedelbar risk att omintetgöra mig.   

NU 

Det är avgrunden som avgör, dess oåtkomliga ursprunglighet. En alltid överskridande avgrund, alltid okänd, alltid aktiv och närvarande. En försynt avgrund, oförnimbar, upptagen av sin självfördjupande tillbakadragenhet. 

HÄR 

Denna risk, denna skarpa ovisshet som ögonblicket utströmmar skänker mig eufori som låter mig lyftas ut ur ögonblicket med det i mig. Risken räddar mig. Den frälser mig. Den sublimerar mig. Alltid här nu, från här till nu, och från nu till här, i samspelet mellan dem, i deras sammanfallande. Ett energiskt stigme, en oskiljbar punkt i tiden och i rummet, ett momentum med sina kronotopiska och biokronotopiska modifikationer.

NU

Det sublima skapas och förfinas av avgrundens kraft. Och allt som ligger mellan det sublima och avgrunden, samtidigt som det helt oförutsägbart överskrider dem, är metakosmetikens ständigt pågående verksamhet, det oavlåtliga omordnandet av världen, av kosmos, av olika världar, olika kosmos.

HÄR 

Vad färgar orden och kropparna, tonerna och rörelserna, vad syns i sättet på vilket kroppen ställer sig i förhållande till världen, till andra kroppar, till tingen, minnen, nuet, framtiden och det gångna? En medvetenhet omfamnas av och omfamnar kosmetikens flöde och förvandlingar, den metakosmetiska aktiviteten.

NU 

Världen pulserar i bejakelsen som avgrunden frambringar, den andas in och ut sitt eget ja, och utan att anstränga sig bevarar den en del av denna bejakelse fullständigt onåbar för alla. Mysteriet av dess tillblivelse, dess existens stannar i sin alltid oinskränktbara krypta. Mysteriet bejakas, det bevaras levande i bejakelsen, i kosmos. Negationen emellertid pausar, avslutar, avskaffar, annullerar.

HÄR 

Du går genom denna plats. En för dig helt okänd plats. Den går genom dig. Den vidrör dig i handen. Och då får den dig att sluta sväva. I detta ögonblick, i detta hjärtslag är platsen din, du är platsens. Platsen och stunden mognar inom dig i sin egen rytm och sin egen ton, i sina egna modifikationer.

NU
Stunden, platsen och jagen där mångfaldigas, förvandlas, genomgår frivilliga och ofrivilliga metamorfoser, de har multipla energiska fokus, de är världsvända, världsfrånvända, extroverta och introverta, alltid världsnärvarande. De är en del av kosmos, de befinner sig vid kanten av kosmos, de skapar och skapas av ett ständigt kosmetiskt omarrangerande, är en ständig metakosmetik.  

HÄR 

Havets lukt, tomrummet den öppnar och som den omedelbart fyller med sin porösa lätthet. Den som fäster dig där. I en minsta punkt, en bottenlös källa och en gränslös yta. Här och här, här igen och här. Tät eller lätt, mörk eller glänsande, det spelar ingen roll eller det gör det i högsta grad. Just här. Eller överallt. Det är ett hjärta som slår och studsar, eller vilar och känner. Det slår och känner oavbrutet. Ett hjärtans hjärta. Delat och delande oavbrutet, här nu under träden, akacior och plataner och mullbärsträd, där uppe, överallt. Platanerna njuter av rymd och vatten, fäller löv redan. Akaciorna observerar menande och elegant. Mullbärsträden är helt och hållet av denna och av en annan värld, de är berörda av luften snarare än punkterar den, de samlar liv snarare än enbart lever det, eller så låter de oss tro.

NU

Omordnande, omskapande, omgestaltande, omdanande. Metakosmeo: skapar metakosmesis, ordnar annorlunda, bringar i ett annat läge, modifierar, dekorerar. Att vara metakosmios: att vara mellan olika världar, att vara oöverskådlig, omåttlig, omättbar. Och just här, nu, verkar de förnimbara och oförnimbara mikroarrangemang som förändrar makroarrangemag.

HÄR 

En händelse äger rum som blir din utan att ha strävat efter det eller märkt det eller velat det. 

Hur denna händelse tar sin tid nu. Och hur denna händelse inte gäller dig men inte kan vara utan dig heller. Det är bejakelsens vilja som uttrycker sig. Viljan att säga ja, viljan som säger ja. Substans har det som säger ja och är resultatet av ett ja. 

NU

Det är här och det är ständigt aktivt, detta bortom som Antonin Artaud har skildrat och strävat efter. Den omöjliga kroppen utan organ är här och är aktiv med organ som omorganiserar, omarrangerar, ommodifierar. Bejakelsen förvandlar det omöjliga till möjligheter och sannolikheter, den ställer om kropp och medvetande. Den bevarar allt och återkallar allt som stärker och utökar det. Allt det vill, det väljer att bevara.    

HÄR 

Det tar tid för något att mogna, att få djupet att växa i sig och ge det skiftningar, ge det eftertänksamhet och självperspektiv. Att få det att glömma sig självt. Att uppleva denna process, att något mognar, att ögonblicket utstrålar denna mognad. En mognad som sprider sig och blir angelägen. En scen, en händelse i sig: att känna hur mognaden får sin egen färg, vara en del av denna process. 

NU

Grymheten byter färg, den blir till färg själv, den blir ett skiftande chroma: hud, hudfärg, färg, ton, nyans, karaktär, modalitet, prydnadsmönster, utsmyckning, de himmelska kropparnas utseende. En yta som avslöjar sitt djup, låter djupet visar sig i en förvandlande utveckling. Grymheten byter skinn, byter karaktär, byter ton, den kan inte behålla något grymt, kan inte räkna med det.

HÄR 

Chromat bevarar sinnena öppna, mottagliga, det fördjupar och intensifierar sökandet efter nya upplevelser. Chromat uppenbarar nya själar, hjärtan och kroppar. En ton, ett ord färdas i ögonblickets här nu och genererar händelser, sinnesstämningar, uppfattningar. Ögonblicket vill färga och låta sig färgas. 

NU

Grymheten blir till eufori, och organ organiserar inte efter logos. Istället för ontologi avslöjar ögonblicket sin ontothesia, sin ontokosmia, egentligen sin metakosmia, i vilken detta ”meta” redan är här, precis som ett ”här nu” redan är ett ”meta”. Logos och on, logiken och varandet bestämmer inte, de har redan bestämts av kosmos, av dess metakosmetik.

HÄR 

Du nås av en mjukhet i ögonblickets mognad. Det är bejakelsens mjukhet. En avgörande känsla av frihet när du upplever hur ögonblicket står för något oåterkalleligt absolut. Det är då själva skillnaden äger rum. Ögonblicket, under vilket skillnaden uppenbarar sig, är oinskränkt absolut. Du kan då vara tyst och stilla eller energiskt uttrycksfull, du kan vara både implosiv och explosiv, kan vara en del av en enda värld eller av många världar på en gång, alltid mitt i och även på väg ut ur, vid kanten av en igenkännbar eller oförutsägbar metakosmetisering, i färd med att komma in i en annan. 

NU
Avgrunden skrämmer inte, den överraskar bara, den genererar nästa ögonblick och i samma ögonblick nästa igen. Den låter oss välja ögonblick. Den låter oss vara mitt i och ändå även ett steg före, och således låter den oss njuta av hur det ur avgrunden ideligen skapas nya metakosmeser. Den placerar oss mitt i bejakelsen som skapar eufori i kropparnas materiella och icke materiella uppenbarelser. Den manar oss att säga ja, vara medvetna om bejakelsens vardande och dess konsekvenser. Den får oss leva i bejakelsens innandömen och ytspänningar.

HÄR 

Det är inte alls märkligt att det är både sublimt och trivialt på en och samma gång. Lättheten och otvungenheten med vilka bejakelsen ständigt är något större, utvidgande, samtidigt som det materiella och icke materiella får oändliga perspektiv, eller då det materiella och icke materiella både bejakar och överskrider denna skillnad mellan dem. Det sublima bejakar och det triviala njuter av bejakelsen. Otvungenheten gör det sublima trivialt och det triviala sublimt.

NU 

Världen som kosmos är både en intensivt självmedveten scen och en självglömd verklighet. En scen där händelser äger rum frivilligt och ofrivilligt inom och utanför mönster av en ovillkorlig bejakelse, en ovillkorlig generositet. Kosmos bjuder sin scenogoniska aktivitet som ett skådespel både sett och icke sett av sig självt, och alltid levt, upplevt och genomlevt, alltid livsalstrande.  

HÄR 

Ögonblicket skapar en distans mellan mig och världen, mellan mig själv och mitt eget liv. Det är en distans i hjärtat av nuet, just här. Distansen är själva oändlighetens närvaro, dess oändliga modaliteter och modalitetsmöjligheter. Ögonblicket skapar njutning och eufori. Distansen skapar närhet, den värmer hjärtat. Hjärtat är ögonblickets absoluta annorlundahet, den fullständiga skillnaden bultar där.

NU

Avgrunden är autonom och avslöjar sig i oanade ögonblick. Den har en immanent kraft, oåtkomlig och obeskrivlig, lika absolut som annorlundaheten och ögonblicket den skapar och uppenbarar sig i. Det är kraften att omarrangera sig själv. Det är bejakelsens kraft som modifikationerna modererar innan den överväldigar oss. 

HÄR 

En tragisk medvetenhet eller insiktsfullhet, som även är en uppfattning av tragisk ironi, avgör hur ögonblicket påverkar kropp och tankar. Den kan fylla med allvar eller lätthet allt som äger rum i händelserna som ögonblicket framkallar. Den osäkerhet som det onåbara kan medföra skulle kunna distrahera oss från bejakelsens verksamhet, den skulle kunna få oss att förbise att det onåbara, avgrunden, är själva bejakelsen. Förbiseendet och distraherandet skulle kunna skapa oro. Det tragiska självt äger inte rum, det får inte plats i bejakelsen.

NU

I kosmos omordnande förvandlingar, i dess metakosmeser, är logos utan logos, organen utan organ, kropparna utan kropp, själen utan själ, scenen utan scen, skådespelet utan skådespel, teatern utan teater. Allt negerande har redan upphävts av bejakelsen.

HÄR 

Bejakelsen skapar frid, den skapar turbulens, den är intensiv, den är lugn. Den har rytmer och toner, den tittar rakt in oss, den glömmer både oss och sig själv. På fönsterbrädan står en liten vit vas med två blåaktiga hortensior i, två svartvita fotografier som visar tre personer, en ung man med sin cykel i den ena, en mor och ett barn som håller varandra i handen i den andra. Livet sprider sig sakta, eller fort, över dem, det doftar, det hörs, det gestikulerar. Någon närmar sig utifrån, lägger ansiktet mot fönsterrutan och hälsar. Fönstret öppnas, luften kommer in, ord blandas med ord, kroppar vidrör varandra, samtalar. Allt kan hända, med ett ”ändå” eller utan.

NU

En oavlåtlig kroppslig, själslig och mental placering gentemot allt som tar plats och tid i kosmos. Hur kommer vi fram till och hur nyanserar vi ett ja, hur och när blir ett nej till ett ja, hur flyter nuet här, hur framförs logos utan logos och kroppen utan kropp. Hur blir generositeten till och hur bevaras den och mångfaldigas, och hur utplånar den sig själv samtidigt.

HÄR 

Kroppen som kosmos, logos som kosmos, själen som kosmos. Dramat som kosmos. Dramatiken som skapas av ögonblickets metakosmeser. Det sagda och osagda, det synliga och osynliga, det upplevda och oupplevda, det sinnliga och osinnliga, det namnlösa och namngivna, det kända och okända, det delade och odelade, det personliga och opersonliga. Öppna fält, slutna rum, ett skakande och ett stillastående. Ett ja sägs eller visas eller menas. Någon tar emot det, böjer på huvudet eller svarar med ord, med händerna, med ögonen. Allt kan hända, allt händer redan.

NU

En stark närvaro som en stark frånvaro skapar en händelse, en ständig migration åt alla riktningar, åt alla dimensioner. Den skapar en oupphörlig process av annorlundaheter, en ström av singulariteter, en oupphörlig ögonblicklighet. 

HÄR 

Ur avgrunden som oavbrutet genererar sig själv rinner sensibiliteten upp, sprider sig, förvandlas, nyanserar sig på oanade sätt, i oanade dimensioner, blir ett med avgrunden, får den att dra sig undan. Kroppen svettas i värmen, dess mottaglighet får lemmarna att sväva fritt, en stark känsla håller blicken fäst länge på ett stigme, en punkt, som minskar samtidigt som den utvidgar sig. Som kräver ett beslut.  

NU
Sinnligheten, ironin, sinnesstämningen, åtbörderna genomandas av det ansvar som varje beslut, varje ställningstagande ber om att få. Varje ord, varje blick, varje kommunikation bärs upp av och speglar sig i bejakelsens etiska kraft. Den flätar oss samman. Vi flätas samman märkbart och omärkbart. En rytm blir alltid kvar, den blir till rytmer med eller utan regelbundenhet. Bejakelsen är i rörelse alltid, rör oss alltid.

HÄR 

Rytmerna framhäver det dramatiska. Det handlingsmässiga stimulerar kropparna att röra sig i skiftningar, det får rösterna att fylla kropparna och kropparna rösterna. Varje särskild rytm, varje kroppslig rörelse, varje språklig skiftning är väl inbyggd i dramatikens energi, i dess växlande kosmos, och bidrar till den eufori som den tragiska insikten sprider.

NU

Du utgår från något konkret eller något abstrakt och du låter ögonblickets rytm utforma en karaktär, en stämning, en händelse eller en känsla, något nära och vidrörbart eller något avlägset och kanske även obeskrivbart. En omgivande trädgård, eller skuggspelet i lövverket, aningarna som spelet genererar eller genereras av, skuggans och ljusets påtagliga och metaforiska vidröringar, sinnesstämningens svävande verklighet eller föremålens faktiskhet och villkor de ställer, de balanser och obalanser vi skapar och skapas av, konfrontationer eller det krävande och subtila undvikandet av dem. Det ödesdigra som kan drabba oss, en fascination som lyfter oss. Tillsammans med andra eller ensamma. Vi och de, vi eller de. Alltid här nu. 

HÄR 

Att två personer okända för varandra plötsligt möts i ett rum i just detta ögonblick mitt i ett kosmos som ingen himmel begränsar, att något väsentligt eller oväsentligt äger rum där, direkt mellan dem eller indirekt intill dem, att de kommer i konflikt med varandra eller med sig själv parallellt med varandra eller separat, att personligheter manifesterar sig, att kroppar skapar vågor av energi, att en värld uppenbarar sig och på konsekventa eller inkonsekventa sätt i varierande grader låter hjärtat visa sin vilja, låter hjärnan visa sina tankar, låter hjärta och hjärna komma in i det diakroniska och det synkroniska, i historiens och samtidens samtal med varandra, låter dem ge uttryck åt sina aningar och intentioner, kasta sin insiktfullhet in i framtiden. Att detta ”att” dansar eller sover, klarar sig ensamt och med vilka och vad som helst, utom negationen.

NU

I Hedda Gabler erbjuder Henrik Ibsen oss inte så mycket tankeverksamhet. I dramat är det en ihärdig replikutväxling som i det dramatiska flödet tar oss från ena punkten till det nästa. I Sarah Kanes dramer är det ena känsloladdade utbrottet efter det omedelbart andra som vill skaka oss. I Hamlet och Medea får vi ständigt tankeväckande repliker av Shakespeare och Euripides, inte minst i Hamlets och Medeas monologer om livets krav på slottet i Helsingör och om lagarna i Grekland. I Ibsens drama dessutom finns inte någon monolog alls. Och ibland, hos vissa författare som är enastående på att beskriva minutiöst (som Peter Handke eller Eva Runefelt, till exempel), förvandlas deras beskrivningar till reflekterande skildringar. Tankar, beskrivningar, känslor får oss att reagera och agera. Alla tillsammans eller separat. 

HÄR 

Ögonblicket håller sin monolog, det talar till sig självt eller till någon annan eller några andra, närvarande eller frånvarande, verkliga eller fiktiva. Dess monolog är medveten, konkret och diskursiv eller drömsk, halvmedveten och halvsammanhållen. Ögonblicket är du, tiden som rinner och platsen som lever sitt eget liv är du, världen är du, du är en del av världens kosmetiska och metakosmetiska förvandlingar. 

NU
Ögonblicket får en struktur, en egen kropp, ett eget hjärta, det vecklar ut sig hur det än vill, mot vilken riktning det än vill, stannar var det än vill, pausar närhelst det vill, stagnerar aldrig. Ögonblicket är nomadiskt, rör sig från här nu till nästa här nu, det är enskilt och kollektivt, det odlar sin singularitet samtidigt som det delar den med sig, öppnar den åt alla och allt. Scenen som byggs upp i eller utifrån detta ögonblick riskerar att inte existera i nästa ögonblick, men det riskerar inte att ignoreras eller glömmas bort, det utplånas inte. Det stärker bejakelsens kraft, det utvidgar den metakosmetiska aktiviteten, det får världens vita sorl att skifta vidare.

HÄR 

I denna skiftande process destilleras det komiska och det tragiska av synteser som gör dem irrelevanta. Det komiska och det tragiska går upp i den eufori som det bejakande sorlet skapar. Och då kommer skrattet eller sorgen tillbaka med sin alldeles personliga annorlundahet, sin intensiva individualitet. De drabbar oss med sin singularitet, sin immanenta kraft. Scenen som byggs upp då kan verkligen skaka om oss. I just detta expanderade ögonblick.

NU

Vad händer egentligen i Sofokles Antigone? När bestämmer Antigone sig för att handla? Och, långt senare i dramat, hur påverkar hennes handlingar henne själv och de andra omkring henne? Klarheten utvecklas av personernas ageranden här framför oss. Eller, såsom i Bernard Marie Koltès I bomullsfältens ensamhet eller i Harold Pinters Ashes to Ashes, består klarheten av en luminös oklarhet som är beroende av en rad ageranden eller beslut som vi inte kan förutse eller förstå, som kanske även personerna i dramerna inte förstår, av mycket som redan ägt rum utanför och före dramats här nu. Och då är det mycket som ska anas, gissas, eller lämnas leva oberört, osagt, oförutsett mellan raderna, mellan handlingarna, mellan personerna. Alltid framför oss, i det ögonblick som blir vårt eget också.

HÄR 

En räv, en liten prins, ett tämjande och ett avsked, och där mitt i kosmos, mellan de olika kosmos och kanske även bortom dem, finns det viktigast av allt, kärleken. En kärlek som skapar eufori och befriar, som oavbrutet ger mer än den förbrukar. En kärlek som förvandlar själen till kropp och kroppen till själ. Det förvandlar allt till ett ständigt särpräglat hjärta. Jag vill känna ditt särpräglade hjärta, jag vill röra det. I ett ögonblick som detta.