Χάρολντ Πίντερ, 1930-2008

Αργότερα

Αργότερα. Κοιτάζω έξω το φεγγάρι.
Κάποτε ζούσα εδώ.
Θυμάμαι το τραγούδι.

Αργότερα. Κανένας ήχος εδώ.
Φεγγάρι στον μουσαμά.
Ένα παιδί κατσουφιάζει.

Αργότερα. Μια φωνή τραγουδά.
Ανοίγω την πίσω πόρτα.
Κάποτε ζούσα εδώ.

Αργότερα. Ανοίγω την πίσω πόρτα.
Το φως χάθηκε. Νεκρά δέντρα.
Νεκρός μουσαμάς. Αργότερα.

Αργότερα. Σκοτάδι που κινείται πολύ γρήγορα.
Σκοτάδι παχύ.
Εδώ ζω τώρα.

(1974)

stirling-stones

Το γνωρίζω το μέρος αυτό

Το γνωρίζω το μέρος αυτό.
Πράγματι.
Ό,τι κάνουμε
διορθώνει τον χώρο
ανάμεσα στον θάνατο, σε μένα
και σε σένα.

(1975)

stirling-shop

Denmark Hill

Τουλάχιστον είσαι εκεί,
και όταν θα μπω στο δωμάτιο
θα σηκωθείς, τα χέρια σου ενωμένα,
και θα χαμογελάσεις,
ή, αν κοιμάσαι,
θα ξυπνήσεις.

(Σεπτέμβριος 1977)

edinburgh-basement

Εστιατόριο

Όχι, κάνεις λάθος.
Ο καθένας είναι όσο όμορφος
μπορεί.
Ιδιαίτερα στο γεύμα
σ’ ένα εύθυμο εστιατόριο.
Ο καθένας είναι όσο όμορφος
μπορεί.
Και συγκινείται
από την ίδια του την ομορφιά.
Και χύνει δάκρυα για χάρη της
στο πίσω κάθισμα του ταξί στον δρόμο για το σπίτι.

(1987)

gdansk-shop

Εδώ είναι
(Στην Α)

Τι ήχος ήταν αυτός;

Κοιτάζω αλλού, προς το τρεμάμενο δωμάτιο.

Τι ήχος ήταν αυτός που ήρθε μέσα με το σκοτάδι;
Τι δαίδαλος από φως είναι αυτό στο οποίο μας αφήνει;
Τι στάση είναι αυτή που παίρνουμε,
κοιτάζουμε αλλού και μετά μποροστά μας πάλι;
Τι ακούσαμε;
Την ανάσα που πήραμε στην πρώτη μας συνάντηση.

Άκου. Εδώ είναι.

(1990)

Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Οι μεταφράσεις αυτές δημοσιεύτηκαν στο Εντευκτήριο 26, Άνοιξη 1994. Στο εισαγωγικό μου σημείωμα έγραφα μεταξύ άλλων: “Τα ποιήματα προέρχονται από τον τόμο Collected Poems and Prose (London: Faber and Faber, 1991). Ο ενδιαφερόμενος αναγνώστης μπορεί εδώ να βρει κείμενα επιλεγμένα από τον ίδιο τον μεγάλο θεατρικό συγγραφέα, γραμμένα μεταξύ 1949, τότε που ο Πίντερ ήταν δεκαεννιά χρονώ, και 1990. Το ύφος των περισσότερων ποιημάτων φαντάζει σαν απόσταγμα της τόσο χαρακτηριστικής λυρικής διάθεσης που υποβαθρώνει όλα τα θεατρικά του κείμενα με τη μορφή ανεξιχνίαστης, κι ωστόσο απροσδιόριστα οικείας, απειλής. Η τελευταία δημιουργεί κενά σ’ έναν λόγο απρόσμενα σύντονο, γεμάτον ανομολόγητες επιθυμίες και σκέψεις, συνοδευμένες από κινήσεις απέριττα συγκρατημένες, από διακριτικά εσπευσμένες ρυθμικές ανασχέσεις, από κάποια αρχαϊκή – και για τούτο ήρεμη – βία.“

Kenneth Koch

Kenneth Koch by Lo Snöfall

Two plays from One Thousand Avant-Garde Plays. New York: Alfred A. Knopf, 1988. Translated into Greek and into Swedish by Vasilis Papageorgiou. The portrait of Kenneth Koch is by Lo Snöfall, first published in Sti skia tou trenou (In the shadow of the train, a volume with poems by Kenneth Koch and John Ashbery (Κέννεθ Κοκ και Τζον Ασμπερυ) translated into Greek by Vasilis Papageorgiou. Thessaloniki: Hyperion, 1997). In the photograph Karen and Kenneth Koch in Thessaloniki, June 1997.

Η επιστροφή του Οδυσσέα

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Οδυσσ

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Είμαι

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Εκείνο

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Πηνελ

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Γκομπλέν

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Υφαντό

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Τούτο

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Όχι

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Μνηστήρες

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Σκύλος

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Αναγνώρισε

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Γηραιή

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Τροφός

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Είμαι

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Εσύ!

*

Μια άλλη επιστροφή του Οδυσσέα

(Ο ίδιος ηθοποιός παίζει και τον Οδυσσέα και την Πηνελόπη.)

Λοιπόν, Πηνελόπη, εδώ είμαι. Φόρεσε το πιο λεπτό σου φόρεμα και πάμε να μας δει η πόλη. Θέλω να δείξω σε όλους τους μνηστήρες τι έχουν χάσει. Και βέβαια θα το φορέσω! Να δείξω επίσης σε όλους ότι είμαι εδώ. Ω, είμαι τόσο χαρούμενος που έχω επιστρέψει, Πηνελόπη! Θα έπρεπε να είσαι. Μα είμαι. Οδυσσέα, αγάπη μου! Ω, γλυκιά μου!

Karen and Kenneth Koch in Thessaloniki

Odysseus hemkomst

PENELOPE Odyss

ODYSSEUS Jag

PENELOPE Det där

ODYSSEUS Penel

PENELOPE Gobeläng

ODYSSEUS Vävning

PENELOPE Det här

ODYSSEUS Nej

PENELOPE Friare

ODYSSEUS Hund

PENELOPE Igenkänd

ODYSSEUS Gammal

PENELOPE Amma

ODYSSEUS Det är

PENELOPE Du!

*

En annan hemkomst av Odysseus

(En enda skådespelare spelar både Odysseus och Penelope.)

Nåväl, Penelope, här är jag. Ta på dig din tunnaste klänning och låt oss gå på stan. Jag vill visa för alla friare vad de gått miste om. Åh, klart jag ska göra det! Och visa alla att jag är här. Åh, jag är så glad att vara hemma, Penelope! Du borde väl vara det. Nåväl, jag är. Bedårande Odysseus! Åh, min söta!

Elena Penga

Autumn

Naken kvinna

Hennes bröstvårtor är mjuka, upprättstående, runda, släta, röda.
Hon ligger naken i den varma lägenheten som är upplyst enbart av
enorma röda lampor. De ser ut som stora blommor på tyg. Hon
sover. Hon är i sitt hem i staden, en stor stad, en stad som inte är
hennes. Hon har aldrig känt att staden var hennes, hon har aldrig
känt något som hennes eget annat än den fullständigt personliga
känslan av en ständig exil från världen som hon befolkar, med sin
kropp.

Den, hennes kropp, så som den är exponerad i sängkläderna liknar
den ett öde, fridfullt landskap. Hennes älskare har då och då tagit
sin tillflykt till det. Hon har haft älskare. Vackra, mjuka, med härliga
rumpor.

Hon sover. Tevens glasruta är upplyst, den står på. Säger vi inte så?
Teven står på. Bakom rutans glas en rockstjärna, Bono, med fluffigt
hår, han har på sig en jacka med pälskrage, fluffig den också. Fluffigt
passar honom. Han växte upp, säger han, i en religiös miljö, på en
plats där människorna dör för sina trosideal. Han växte upp på Irland.
Nu pratar han om Amerika, om logotyper till kända märkeskläder,
märkesskor, märkeshotell. Han säger att barnen i hans land, Irland,
slåss för ett par Nikeskor. Han tycker inte om det. Men det som
han i Amerika tycker om när han kör bil genom väststaternas öde
vidder är att se upplysta logotyper mot horisonten, märkesnamn i
skyltar av neon. De signalerar att han äntligen närmar sig en befolkad
plats. Bensinstationer med röda stjärnor som emblem, kemtvättar,
snabbköp, motell. Historien kommer att vara sträng mot oss om vi
ger mindre till de andra samtidigt som vi blir rikare.

Den sovande kvinnan liknar ett skeppsbrott. Halva hennes kropp
sticker ut, medan den andra halvan förblir försjunken i sömnens
dvala. Teven står på.

Genom glasdörrarna i hennes lägenhet syns lägenheten i huset
mittemot i full belysning, fullt med riktiga växter, med soffor,
bokhyllor, små prydnadsföremål, den ser ut som teaterkuliss. En
påklädd man rör sig där. Vad gör han egentligen? Det är söndag. Det
regnar ute. Det åskar och blixtrar. Krukorna rinner över, växtbladen
lyser. Kan mannen deras namn? Namnen på växterna på hans
balkong? De hade nämnt dem för honom, de två kvinnorna som
har den stora plantskolan på strandvägen, de hade nämnt dem för
honom, han mindes dem en kort tid, sedan glömde han dem. Hans
växter är utan namn. I exil i en fin stadsdel, mitt i stan.

Det är natt. En radiostation hörs någonstans. Men var? Den hörs
genom luften. Tillsammans med åskan och blixten. Den står på.
Säger vi inte så om radion? Den står på, säger vi. Musiken står på.
Vi gör musik. Men lådor också. Vi lever inuti lådor som vi gör för
att bättre kontrollera oss själva och de andra. Vi lever inte inuti
musikinstrument. Trots att vi gör sådana också.

Kvinnan sover. Mannen i lägenheten mitt emot står orörlig just nu,
söker något, ett minne. Kanske ett nyckelhål. En naken kvinna.

Känner du fortfarande så? Ja. Det gör jag. Ja. Ja. Ja. Ja.

Den sovande kvinnan liknar ett skeppsbrott. Halva hennes kropp
sticker ut ur vattnet, medan den andra halvan förblir nedsjunken i
det, nedstucken i sanden. Eller snarare liknar hon ett telefonnummer.
Du skriver ned det någonstans i all hast, sedan hittar du inte det,
ingen chans att hitta det, du letar och letar. Du glömmer det. Tills
det oförhappandes dyker upp ett annat ögonblick, du ser det skrivet
framför dig. Skrivet.

Du tänker på kartor. Du behöver dem ibland för att hitta platsen du
bor på, för att hitta din väg bland handlingar och händelser. Vissa
samlar på verkliga kartor. Gamla. Väggarna i deras hus är täckta
av kartor från golv till tak. Inramade. En gång om året plockar en
kvinna, hustrun eller städerskan, det beror på, ned alla ramar för att
damma av dem. Sedan hänger hon dem på deras ursprungliga plats.
Hon fotograferar dem med en polaroidkamera för att kunna se i
vilken ordning de åter ska hänga på väggen. Hon skapar sin egen
karta med hjälp av polaroidbilderna, en guide. Du också behöver en
sådan. Du måste göra den.

Kvinnan sover alltjämt denna regniga natt. Hon visar sina bröst för
den öppna rymden. Det finns inga ögon som kan se på. Inte just nu.
Hon har visat dem för ögon vid andra tillfällen. Hon har suttit i en
öppen bil. Bilen körde då på en motorväg. Kvinnan tog av sin blus
och sin behå, hon visade sina bröst för natten, för mannen bredvid,
för vinden. Små frihetshandlingar, då. Och nu.

Du köper en stor sil. För matlagningen. Och då sätter du den på
huvudet, som hatt. Du packar in alla möblerna i huset som om du
skulle flytta , du låter dem stå så, bjuder hem dina vänner, inte för att
de ska se på dem, inte heller för att se deras reaktioner, det handlar
inte om någon konstinstallation, trots att de försöker påverka dig
åt det hållet. Du bjuder hem dem för att det slumpar sig så. Du
gömmer dem bara inte. Du är inte intresserad att behålla dem bara
för dig själv.

Kvinnan sover. Hon visar upp sina bröst. Oavsiktligt? Det finns inga
ögon som kan läsa dem. De är skrivna. Just nu finns det inga. Men
kanske en annan tid kommer det att finnas. Kanske inte.

Förborgad skönhet. Och regnets doft i den lilla jorden i krukorna.
Yves Saint Laurent har spenderat mycket pengar på sitt laboratorium
för att kunna återskapa regnets doft i den våta jorden.

Trivs du här? Ja. Lukta på det. Här. Ja. Lukta på det just här. Ja.

Vad är nuet? Det som du ser är det. Detta här nu. Titta på det.

Du har varit olycklig. Ja. Men i extas också. Ja, i extas också.

Du har dykt en sommar i ett grunt hav, fyllt av båtar. Små. Små båtar.
Du har hållit deras rep, har dragit dem. Glöm inte det. För att din
kropp minns.

Nu ser hennes kropp tankfull ut, mycket allvarlig. Tam, tämjd.
Domesticerad. Begären föds i kroppen av sinnena, men i hjärnan, i
själen, hur? Som regnets doft i den våta jorden. Och det onda, hur
föds det? Av en slump? Av misstag? Du klipper kattens morrhår av
ren nyfikenhet, för att se hur dess nos ser ut utan det. Utan morrhår
förlorar katten sin balans och sin orienteringsförmåga. Något
liknande händer med fjärilens vingar också. Om du vidrör dem, om
du tar bort fjunet som de har på sina vingar, flyger inte fjärilarna
igen. Du tror inte det, du vill bekräfta det. Föds det onda eller finns
det bara? Preexisterar. Som instinkterna. Som det som vi mer än
något annat förväntar oss. Och som inte har ägt rum än. Kommer
det att födas? Finns det?

Okunnighet. Vad vet vi? Du. Jag. Den nakna kvinnan. Den påklädde
mannen. Växterna. I exil tillsammans. Vi. Just nu. Här.

Teven är på. Den visar händelser från katastrofer och krig. Scen efter
scen. Avståndsbilder, närbilder. Hus i lågor. Män med gevär. Döda
kroppar. Blod.

Kvinnan tog av sin blus och sin behå, hon visade sina bröst för
natten, och somnade. Hon drömmer. En stor park med en sjö i. Och
många ankor.

En anka attackerar en annan, sätter sig på den, biter den i nacken om
och om igen. Ankan har kastat ned den andra ankan och sliter i dess
hals. Tills den tar livet av den.

(Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)

Dimitris Kalokyris

Sömnens krysantemum

Dimitris Kalokyris, collage Collage by Dimitris Kalokyris

När den barmhärtige Shiva för en stund slöt sina ögon blev det
mörkt i världen och han drömde för första gången i historien den där
drömmen om regnet som många sedan dess har drömt: en oändlig
flod av mynt, sades det, faller dundrande från himlen och fickorna
har inte plats för de ambivalenta slantarna som översvämmar
handflatorna och glider bort från de omfamningar som man förtvivlat
försöker uppfinna; myriader faller och skingrar sig som kiselstenarna
på stranden, som fiskstimmen som rusar fram i drömmens klara hav;
för att denna dröm är en allegori över människans förtvivlan att
kunna förvärva frihetens motvärde utan att det kostar henne något,
av naturliga skäl och utan ömsesidiga affärer. Under de femtiofyra år
som Scipio levde vet vi att han varken köpte eller sålde någonting.

Hur som helst: vad förväntar sig alla som tittar mot himlen?
Regnet, ett gudomligt ingripande som ska befria oss från nederlagets
vanära? När lufttrycket är lågt drar guldet som slumrar i Historiens
jord spiralformigt till sig hymenoptera, hemiptera, lepidoptera och
blixtnedslag. Thukydides (A, 6) skriver att atenarna hade en cikada
av guld i håret som symbol för sitt ursprung. Men kanske fungerade
det som en signal om de inföddas urgamla maskopi mot Athenas
moderna uggla och mot demokratin i största allmänhet.

*

Varje kväll räknade han mycket försiktigt havets vågor, som om
de vore mynt, bortglömda i de evinnerliga drömmarna: en spansk
silverreal, som visade Filip IV, är lika med två och en halv dukater,
det vill säga lika med en venetiansk zecchino; det samma som att
säga att ett holländskt mynt med ett lejon på ena sidan kunde växlas
mot åttio turkiska mynt runt Egeiska havet, och i Baltikum mot tre
gamla floriner, med en blomma på ena sidan och ett ansikte på den
andra, precis som på mynten av den siste grekiske kungen i norra
Indien, Hermaios, som under namnet Heramayasa regerade under
första halvan av första seklet. När han fick problem med omgivande
folkstammar bad han faktiskt kejsar Cheng Di från Handynastin om
hjälp, men kinesen undvek till slut att blanda sig i, vilket fick som
resultat att hellenismens sista spår några år senare erövrades och
försvann. Hermaios regerade under många år i Punjab-trakten. Flera
av hans mynt är bevarade, de har inskriptioner på två språk, grekiska
och indiska, och återger hans byst i olika versioner. ”Hur rörs inte
greken av att läsa grekiska…”, som poeten skulle skriva; hur indiern
upprörs när han tittar på den lockiga gestalten vet vi inte.

”Myntet får inte sitt värde från materialet det är tillverkat av utan
snarare från den avbildade härskarens gestalt”, tänkte den vise.

Tyvärr har allt detta förstörts för all framtid. Men om det inte
fanns våldsamma katastrofer skulle inte heller arkeologin finnas,
skrev vetenskapsmannen och räknade vattnets mynt, stundom falska,
det vill säga fattiga på koppar och försilvrade eller förgyllda, och
ibland av rent silver, ”de vackraste och mest klingande”, precis som
atenarnas.

Sedan dess hanterades den intensiva myntdrömmen av en
brunhårig kvinna från Kaspiska havet, en sådan vars kläder i sagorna
flaxar i häftiga vindar och vars hår glänser (ni vet ju hur), med en
svart skugga runt ögonen, lika svart som sjöborrens tagg. Hon bar
alltid ett persiskt smycke på sin förgyllda hals och hon hade de långa
fingrarna täckta med guldstoft utvunnet ur krossade malmer från
Uralbergen. Det sägs att hon märktes av en försilvrad blixt den
nionde mars, då hon var gravid, på Sankte Symeons dag, vilket betyder
att märkena förs över till fostret. Hon födde en dotter som maldes
levande när hon var sjutton för att hon inte tillräckligt gav efter för
en kavalleriofficer som blev ytterst utom sig inför hennes åsyn som
köpts för silver, men främst för att han blev förtvivlad av att hon
sedan födseln haft en levande skålsnäcka fäst vid sin ängs klitoris, på
sitt fjuniga venusberg, på exakt den plats där ryckningarna för alla
andra kvinnor blommar, vilket medförde att hon ständigt gick runt
i orgasmisk förstening och med en extatisk glans över ögonlocken.
Hon kom senare att dyrkas som traktens helgon.

Under natten drömde hon om månens motvärde; under dagen
drömde hon om ljusets order och sinnenas pedagogik. Det sades att
hon på ett underligt sätt, som om det kom från himlen, strax innan
de ovannämnda händelserna om den fullständiga nermalningen ägde
rum, blev gravid och födde ett dött barn som begravdes med ett
förgyllt sestertium i munnen för att betala vid Acherousiasjön, men
när arkeologernas hackor efter tolv generationer öppnade graven
fann de skelettet av en yngling som hade en rubel i munnen och
fyra kopek överst på pannan, tydligen på grund av skillnaden i den
monetära likvärdigheten från epok till regim och tvärtom.

Den fattige vill ha pengar men Gud ger honom barn, säger man
sedan dess på denna plats och staden Sevasteia fick namnet Shivas,
där prästen under händelsernas häftiga utveckling plötsligt undrade
för ett ögonblick: Även om han fanns, av vilken anledning ska man
älska Gud?

Han tänkte ut sju, åtta tusen anledningar, hittade på en hel del
till, men förgäves. Inte ens den oupphörliga kedjeorgasm som
framkallades med hjälp av helgonets vattenskålsnäckas medlidande
var tillräcklig som svar och han sjönk i myntens blomsterrika sömn,
efter att han hade tämjt de innerliga vinrankorna och sin stofthyddas
klättrande murgröna, och spelat krona eller klave med månens
månatliga faser. Han ansågs vara desertör och försvunnen.

När den barmhärtige Shiva för en stund slöt sina ögon blev det
mörkt i världen.

Och det är ett faktum att inget sedan dess har fått de sanna
poeterna att be.

(Siffrornas museum, 2001. Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)

Gabeba Baderoon

Cinnamon-Helsinki

Κανέλα

Πέφτω έξω
από τη ζεστή εσάρπα
της ιστορίας.

Μάτια κατέρχονται το δέρμα μου
σαν μοναχό δάχτυλο.

Σε βρίσκω

ανοιχτό σαν αντίσκηνο.
Είσαι κανέλα
καμπυλωμένη γύρω μου.

(The Dream of the Next Body, 2005. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Klairi Mitsotaki

Medalj M. M.

Trapporna leder allt djupare. Vart nionde steg en avsats, inte mer än två meter lång. Varje steg högt. Med varje kliv blir nedstigningen häftigare. Omöjligt att göra en paus. Där bakom blir pyramiden större, skjuter ständigt i höjden. Dess topp döljer nu solen. Färgerna försvinner. Kylan sprider sig. Först i kroppen. Senare överallt, i luften.

Plötsligt jord. Mörk jord, fet, som kallar på en. Första tanken är att lägga jord på kroppen för att värma den. Att svepa in, täcka sig med jord. Händerna tar tag i den, rör, gräver i den. Fingrarna känner något hårt. Jorden drar sig undan, en hel yta grävs upp, täckt av arbetat guld. Arbetat för att klä en människokropp. Nacken, handleden, armarna, skenbenen, midjan. Jag lyfter upp guldhalsbandet, sätter det på mig. Blodet studsar som andetagen.

(Metallia (Medaljer), 1993. Översättning Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall.)

Dimitris Nollas

aten.jpg

Den gamle fienden

    Det hemsöker mig alltid i min sömn
    det tredje fönstret ett skoningslöst öga
    (Nikos-Alexis Aslanoglou)

Under en lång promenad kom jag att tänka på möjligheten att
jag befann mig i en sedeskildring och inte i en av Pireus äldsta
stadsdelar, där jag länge bekymmerslöst nu gått runt i de trånga
flyktinggränderna. Min misstanke blev till visshet när jag förstod
att jag under den största delen av min sträcka hade följt efter en
kringvandrande gatuförsäljare, som en lång tid hade lockat mig med
sig och fått mig att ströva runt ett osynligt centrum som blev alltmer
avlägset, alltmer oklart, ju längre tid som jag förvirrat följt efter
honom.

Det var uppenbart att det var något som lockade mig hos denne
man. Jag måste ha känt honom, ha träffat honom i det förflutna, så
som han fick mig att fastna bakom honom och följa honom likt en
jakthund efter sitt byte. Jag kunde inte minnas vem han var, men jag
var säker på en sak: den tid då jag kände honom måste vara långt
borta och det fanns ingenting som förebådade hans nuvarande svåra
belägenhet.

Utan att vara helt medveten om det hade jag följt honom in på två
caféer och ett bageri, där jag köpte ett kilo klenäter för att rättfärdiga
min närvaro, och nu befann jag mig i en smutsig håla fylld av vinfat
som hotfullt hängde över de få kunderna, vilka, misstänkte jag,
utgjorde en del av ett imaginärt sceneri, eftersom krögaren fyllde
bägaren med vin som mannen beställt från en flaska bakom disken
och inte från en av tunnorna som prydde hans mörka ställe. Vilket
han också gjorde för mig lite senare, när jag sjönk ned på en stol, fast
besluten om att avsluta min plågsamma vandring.

Denne man, så som jag kunde förstå efter att ha slösat bort en
hel förmiddag i hans sällskap, försökte med liten framgång att sälja
bulgariskt luktvatten. Hans sätt att gå, hans slitna mockasiner som vid
varje steg tycktes i färd med att lämna kvar sina klackar på asfalten,
hans sätt att släpa sin vänstra fot efter sig, men främst hans sätt att
uttala det dubbla l, som om han ville dränka det i saliven varje gång
han ropade ”Luktvatten, bulgariskt luktvatten”, gjorde att jag blev
som fastklistrad vid honom. Det var allt det här som fick mig att tro
att jag gick genom de första raderna i en sedeskildring.

Han satte sig vid bordet mittemot mitt och om hans blick inte
vore så trött hade hans ögon säkert kunnat tränga rakt genom mig,
så som han riktade den mot mig.

”Tio kronor bara”, sade han. Utan att röra sig från sin plats visade
han mig provflaskan som han uppvisade för alla och han drog sin
stol närmare min, utan att jag bett honom att göra det. ”Vi två måste
ha träffats”, tilla han med en familjär ton som harmonierade helt
med platsen och han nämnde namnet på en sorglig förort i det torra
Attika, där vi en gång skulle ha hållit till i samma bowlinghall.

Jag skyndade mig att förneka det, som om jag inte borde låta
honom ta initiativet till detta igenkännande. I helsike, sade jag inom
mig, det är ju jag som följt honom en lång tid nu, inte han som följt
mig.

Jag erbjöd honom lite av mitt vin och började söka i det förflutnas
kartotek, jag gick fort från minnets vita rutor till de svarta och undrade
om vi hade gått i samma skola, om vi varit tillsammans i armén eller
om vi arbetat tillsammans i hamnen i Perama, där jag under några år
arbetat på ekonomiavdelningen hos ett företag som gjorde skrot av
gamla fartyg. Det sistnämnda tycktes mig vara det troligaste.

Jag inväntade ängsligt hans svar, för jag förstod nu att jag kände
igen denna blick. Det kunde jag svära på. Kanske var det inte den
varmaste blick som någonsin mött min, men jag kände igen den, jag
kände hans blick väl. Och jag väntade på en bekräftelse.

Han började med en ganska intressant inledning men den var
också på tok för lång och närmast ovidkommande för vårt problem.
Det trodde jag i början.

”Jag, min herre”, sade han och tvekade som om han tänkt om.
”Min herre, på grund av mitt arbete får jag varje dag möjligheten
att möta allting från början. Jag går överallt och detta tillåter mig att
återvända till för mig kända gator och åter träffa gamla bekanta som
trott att jag glömt dem. Jag möter alla och allting från början på ett
nytt sätt. Men vid det senaste tillfället såg jag någon som fick mig
att inse att jag sökt honom i hela mitt liv men han gled undan i sista
stund. Jag kände igen mannen, en gammal vän som för länge sedan
hade gjort mig illa. Han hade orsakat mig skada och jag kunde inte
glömma det. Trots att det hänt mycket under åren som gått sedan
dess, vilket borde ha lindrat smärtan i angreppet, mindes jag det hela
tiden, fast inte lika starkt som under den första tiden. Sålunda följde
jag efter honom och undrade ständigt varför jag inte kunde glömma
honom. Skadan som han hade orsakat mig var inte så stor, vilket
framgår av att jag knappt mindes det, men det som började skrämma
mig mest var att alla mina möten med okända människor från det
förflutna kanske inte hade med slumpen att göra utan det handlade
om den plågsamma jakten på en enda människa, den som nu gick
framför mig. Och om någon såg oss, så som jag hade koordinerat
mina steg med hans, hade man kunnat konstatera att inte bara våra
kliv utan också våra händers pendelrörelser var lika, så till den grad
att vi borde se ut som varandras spegling. Och hela tiden undrade jag
vad det var som plågade mig och inte lät mig bli fri från hans minne
som hade förvandlats till en mardröm.”

Här andades han djupt och det tycktes mig som om han ville
kontrollera vilket intryck hans ord gjorde på mig. Jag försökte dölja
min irritation och beställde motvilligt en halvliter vin till. Jag befann
mig återigen nära den mörka gränsen till en situation, vilken jag
trängde allt djupare in i och vilken jag skulle ha svårt att komma ur,
om jag inte bestämde mig vad exakt det var som också jag, i min tur,
var ute efter.

Han reste sig som om han skulle ge sig iväg och innan jag hann
förstå hur svårt allt detta var, började han nynna med i en sång som
hördes från en osynlig kassettbandspelare. Den nasala underjordiska
melodin ackompanjerade den underliga sångtexten, vars mumlande
tonade fram som en hymn till ångern:

Aldrig mer spelar jag tärning
inte heller rummy eller vira
även om man erbjöd mig
himlen och stjärnorna

I samma stund, som om han förlorat något värdefullt, som kanske
hade ramlat ned, snurrade han långsamt runt sig själv och tittade
djupsinnigt mot golvet runt sina fötter. Hela denna ritual fungerade
som en rökridå mot sången, eftersom det var helt uppenbart att hans
fötter sade en sak och hans hjärta en annan. Hans röst var så full av
längtan, att han i samma ögonblick som han sjöng upphävde sångens
budskap. Det ljöd som om han vore beredd att göra om det som
sångtexten klagade på. Som om han längtade efter – ännu värre, som
om han redan planerade att göra allt det som natten förde med sig,
just som den närmade sig med sina egna råd, medan han redan nu
drömde om dess utveckling.

Ingen hade märkt hans dansrörelser när han strax därpå kom och
satte sig intill mig igen. Han fortsatte som om den dansmusikaliska
pausen aldrig hade ägt rum, och jag kunde inte släppa innehållet i
sången.

”Och då hände det allra underligaste”, sade han. ”Ju mer jag följde
i hans spår, helt säker på att jag inte skulle tappa bort honom, men
utan att närma mig honom för att presentera mig som om jag vore en
okänd, desto klarare mindes jag en annan händelse som ägt rum under
den tid då han var försvunnen, och som jag hade bevittnat. Det var
ett lugnt samtal vänner emellan, vilket emellertid fick ett dåligt slut,
och kanske var det minnet av denna inskjutna historia, under den
tid han var frånvarande, som var anledningen till att jag undvek att
närma mig honom. Men vad skulle jag göra med honom egentligen?
Inte ens Gud visste det. Den där händelsen utvecklade sig så här:
Vid ett bord bredvid satt två bekanta till mig och diskuterade. Jag
hade till och med arbetat ihop med en av dem på flera båtar. De var
nära vänner, irriterande nära, och jag hade aldrig sett dem med annat
sällskap. Och plötsligt, medan de pratade om något obetydligt, reste
en av dem sig, jag minns inte vem, och när han gett ifrån sig ett skrik
fyllt av smärta drog han kniv och tryckte den i den andres bröst. Han
slaktade honom direkt. Det tog mig många dagar att återhämta mig
och jag tror att anledningen till att jag dröjde med att närma mig min
gamle fiende och ständigt höll ett konstant avstånd till honom hade
sitt ursprung i denna chock.”

Han hade inte för avsikt att låta mig säga ett enda ord eller
kommentera hans historia. Under tiden tömde vi halvliter efter
halvliter i snabb takt. Han för att han blev torr i halsen av detta
oändliga berättande och jag för att svalka av ledan som orsakades av
hans osannolika dubbla historia.

”För att vi två, min vän”, sade han med uppfräschad familjaritet,
”så som vi nu sitter här, har alla möjligheter att med varje ord som
rullar ut ur våra munnar förorsaka det onda. Vartenda ett av våra
ord kan bli en källa för det onda. Det är anledningen till att vi är
försiktiga, precis som alla som närmar sig en annan för första gången.
Men de där två hade redan sagt allting i sina liv, allt det som kunde
göra dem oense. Och ändå fanns det kvar ett ord till, det som de inte
hade uttalat än, och som väckte den andre som de i många år gömde
inom sig och som de kämpade att tillfredsställa med andra ord.”

Plötsligt reste han sig och utan att säga ett ord till gick han ut och
stannade utanför dörren, osäker på i vilken riktning han borde gå.
Kylan hade trängt fram i eftermiddagens dvala, och jag kände hur
syret jag andades skar i mina näsborrar. Jag undvek bestämt både att
påpeka för honom att han borde betala den del av räkningen som
var hans och att fråga om hans namn, eftersom jag, utifrån hans
berättelse, började misstänka att poetens ord ”ta mitt ord, ge mig din
hand” skulle gömma många riskfyllda överraskningar.

Han stannade vid ytterdörren och på ett diskret sätt lyckades
han kontrollera några lätt raglande steg. Han började förtvivlat leta
i sina fickor, ömsom lät han fingrarna söka runt, ömsom sänkte han
händerna djupt ned och med en tankfull min drog han sedan mycket
omsorgsfullt upp små papperslappar, bleknade anteckningar med
adresser och telefonnummer, kvitton och räkningar och bötesavier,
vilka han undersökte med en överdriven uppmärksamhet. Han
absorberades av dessa trasiga papperslappar som han studerade
mycket noggrant och detaljerat i det nedstigande violetta ljuset, som
om han skulle fatta ett stort beslut eller omedelbart betala någon av
dessa räkningar. Han gjorde sig till en mycket upptagen person, han
låtsades vara lugn med oändligt mycket att göra, kanske för att han
trodde att det alltid finns någon som iakttar oss, som följer efter oss,
och som vi måste vilseleda.

(O palaios ehthros (Den gamle fienden), 2003. Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)