Joe Brainards målning Bingo

Jag mår illa när jag sitter intill Joe Brainards målning Bingo

Jag skulle kunna göra denna rad till en hel strof

Jag mår illa 
när jag sitter 
intill Joe 
Brainards målning 
Bingo

Eller så kunde jag ändra arrangemanget av raderna

Jag mår illa när jag sitter

Detta låter som hemorrojder
Jag kan ingenting om hemorrojder
Om det t. ex. gör ont att sitta när man har dem
Om så är fallet har jag dem inte
ty det gör inte ont när jag sitter
Förmodligen sitter jag ungefär 8/15 av mitt liv

Dessutom mår jag inte illa
när jag sitter intill Joe Brainard 

I själva verket mår jag inte ens illa
när jag sitter intill hans målning Bingo
eller för den sakens skull någon annan av hans målningar

Jag sa faktiskt inte från början
jag mår illa när jag sitter intill Joe Brainards målning Bingo
Min fru sa det
som svar på någonting jag hade sagt
om en annan av hans målningar
Hon hade missförstått vad jag hade sagt

(GREAT BALLS OF FIRE, Coffee House Press, 1990.)

Haiku

Ett: fem stavelser
Två: fem plus två stavelser
Tre: fem stavelser

(TULSA KID, Z Press, 1979)

Dikt

Vad lustigt, jag 
hör ikväll
Frank O´Haras röst 
i mitt huvud –
när jag t. ex.
tänker i ord
är det han som säger dem
eller så är hans tonfall
i dem.
Jag är glad
att jag hörde honom
när han var i livet
och jag är glad att jag kan
höra honom nu
utan att bli ledsen,
jag ser det klart framför mig,
sättet Jimmy, alldeles
naken, med rosenblad
fastsatta på sin kropp,
sa ”Har du sett
Frank? Jag hörde
att han är i stan i kväll”.

(NEW & SELECTED POEMS, Godine, 1995)

Sång

Att lära sig skriva,
vara en god människa och komma till himlen
är en och samma sak,
men när man försöker göra allt på en gång
räcker det för att göra en galen

(TULSA KID, Z Press, 1979)

Samtal med Vladimir Majakovskij

Det är lugnt, jag medger det:
Det var bara en dröm jag hade i natt.
Jag  tog mig fram på en lerig stig
i en kolonn av nedstämda män
i de nedsmutsade utkanterna av New York,
skymningen grådaskig och förfallen,
framtiden utan hopp
när vi marscherade fram
i våra solkade, proletära trasor.
På min vänstra sida fanns Majakovskij med rakat huvud
och intill honom hans vän
med grått skägg och mörk mössa.
”Du måste medge”, sade
Majakovskij, ”att detta är ett rätt så bra
sätt att skriva en dikt.”
”Ja”, sade jag, ”farten
uppehålls av vår vandring framåt,
det ödsliga landskapet smyger i varje ord,
och du är fri att säga vad du än vill.”
”Det är för att vi befinner oss inne i dikten”,
sade han, ”inte utanför.” Pölar
av oljigt vatten glänste lite vagt under de låga molnen.
”Det är därför mina dikter var så stora:
det finns mer utrymme inuti.”
Den hårda linjen på hans haka spändes och
männen skingrades. Jag följde
hans vän bakom en mur
för att höra dikten fortsätta
i föreläsningen i historia som vännen höll,
men nej, den verkliga dikten var avslutad.
Jag gick tillbaka till platsen
där dikten hade slutat.
Vladimir hade lämnat dikten. 

(NEW & SELECTED POEMS (Godine, 1995)

Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou