Αργότερα

Αργότερα. Κοιτάζω έξω το φεγγάρι.
Κάποτε ζούσα εδώ.
Θυμάμαι το τραγούδι.

Αργότερα. Κανένας ήχος εδώ.
Φεγγάρι στον μουσαμά.
Ένα παιδί κατσουφιάζει.

Αργότερα. Μια φωνή τραγουδά.
Ανοίγω την πίσω πόρτα.
Κάποτε ζούσα εδώ.

Αργότερα. Ανοίγω την πίσω πόρτα.
Το φως χάθηκε. Νεκρά δέντρα.
Νεκρός μουσαμάς. Αργότερα.

Αργότερα. Σκοτάδι που κινείται πολύ γρήγορα.
Σκοτάδι παχύ.
Εδώ ζω τώρα.

(1974)

Το γνωρίζω το μέρος αυτό

Το γνωρίζω το μέρος αυτό.
Πράγματι.
Ό,τι κάνουμε
διορθώνει τον χώρο
ανάμεσα στον θάνατο, σε μένα
και σε σένα.

(1975)

Denmark Hill

Τουλάχιστον είσαι εκεί,
και όταν θα μπω στο δωμάτιο
θα σηκωθείς, τα χέρια σου ενωμένα,
και θα χαμογελάσεις,
ή, αν κοιμάσαι,
θα ξυπνήσεις.

(Σεπτέμβριος 1977)

Εστιατόριο

Όχι, κάνεις λάθος.
Ο καθένας είναι όσο όμορφος
μπορεί.
Ιδιαίτερα στο γεύμα
σ’ ένα εύθυμο εστιατόριο.
Ο καθένας είναι όσο όμορφος
μπορεί.
Και συγκινείται
από την ίδια του την ομορφιά.
Και χύνει δάκρυα για χάρη της
στο πίσω κάθισμα του ταξί στον δρόμο για το σπίτι.

(1987)

Εδώ είναι
(Στην Α)

Τι ήχος ήταν αυτός;

Κοιτάζω αλλού, προς το τρεμάμενο δωμάτιο.

Τι ήχος ήταν αυτός που ήρθε μέσα με το σκοτάδι;
Τι δαίδαλος από φως είναι αυτό στο οποίο μας αφήνει;
Τι στάση είναι αυτή που παίρνουμε,
κοιτάζουμε αλλού και μετά μποροστά μας πάλι;
Τι ακούσαμε;
Την ανάσα που πήραμε στην πρώτη μας συνάντηση.

Άκου. Εδώ είναι.

(1990)

Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Οι μεταφράσεις αυτές δημοσιεύτηκαν στο Εντευκτήριο 26, Άνοιξη 1994. Στο εισαγωγικό μου σημείωμα έγραφα μεταξύ άλλων: “Τα ποιήματα προέρχονται από τον τόμο Collected Poems and Prose (London: Faber and Faber, 1991). Ο ενδιαφερόμενος αναγνώστης μπορεί εδώ να βρει κείμενα επιλεγμένα από τον ίδιο τον μεγάλο θεατρικό συγγραφέα, γραμμένα μεταξύ 1949, τότε που ο Πίντερ ήταν δεκαεννιά χρονώ, και 1990. Το ύφος των περισσότερων ποιημάτων φαντάζει σαν απόσταγμα της τόσο χαρακτηριστικής λυρικής διάθεσης που υποβαθρώνει όλα τα θεατρικά του κείμενα με τη μορφή ανεξιχνίαστης, κι ωστόσο απροσδιόριστα οικείας, απειλής. Η τελευταία δημιουργεί κενά σ’ έναν λόγο απρόσμενα σύντονο, γεμάτον ανομολόγητες επιθυμίες και σκέψεις, συνοδευμένες από κινήσεις απέριττα συγκρατημένες, από διακριτικά εσπευσμένες ρυθμικές ανασχέσεις, από κάποια αρχαϊκή – και για τούτο ήρεμη – βία.“

Naken kvinna

Hennes bröstvårtor är mjuka, upprättstående, runda, släta, röda.
Hon ligger naken i den varma lägenheten som är upplyst enbart av
enorma röda lampor. De ser ut som stora blommor på tyg. Hon
sover. Hon är i sitt hem i staden, en stor stad, en stad som inte är
hennes. Hon har aldrig känt att staden var hennes, hon har aldrig
känt något som hennes eget annat än den fullständigt personliga
känslan av en ständig exil från världen som hon befolkar, med sin
kropp.

Den, hennes kropp, så som den är exponerad i sängkläderna liknar
den ett öde, fridfullt landskap. Hennes älskare har då och då tagit
sin tillflykt till det. Hon har haft älskare. Vackra, mjuka, med härliga
rumpor.

Hon sover. Tevens glasruta är upplyst, den står på. Säger vi inte så?
Teven står på. Bakom rutans glas en rockstjärna, Bono, med fluffigt
hår, han har på sig en jacka med pälskrage, fluffig den också. Fluffigt
passar honom. Han växte upp, säger han, i en religiös miljö, på en
plats där människorna dör för sina trosideal. Han växte upp på Irland.
Nu pratar han om Amerika, om logotyper till kända märkeskläder,
märkesskor, märkeshotell. Han säger att barnen i hans land, Irland,
slåss för ett par Nikeskor. Han tycker inte om det. Men det som
han i Amerika tycker om när han kör bil genom väststaternas öde
vidder är att se upplysta logotyper mot horisonten, märkesnamn i
skyltar av neon. De signalerar att han äntligen närmar sig en befolkad
plats. Bensinstationer med röda stjärnor som emblem, kemtvättar,
snabbköp, motell. Historien kommer att vara sträng mot oss om vi
ger mindre till de andra samtidigt som vi blir rikare.

Den sovande kvinnan liknar ett skeppsbrott. Halva hennes kropp
sticker ut, medan den andra halvan förblir försjunken i sömnens
dvala. Teven står på.

Genom glasdörrarna i hennes lägenhet syns lägenheten i huset
mittemot i full belysning, fullt med riktiga växter, med soffor,
bokhyllor, små prydnadsföremål, den ser ut som teaterkuliss. En
påklädd man rör sig där. Vad gör han egentligen? Det är söndag. Det
regnar ute. Det åskar och blixtrar. Krukorna rinner över, växtbladen
lyser. Kan mannen deras namn? Namnen på växterna på hans
balkong? De hade nämnt dem för honom, de två kvinnorna som
har den stora plantskolan på strandvägen, de hade nämnt dem för
honom, han mindes dem en kort tid, sedan glömde han dem. Hans
växter är utan namn. I exil i en fin stadsdel, mitt i stan.

Det är natt. En radiostation hörs någonstans. Men var? Den hörs
genom luften. Tillsammans med åskan och blixten. Den står på.
Säger vi inte så om radion? Den står på, säger vi. Musiken står på.
Vi gör musik. Men lådor också. Vi lever inuti lådor som vi gör för
att bättre kontrollera oss själva och de andra. Vi lever inte inuti
musikinstrument. Trots att vi gör sådana också.

Kvinnan sover. Mannen i lägenheten mitt emot står orörlig just nu,
söker något, ett minne. Kanske ett nyckelhål. En naken kvinna.

Känner du fortfarande så? Ja. Det gör jag. Ja. Ja. Ja. Ja.

Den sovande kvinnan liknar ett skeppsbrott. Halva hennes kropp
sticker ut ur vattnet, medan den andra halvan förblir nedsjunken i
det, nedstucken i sanden. Eller snarare liknar hon ett telefonnummer.
Du skriver ned det någonstans i all hast, sedan hittar du inte det,
ingen chans att hitta det, du letar och letar. Du glömmer det. Tills
det oförhappandes dyker upp ett annat ögonblick, du ser det skrivet
framför dig. Skrivet.

Du tänker på kartor. Du behöver dem ibland för att hitta platsen du
bor på, för att hitta din väg bland handlingar och händelser. Vissa
samlar på verkliga kartor. Gamla. Väggarna i deras hus är täckta
av kartor från golv till tak. Inramade. En gång om året plockar en
kvinna, hustrun eller städerskan, det beror på, ned alla ramar för att
damma av dem. Sedan hänger hon dem på deras ursprungliga plats.
Hon fotograferar dem med en polaroidkamera för att kunna se i
vilken ordning de åter ska hänga på väggen. Hon skapar sin egen
karta med hjälp av polaroidbilderna, en guide. Du också behöver en
sådan. Du måste göra den.

Kvinnan sover alltjämt denna regniga natt. Hon visar sina bröst för
den öppna rymden. Det finns inga ögon som kan se på. Inte just nu.
Hon har visat dem för ögon vid andra tillfällen. Hon har suttit i en
öppen bil. Bilen körde då på en motorväg. Kvinnan tog av sin blus
och sin behå, hon visade sina bröst för natten, för mannen bredvid,
för vinden. Små frihetshandlingar, då. Och nu.

Du köper en stor sil. För matlagningen. Och då sätter du den på
huvudet, som hatt. Du packar in alla möblerna i huset som om du
skulle flytta , du låter dem stå så, bjuder hem dina vänner, inte för att
de ska se på dem, inte heller för att se deras reaktioner, det handlar
inte om någon konstinstallation, trots att de försöker påverka dig
åt det hållet. Du bjuder hem dem för att det slumpar sig så. Du
gömmer dem bara inte. Du är inte intresserad att behålla dem bara
för dig själv.

Kvinnan sover. Hon visar upp sina bröst. Oavsiktligt? Det finns inga
ögon som kan läsa dem. De är skrivna. Just nu finns det inga. Men
kanske en annan tid kommer det att finnas. Kanske inte.

Förborgad skönhet. Och regnets doft i den lilla jorden i krukorna.
Yves Saint Laurent har spenderat mycket pengar på sitt laboratorium
för att kunna återskapa regnets doft i den våta jorden.

Trivs du här? Ja. Lukta på det. Här. Ja. Lukta på det just här. Ja.

Vad är nuet? Det som du ser är det. Detta här nu. Titta på det.

Du har varit olycklig. Ja. Men i extas också. Ja, i extas också.

Du har dykt en sommar i ett grunt hav, fyllt av båtar. Små. Små båtar.
Du har hållit deras rep, har dragit dem. Glöm inte det. För att din
kropp minns.

Nu ser hennes kropp tankfull ut, mycket allvarlig. Tam, tämjd.
Domesticerad. Begären föds i kroppen av sinnena, men i hjärnan, i
själen, hur? Som regnets doft i den våta jorden. Och det onda, hur
föds det? Av en slump? Av misstag? Du klipper kattens morrhår av
ren nyfikenhet, för att se hur dess nos ser ut utan det. Utan morrhår
förlorar katten sin balans och sin orienteringsförmåga. Något
liknande händer med fjärilens vingar också. Om du vidrör dem, om
du tar bort fjunet som de har på sina vingar, flyger inte fjärilarna
igen. Du tror inte det, du vill bekräfta det. Föds det onda eller finns
det bara? Preexisterar. Som instinkterna. Som det som vi mer än
något annat förväntar oss. Och som inte har ägt rum än. Kommer
det att födas? Finns det?

Okunnighet. Vad vet vi? Du. Jag. Den nakna kvinnan. Den påklädde
mannen. Växterna. I exil tillsammans. Vi. Just nu. Här.

Teven är på. Den visar händelser från katastrofer och krig. Scen efter
scen. Avståndsbilder, närbilder. Hus i lågor. Män med gevär. Döda
kroppar. Blod.

Kvinnan tog av sin blus och sin behå, hon visade sina bröst för
natten, och somnade. Hon drömmer. En stor park med en sjö i. Och
många ankor.

En anka attackerar en annan, sätter sig på den, biter den i nacken om
och om igen. Ankan har kastat ned den andra ankan och sliter i dess
hals. Tills den tar livet av den.

(Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)

Sömnens krysantemum

Collage by Dimitris Kalokyris

När den barmhärtige Shiva för en stund slöt sina ögon blev det
mörkt i världen och han drömde för första gången i historien den där
drömmen om regnet som många sedan dess har drömt: en oändlig
flod av mynt, sades det, faller dundrande från himlen och fickorna
har inte plats för de ambivalenta slantarna som översvämmar
handflatorna och glider bort från de omfamningar som man förtvivlat
försöker uppfinna; myriader faller och skingrar sig som kiselstenarna
på stranden, som fiskstimmen som rusar fram i drömmens klara hav;
för att denna dröm är en allegori över människans förtvivlan att
kunna förvärva frihetens motvärde utan att det kostar henne något,
av naturliga skäl och utan ömsesidiga affärer. Under de femtiofyra år
som Scipio levde vet vi att han varken köpte eller sålde någonting.

Hur som helst: vad förväntar sig alla som tittar mot himlen?
Regnet, ett gudomligt ingripande som ska befria oss från nederlagets
vanära? När lufttrycket är lågt drar guldet som slumrar i Historiens
jord spiralformigt till sig hymenoptera, hemiptera, lepidoptera och
blixtnedslag. Thukydides (A, 6) skriver att atenarna hade en cikada
av guld i håret som symbol för sitt ursprung. Men kanske fungerade
det som en signal om de inföddas urgamla maskopi mot Athenas
moderna uggla och mot demokratin i största allmänhet.

*

Varje kväll räknade han mycket försiktigt havets vågor, som om
de vore mynt, bortglömda i de evinnerliga drömmarna: en spansk
silverreal, som visade Filip IV, är lika med två och en halv dukater,
det vill säga lika med en venetiansk zecchino; det samma som att
säga att ett holländskt mynt med ett lejon på ena sidan kunde växlas
mot åttio turkiska mynt runt Egeiska havet, och i Baltikum mot tre
gamla floriner, med en blomma på ena sidan och ett ansikte på den
andra, precis som på mynten av den siste grekiske kungen i norra
Indien, Hermaios, som under namnet Heramayasa regerade under
första halvan av första seklet. När han fick problem med omgivande
folkstammar bad han faktiskt kejsar Cheng Di från Handynastin om
hjälp, men kinesen undvek till slut att blanda sig i, vilket fick som
resultat att hellenismens sista spår några år senare erövrades och
försvann. Hermaios regerade under många år i Punjab-trakten. Flera
av hans mynt är bevarade, de har inskriptioner på två språk, grekiska
och indiska, och återger hans byst i olika versioner. ”Hur rörs inte
greken av att läsa grekiska…”, som poeten skulle skriva; hur indiern
upprörs när han tittar på den lockiga gestalten vet vi inte.

”Myntet får inte sitt värde från materialet det är tillverkat av utan
snarare från den avbildade härskarens gestalt”, tänkte den vise.

Tyvärr har allt detta förstörts för all framtid. Men om det inte
fanns våldsamma katastrofer skulle inte heller arkeologin finnas,
skrev vetenskapsmannen och räknade vattnets mynt, stundom falska,
det vill säga fattiga på koppar och försilvrade eller förgyllda, och
ibland av rent silver, ”de vackraste och mest klingande”, precis som
atenarnas.

Sedan dess hanterades den intensiva myntdrömmen av en
brunhårig kvinna från Kaspiska havet, en sådan vars kläder i sagorna
flaxar i häftiga vindar och vars hår glänser (ni vet ju hur), med en
svart skugga runt ögonen, lika svart som sjöborrens tagg. Hon bar
alltid ett persiskt smycke på sin förgyllda hals och hon hade de långa
fingrarna täckta med guldstoft utvunnet ur krossade malmer från
Uralbergen. Det sägs att hon märktes av en försilvrad blixt den
nionde mars, då hon var gravid, på Sankte Symeons dag, vilket betyder
att märkena förs över till fostret. Hon födde en dotter som maldes
levande när hon var sjutton för att hon inte tillräckligt gav efter för
en kavalleriofficer som blev ytterst utom sig inför hennes åsyn som
köpts för silver, men främst för att han blev förtvivlad av att hon
sedan födseln haft en levande skålsnäcka fäst vid sin ängs klitoris, på
sitt fjuniga venusberg, på exakt den plats där ryckningarna för alla
andra kvinnor blommar, vilket medförde att hon ständigt gick runt
i orgasmisk förstening och med en extatisk glans över ögonlocken.
Hon kom senare att dyrkas som traktens helgon.

Under natten drömde hon om månens motvärde; under dagen
drömde hon om ljusets order och sinnenas pedagogik. Det sades att
hon på ett underligt sätt, som om det kom från himlen, strax innan
de ovannämnda händelserna om den fullständiga nermalningen ägde
rum, blev gravid och födde ett dött barn som begravdes med ett
förgyllt sestertium i munnen för att betala vid Acherousiasjön, men
när arkeologernas hackor efter tolv generationer öppnade graven
fann de skelettet av en yngling som hade en rubel i munnen och
fyra kopek överst på pannan, tydligen på grund av skillnaden i den
monetära likvärdigheten från epok till regim och tvärtom.

Den fattige vill ha pengar men Gud ger honom barn, säger man
sedan dess på denna plats och staden Sevasteia fick namnet Shivas,
där prästen under händelsernas häftiga utveckling plötsligt undrade
för ett ögonblick: Även om han fanns, av vilken anledning ska man
älska Gud?

Han tänkte ut sju, åtta tusen anledningar, hittade på en hel del
till, men förgäves. Inte ens den oupphörliga kedjeorgasm som
framkallades med hjälp av helgonets vattenskålsnäckas medlidande
var tillräcklig som svar och han sjönk i myntens blomsterrika sömn,
efter att han hade tämjt de innerliga vinrankorna och sin stofthyddas
klättrande murgröna, och spelat krona eller klave med månens
månatliga faser. Han ansågs vara desertör och försvunnen.

När den barmhärtige Shiva för en stund slöt sina ögon blev det
mörkt i världen.

Och det är ett faktum att inget sedan dess har fått de sanna
poeterna att be.

(Siffrornas museum, 2001. Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)

Κανέλα

Πέφτω έξω
από τη ζεστή εσάρπα
της ιστορίας.

Μάτια κατέρχονται το δέρμα μου
σαν μοναχό δάχτυλο.

Σε βρίσκω

ανοιχτό σαν αντίσκηνο.
Είσαι κανέλα
καμπυλωμένη γύρω μου.

(The Dream of the Next Body, 2005. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Medalj M. M.

Trapporna leder allt djupare. Vart nionde steg en avsats, inte mer än två meter lång. Varje steg högt. Med varje kliv blir nedstigningen häftigare. Omöjligt att göra en paus. Där bakom blir pyramiden större, skjuter ständigt i höjden. Dess topp döljer nu solen. Färgerna försvinner. Kylan sprider sig. Först i kroppen. Senare överallt, i luften.

Plötsligt jord. Mörk jord, fet, som kallar på en. Första tanken är att lägga jord på kroppen för att värma den. Att svepa in, täcka sig med jord. Händerna tar tag i den, rör, gräver i den. Fingrarna känner något hårt. Jorden drar sig undan, en hel yta grävs upp, täckt av arbetat guld. Arbetat för att klä en människokropp. Nacken, handleden, armarna, skenbenen, midjan. Jag lyfter upp guldhalsbandet, sätter det på mig. Blodet studsar som andetagen.

(Metallia (Medaljer), 1993. Översättning Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall.)

Den gamle fienden

Det hemsöker mig alltid i min sömn
det tredje fönstret ett skoningslöst öga
(Nikos-Alexis Aslanoglou)

Under en lång promenad kom jag att tänka på möjligheten att
jag befann mig i en sedeskildring och inte i en av Pireus äldsta
stadsdelar, där jag länge bekymmerslöst nu gått runt i de trånga
flyktinggränderna. Min misstanke blev till visshet när jag förstod
att jag under den största delen av min sträcka hade följt efter en
kringvandrande gatuförsäljare, som en lång tid hade lockat mig med
sig och fått mig att ströva runt ett osynligt centrum som blev alltmer
avlägset, alltmer oklart, ju längre tid som jag förvirrat följt efter
honom.

Det var uppenbart att det var något som lockade mig hos denne
man. Jag måste ha känt honom, ha träffat honom i det förflutna, så
som han fick mig att fastna bakom honom och följa honom likt en
jakthund efter sitt byte. Jag kunde inte minnas vem han var, men jag
var säker på en sak: den tid då jag kände honom måste vara långt
borta och det fanns ingenting som förebådade hans nuvarande svåra
belägenhet.

Utan att vara helt medveten om det hade jag följt honom in på två
caféer och ett bageri, där jag köpte ett kilo klenäter för att rättfärdiga
min närvaro, och nu befann jag mig i en smutsig håla fylld av vinfat
som hotfullt hängde över de få kunderna, vilka, misstänkte jag,
utgjorde en del av ett imaginärt sceneri, eftersom krögaren fyllde
bägaren med vin som mannen beställt från en flaska bakom disken
och inte från en av tunnorna som prydde hans mörka ställe. Vilket
han också gjorde för mig lite senare, när jag sjönk ned på en stol, fast
besluten om att avsluta min plågsamma vandring.

Denne man, så som jag kunde förstå efter att ha slösat bort en
hel förmiddag i hans sällskap, försökte med liten framgång att sälja
bulgariskt luktvatten. Hans sätt att gå, hans slitna mockasiner som vid
varje steg tycktes i färd med att lämna kvar sina klackar på asfalten,
hans sätt att släpa sin vänstra fot efter sig, men främst hans sätt att
uttala det dubbla l, som om han ville dränka det i saliven varje gång
han ropade ”Luktvatten, bulgariskt luktvatten”, gjorde att jag blev
som fastklistrad vid honom. Det var allt det här som fick mig att tro
att jag gick genom de första raderna i en sedeskildring.

Han satte sig vid bordet mittemot mitt och om hans blick inte
vore så trött hade hans ögon säkert kunnat tränga rakt genom mig,
så som han riktade den mot mig.

”Tio kronor bara”, sade han. Utan att röra sig från sin plats visade
han mig provflaskan som han uppvisade för alla och han drog sin
stol närmare min, utan att jag bett honom att göra det. ”Vi två måste
ha träffats”, tilla han med en familjär ton som harmonierade helt
med platsen och han nämnde namnet på en sorglig förort i det torra
Attika, där vi en gång skulle ha hållit till i samma bowlinghall.

Jag skyndade mig att förneka det, som om jag inte borde låta
honom ta initiativet till detta igenkännande. I helsike, sade jag inom
mig, det är ju jag som följt honom en lång tid nu, inte han som följt
mig.

Jag erbjöd honom lite av mitt vin och började söka i det förflutnas
kartotek, jag gick fort från minnets vita rutor till de svarta och undrade
om vi hade gått i samma skola, om vi varit tillsammans i armén eller
om vi arbetat tillsammans i hamnen i Perama, där jag under några år
arbetat på ekonomiavdelningen hos ett företag som gjorde skrot av
gamla fartyg. Det sistnämnda tycktes mig vara det troligaste.

Jag inväntade ängsligt hans svar, för jag förstod nu att jag kände
igen denna blick. Det kunde jag svära på. Kanske var det inte den
varmaste blick som någonsin mött min, men jag kände igen den, jag
kände hans blick väl. Och jag väntade på en bekräftelse.

Han började med en ganska intressant inledning men den var
också på tok för lång och närmast ovidkommande för vårt problem.
Det trodde jag i början.

”Jag, min herre”, sade han och tvekade som om han tänkt om.
”Min herre, på grund av mitt arbete får jag varje dag möjligheten
att möta allting från början. Jag går överallt och detta tillåter mig att
återvända till för mig kända gator och åter träffa gamla bekanta som
trott att jag glömt dem. Jag möter alla och allting från början på ett
nytt sätt. Men vid det senaste tillfället såg jag någon som fick mig
att inse att jag sökt honom i hela mitt liv men han gled undan i sista
stund. Jag kände igen mannen, en gammal vän som för länge sedan
hade gjort mig illa. Han hade orsakat mig skada och jag kunde inte
glömma det. Trots att det hänt mycket under åren som gått sedan
dess, vilket borde ha lindrat smärtan i angreppet, mindes jag det hela
tiden, fast inte lika starkt som under den första tiden. Sålunda följde
jag efter honom och undrade ständigt varför jag inte kunde glömma
honom. Skadan som han hade orsakat mig var inte så stor, vilket
framgår av att jag knappt mindes det, men det som började skrämma
mig mest var att alla mina möten med okända människor från det
förflutna kanske inte hade med slumpen att göra utan det handlade
om den plågsamma jakten på en enda människa, den som nu gick
framför mig. Och om någon såg oss, så som jag hade koordinerat
mina steg med hans, hade man kunnat konstatera att inte bara våra
kliv utan också våra händers pendelrörelser var lika, så till den grad
att vi borde se ut som varandras spegling. Och hela tiden undrade jag
vad det var som plågade mig och inte lät mig bli fri från hans minne
som hade förvandlats till en mardröm.”

Här andades han djupt och det tycktes mig som om han ville
kontrollera vilket intryck hans ord gjorde på mig. Jag försökte dölja
min irritation och beställde motvilligt en halvliter vin till. Jag befann
mig återigen nära den mörka gränsen till en situation, vilken jag
trängde allt djupare in i och vilken jag skulle ha svårt att komma ur,
om jag inte bestämde mig vad exakt det var som också jag, i min tur,
var ute efter.

Han reste sig som om han skulle ge sig iväg och innan jag hann
förstå hur svårt allt detta var, började han nynna med i en sång som
hördes från en osynlig kassettbandspelare. Den nasala underjordiska
melodin ackompanjerade den underliga sångtexten, vars mumlande
tonade fram som en hymn till ångern:

Aldrig mer spelar jag tärning
inte heller rummy eller vira
även om man erbjöd mig
himlen och stjärnorna

I samma stund, som om han förlorat något värdefullt, som kanske
hade ramlat ned, snurrade han långsamt runt sig själv och tittade
djupsinnigt mot golvet runt sina fötter. Hela denna ritual fungerade
som en rökridå mot sången, eftersom det var helt uppenbart att hans
fötter sade en sak och hans hjärta en annan. Hans röst var så full av
längtan, att han i samma ögonblick som han sjöng upphävde sångens
budskap. Det ljöd som om han vore beredd att göra om det som
sångtexten klagade på. Som om han längtade efter – ännu värre, som
om han redan planerade att göra allt det som natten förde med sig,
just som den närmade sig med sina egna råd, medan han redan nu
drömde om dess utveckling.

Ingen hade märkt hans dansrörelser när han strax därpå kom och
satte sig intill mig igen. Han fortsatte som om den dansmusikaliska
pausen aldrig hade ägt rum, och jag kunde inte släppa innehållet i
sången.

”Och då hände det allra underligaste”, sade han. ”Ju mer jag följde
i hans spår, helt säker på att jag inte skulle tappa bort honom, men
utan att närma mig honom för att presentera mig som om jag vore en
okänd, desto klarare mindes jag en annan händelse som ägt rum under
den tid då han var försvunnen, och som jag hade bevittnat. Det var
ett lugnt samtal vänner emellan, vilket emellertid fick ett dåligt slut,
och kanske var det minnet av denna inskjutna historia, under den
tid han var frånvarande, som var anledningen till att jag undvek att
närma mig honom. Men vad skulle jag göra med honom egentligen?
Inte ens Gud visste det. Den där händelsen utvecklade sig så här:
Vid ett bord bredvid satt två bekanta till mig och diskuterade. Jag
hade till och med arbetat ihop med en av dem på flera båtar. De var
nära vänner, irriterande nära, och jag hade aldrig sett dem med annat
sällskap. Och plötsligt, medan de pratade om något obetydligt, reste
en av dem sig, jag minns inte vem, och när han gett ifrån sig ett skrik
fyllt av smärta drog han kniv och tryckte den i den andres bröst. Han
slaktade honom direkt. Det tog mig många dagar att återhämta mig
och jag tror att anledningen till att jag dröjde med att närma mig min
gamle fiende och ständigt höll ett konstant avstånd till honom hade
sitt ursprung i denna chock.”

Han hade inte för avsikt att låta mig säga ett enda ord eller
kommentera hans historia. Under tiden tömde vi halvliter efter
halvliter i snabb takt. Han för att han blev torr i halsen av detta
oändliga berättande och jag för att svalka av ledan som orsakades av
hans osannolika dubbla historia.

”För att vi två, min vän”, sade han med uppfräschad familjaritet,
”så som vi nu sitter här, har alla möjligheter att med varje ord som
rullar ut ur våra munnar förorsaka det onda. Vartenda ett av våra
ord kan bli en källa för det onda. Det är anledningen till att vi är
försiktiga, precis som alla som närmar sig en annan för första gången.
Men de där två hade redan sagt allting i sina liv, allt det som kunde
göra dem oense. Och ändå fanns det kvar ett ord till, det som de inte
hade uttalat än, och som väckte den andre som de i många år gömde
inom sig och som de kämpade att tillfredsställa med andra ord.”

Plötsligt reste han sig och utan att säga ett ord till gick han ut och
stannade utanför dörren, osäker på i vilken riktning han borde gå.
Kylan hade trängt fram i eftermiddagens dvala, och jag kände hur
syret jag andades skar i mina näsborrar. Jag undvek bestämt både att
påpeka för honom att han borde betala den del av räkningen som
var hans och att fråga om hans namn, eftersom jag, utifrån hans
berättelse, började misstänka att poetens ord ”ta mitt ord, ge mig din
hand” skulle gömma många riskfyllda överraskningar.

Han stannade vid ytterdörren och på ett diskret sätt lyckades
han kontrollera några lätt raglande steg. Han började förtvivlat leta
i sina fickor, ömsom lät han fingrarna söka runt, ömsom sänkte han
händerna djupt ned och med en tankfull min drog han sedan mycket
omsorgsfullt upp små papperslappar, bleknade anteckningar med
adresser och telefonnummer, kvitton och räkningar och bötesavier,
vilka han undersökte med en överdriven uppmärksamhet. Han
absorberades av dessa trasiga papperslappar som han studerade
mycket noggrant och detaljerat i det nedstigande violetta ljuset, som
om han skulle fatta ett stort beslut eller omedelbart betala någon av
dessa räkningar. Han gjorde sig till en mycket upptagen person, han
låtsades vara lugn med oändligt mycket att göra, kanske för att han
trodde att det alltid finns någon som iakttar oss, som följer efter oss,
och som vi måste vilseleda.

(O palaios ehthros (Den gamle fienden), 2003. Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)

Ένας αδελφός στη Βαλτική

Πως το ζεστό αυτό γέρσιμό σου
σαν πλανήτης έχει
επιβάλει
το κρυφοκοίταγμά σου
σε μια υποπλοκή,
μήπως κρατάς
δυνάμεις για μια διαφωνία

ο κινητήρας ενός εφήμερου

ένα ηρεμιστικό
μ’ έκανε να παρατηρώ
τη σαβούρα και τους κρίνους

Αγάπη μου, άκου
το τραγούδι που σου τραγουδώ

Αυτοί οι αστείοι ήχοι είναι ερωτήσεις

Ακύρωσε ό,τι σχέδια κάνεις για κανένα υπνάκο,
θα ψάξουμε τα ρούχα
που είναι ριγμένα πάνω στα σκουπίδια

πληθυσμιακός έλεγχος σημαίνει
την εμπέδωση του πλούτου

Θέλω να πω ότι σε ακούω
σαν τη σύνθλιψη που καταρτίζει τον εναλλασσόμενο εαυτό μου

τη θλίψη σε ό,τι αφηγείται

(Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Παιδική ηλικία

Γαλάζιο δωματίου, αυτό το γυάλινο παιχνίδι των γωνιών
Οι νυχτερινές σκηνές στις κόχες, το πιάνο με ουρά
διαμέσου των παιδικών χρόνων, σχεδόν σκοτάδι

(I ett förskingrat nu, 2007. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Φαιότητα

Αυτό που αποπερατώνει εγκλείει
αποσπά και αποκλείει
υπολείπεται

χιόνι, άσπρο
είσαι ένα
αυτό
που ο άνθρωπος

δεν είχα κανένα λόγο να μιλώ
ώστε να μπορούν οι άλλοι να μ’ ακούν
συναναστρεφόμουν πράγματα που γερνούν αργά,
τη δυνατή άνοδο των ηλίανθων
και τ’ αγγλικά λουλουδάτα υφάσματα
Πέρασαν από δω λοβοί με χρυσά κουλούρια
πουδραρισμένα μάγουλα, τα μαύρα μαλλιά, τα χέρια της

Αυτοί που δεν αφήνω σε ησυχία
– όχι απολιθωμένοι αλλά πηχτοί,
η παράξενη νευρικότητά τους
τα πρώτα οχτώ χρόνια, το γλωσσοκοπάνημα
στο κεφάλι μου
Μια φαιότητα

Εγώ έξω
σου εσύ
μέσα μου

(I ett förskingrat nu, 2007. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Urania och Naxa

Bara innan man fyllt tjugo och efter att man fyllt sextio älskar man.
När argumenten tar slut mobiliserar man nämligen kärleken.

Jag vet inte hur uran luktar, om det nu luktar, men hennes hals
luktade exakt så: uran. Således kallades hon Urania, men i norr
var hennes smeknamn Naxa. När hon lösgjorde håret frigjordes
hon från sin egen myt. Med håret uppsatt i en knut åldrades hon
i genomsnitt med tre år. När hon höll sig stilla visade hennes hud
utspridda tal på grund av en allergisk känslighet. Under många år har
många människor försökt vederlägga hennes myt eller åtminstone
komma underfund med den genom att addera och dividera talen,
men förgäves. Talens summa, sade man, har med vulkanutbrott på
Java att göra. Produkten med spannmålsodling. Hur allt detta gick till
är jag inte i stånd att berätta för er.

Suetonius nämner att kejsar Caligula – vars namn härstammar
från ordet caliga, militärkänga – arrangerade tävlingar i Lugdunum i
grekisk och latinsk retorik. De besegrade hade tvingats komponera
långa lovtal till segrarna, men om de var förskräckliga talare tvingades
de sudda ut sina texter med tungan, annars slängdes de i floden. Ve
de besegrade!

Samma taktik tillämpades också av Naxas olika beundrare som
ständigt envisades att sudda ut talen med tungan, suga in kvadratrötter,
ägna sig åt att dra in logaritmer, känna på mångsiffriga decimaltal,
tills den begärliga slutsatsen skulle utstrålas och kastas högt upp, men
ack! Vare sig man räknade med en blyertspenna eller med fingrarna
var det imaginära tal som segrade och blåste upp detta lingvistiska
problem. Bland de intresserade utmärkte sig kirurger, lingvister,
kliande kiliaster, skulptörer naturligtvis, galopperande poliser eller
tillfälliga passagerare. Å andra sidan var kanske alla de människor
som trängdes i hennes livs lilla mulna vardagsrum inget annat än en
enda person. Vilken? Låt oss ignorera denna fråga tills vidare.

På sitt rum odlade hon en jordgubbsplanta i en lerkruka, och för
att förhindra hårväxt lät hon på ett lädersnöre hänga en pytteliten
stjärna av elfenben runt sin hals. Och precis som romarna uppfattade
man ödsligheten hon lämnade efter sig som frid. Likt ekot var hennes
öde att aldrig tala först, och när de andra talade kunde hon inte vara
tyst.

Det påstods att hon själv målade de berömda talen med
karamellfärg eller choklad, och att hon valde decimaltalens längd, så
att den var omvänt analog med den förväntade toleransens kvot och
direkt analog med den eftersökta njutningens.

Eftersom man kan säga att hon hade varit kunskapstörstande
och ägde ett öppet sinne för nya idéer, skulle hon mycket väl kunna
utvecklas till domkyrkopräst eller artilleriöverste, om det varit tillåtet
för vackra kvinnor att göra karriär i dessa populära yrken. Men hon
blev aldrig förälskad i någon, ty när hon kammade sig störde hon sin
biologiska kalender, och hennes ålder, som alltid svävade under den
verkliga gränsen, kunde aldrig fastställas exakt. Och varje gång hon
tittade sig i spegeln för att bättra på sminket eller läppstiftet ropade
hon med fruktan för demiurgen till sig själv: ”Herre Gud!”

Hon har aldrig existerat, men hon försökte förtvivlat att göra
det. Så många människor som hur som helst existerar, är de kanske
bättre?

(To mouseio ton arithmon, Siffrornas museum, 2001. Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)

(patti smith)

Όταν σταματώ στη γέφυρα
για να κατουρήσω στη λίμνη
από σεβασμό προς το νερό
από το οποίο κάποτε πιθανώς προήλθαμε
σκέφτομαι το τραγούδι της Πάττι Σμιθ
Pissing in a River. Η λίμνη
βέβαια δεν είναι ποτάμι
αλλά έστω. Μου αρέσει
η Πάττι Σμιθ και μου αρέσει
να κατουρώ έξω
από σεβασμό προς ό,τι
έπλασε ο καλός Θεός. Κατά τ’ άλλα
ο καλός Θεός έπλασε και τον κλέφτη
που πέρσι έκανε διάρρηξη στο αυτοκίνητό μου
και μεταξύ άλλων πήρε και το Radio Ethiopia.
Εύχομαι να του αρέσει του κλέφτη η Πάττι Σμιθ
και να του αρέσει να κατουρά από γέφυρες.
Υποθέτω ότι πρόκειται για άντρα
επειδή είναι πολύ δύσκολο για τις γυναίκες
να κατουρούν από γέφυρες. Και υποθέτω
ότι η Πάττι Σμιθ
που παρ’ όλα αυτά είναι ποιήτρια
δεν κατουρά ποτέ στο ίδιο ποτάμι
δυο φορές.

(Om det är så, 2004. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Γι’ αυτό αγαπάμε τη φωτιά

Κατάλαβε όσο πιο
καλά μπορείς
ότι ο μύθος της ζωής
έχει ανακαλέσει τον θόρυβό του
και καίγεται στην ίδια του τη φωτιά
που είναι και δική μας,
επειδή κι εσύ κι εγώ καιγόμαστε
και οι λέξεις μου
και οι δικές σου λέξεις
και οι σιωπές μου
και οι δικές σου σιωπές
και μαζί με όλα, οτιδήποτε δικό μου –
τα φτερά σου και τα φτερά μου,
όλα αρχίζουν να καίγονται, αγάπη μου,
σ’ αυτόν τον εναγκαλισμό,
μεταθανάτια πνοή
των ονείρων μας…
Όλα καίγονται, πίστεψέ με,
με την πιο ήπια ταχύτητα,
σαν καννάβια
στην πιο ακατέργαστη
μορφή τους!

(Aproximaciones, 1983. Η σουηδική μετάφραση του ποιήματος βρίσκεται στον τόμο Bevingade Lejon. 11 chilenska poeter i översättning, 1991. Μετάφραση από τα Ισπανικά και Σουηδικά Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Τρεις μικρές στροφές

Ι

(πρωί)

Τίνος η πεταλούδα; Τίνος οι ώρες όταν το καλοκαίρι
προσφέρει τα χρώματά του; Η Βανέσσα Ιώ
μένει έκπληκτη, αποτυπώνεται η ίδια
σαν ερώτηση στην ίριδά της. Κάποιου
η πεταλούδα, οι μέρες κάποιου… Κάποιου
ο ουρανός το πρωί όταν
οι ώρες δεν έχουν ακόμη συνδεθεί με
τη μέρα. Η υποχρέωση κάποιου
να παραμείνει εντελώς γαλήνιος.

ΙΙ

(μεσημέρι)

Δεν είμαι εγώ αυτός που θα μετακινείται
δίχως ήλιο. Είναι η ασαφής φωτεινή θάλασσα
πάνω απ’ τα σταροχώραφα που δελεάζει
τα πουλιά να ψάχνουν για νερό. Είναι το μεσημέρι
που κάνει τις ώρες να ξεφυσούν απαλά
και είναι η υψωμένη σημαία
που δεν θέλει να είναι σημαία.

ΙΙΙ

(βράδυ)

Αν τα βράδυ είχε λέξεις θα ζητούσε λίγο νερό.
Αν η βροχή είχε χρόνο θα ψιχάλιζε.
Αν η σιωπή είχε φωνές θα διψούσαν.
Αν το χώμα είχε μάτια θα ήταν λυπημένα.
Αν το σκοτάδι είχε φως δεν θα φαινόταν τίποτε.

(Αδημοσίευτο ποίημα. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Το ποίημα «Το σπίτι του πονοκέφαλου» που γενναιόδωρα μου έδωσε να μεταφράσω και να δημοσιεύσω εδώ στα Ελληνικά ο Τούμας Τράνστρεμερ υπάρχει σε δυο εκδοχές, από τις οποίες καμιά δεν έχει δημοσιευτεί στα Σουηδικά. Η συντομότερη από τις δυο αυτές εκδοχές με τον τίτλο «Leider» δημοσιεύτηκε στα Γερμανικά στο περιοδικό Akzente το 1978. Η εκδοχή που παρουσιάζεται εδώ στα Ελληνικά δημοσιεύτηκε το 1979 στα Ουγγρικά, σε τόμο με ποιήματα του Τράνστρεμερ. Ευχαριστώ θερμά τη Μόνικα Τράνστρεμερ που πρόθυμα πάντα φροντίζει εμάς που αγαπάμε την ποίηση του Τούμας. Το σχέδιο είναι της Lo Snöfall (Λου Σνέφαλλ). Δημοσιεύτηκε για πρώτη φορά στον τόμο Tomas Tranströmer, Τα ποιήματα. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου. Printa 2004.
Βασίλης Παπαγεωργίου

Το σπίτι του πονοκέφαλου

Ξύπνησα μέσα στον πονοκέφαλο. Ο πονοκέφαλος
είναι το δωμάτιο, όπου είμαι αναγκασμένος να μένω
επειδή δεν έχω λεφτά να νοικιάσω κάπου αλλού.
Πονάνε τα μαλλιά μου τόσο που γκριζάρουν. Πονά ως
μέσα στον γόρδιο δεσμό, το μυαλό, αυτό που δεν ξέρει
ποια κατεύθυνση να πάρει. Ο πόνος είναι ένα μισοφέγγαρο
που κρέμεται μισοκοιμισμένο στον γαλάζιο ουρανό, το
χρώμα χάνεται απ’ το πρόσωπο, η μύτη δείχνει προς τα
κάτω, όλη η μαντική διχάλα στρέφεται προς τα κάτω, προς
το υπόγειο ρεύμα: τον πόνο. Μετακόμισα σ’ ένα σπίτι που
χτίστηκε σε λάθος μέρος, υπήρχε ένας μαγνητικός πόλος
ακριβώς κάτω απ’ το κρεβάτι, ακριβώς κάτω απ’ το
προσκεφάλι, και όποτε άλλαζε ο καιρός πάνω απ’ το
κρεβάτι γινόταν βραχυκύκλωμα. Επανειλημμένα προσπαθώ
να φανταστώ έναν θεσπέσιο χειροπρακτικό που με μια
θαυματουργή λαβή τσιμπά τους αυχενικούς μου σπονδύλους,
κάτι που μια για πάντα θα διορθώσει τη ζωή μου. Και δεν
είναι ότι πονά στο ιδιωτικό μου κεφάλι μόνο. Το κακό
συνδέεται μεταξύ άλλων και με τις διαπραγματεύσεις για
ειρήνη στο Παρίσι, οι οποίες κατέληξαν σε «αδιέξοδο»,
και η έκφραση «αδιέξοδο» προβάλλεται στην οθόνη εδώ
μέσα. Μου προκαλεί λύπη επίσης το ότι τα γράμματα
μένουν αναπάντητα, ότι χθες ήμουν θυμωμένος, ότι
κατεδαφίζουν το παλιό άσχημο σπίτι για χάρη ενός πιο
άσχημου. Όμως το σπίτι του πονοκέφαλου δεν είναι
ακόμη ώριμο για διαγραφή. Πρέπει πρώτα να μείνω εκεί
μια ώρα, δυο ώρες, μισή μέρα. Είπα πρώτα ότι ήταν
δωμάτιο, αλλάζω μετά και λέω ότι είναι σπίτι, όμως
το ερώτημα είναι αν δεν πρόκειται για ολόκληρη πόλη.
Η κυκλοφορία είναι αμείλικτα αργή. Τα πρωτοσέλιδα
φωνάζουν στα περίπτερα. Ένα τηλέφωνο χτυπά.

Φθινόπωρο

    Στον Κο Ουν

Και το κατώφλι του ορίζοντα που απομακρύνεται γοργά…

Ο φθινοπωρινός αέρας φέρνει μικρές αράχνες
που αργοτρεκλίζουν στην κορυφή της τεράστιας σημύδας.

Σύντροφος σκιά με οδηγεί ανάμεσα στα δέντρα.

(Το σουηδικό πρωτότυπο δημοσιεύτηκε για πρώτη φορά στον τόμο Ko Un, Tiotusen fotspår och andra dikter, Atlantis 2005. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Πτώση στον ίλιγγο

Ξυσμένη από
τον κίτρινο ύπνο

Συνεχίζω,
πλάθω κάποιον να είμαι
Συνεχίζω έτσι,
λεπτοί περίπατοι,
προχωρώ έτσι
και μπαίνω στον ύπνο
που κυκλοτερώς παίρνει
πίσω το δέρμα

(I djuret, 2001. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)

Μετανάστευση

Κάθε μέρα είναι και μια σκέψη που τρυπώνει
σ’ ένα βουνό από φως. Η καρδιά είναι μια σφήνα που μπήγεται
σε κάθε ρωγμή και με απανωτά χτυπήματα ανοίγει δρόμο
ώσπου να φτάσει στα μαλακά.

Σ’ ένα ποτάμι από φως το καλοκαίρι γεμάτο βλάστηση και γαλάζια
θάλασσα, σκληραγωγημένο ήδη από τη μνήμη, μια αναβλημένη
υπόθεση που αργά ή γρήγορα πρέπει να διεκπεραιωθεί ή να
αρχειοθετηθεί σαν άσκηση ενώπιον του μέλλοντος.

Η συνείδηση δεν βάζει όρια μεταξύ παρελθόντος και
παρόντος. Πρόσφυγες δίχως έγγραφα ταυτότητας
κινούνται ελεύθερα από το ένα αεροδρόμιο στο άλλο και σε
ελάχιστο χρόνο ιδρύουν νέες χώρες όπου βρουν.

Ισορροπία δυνάμεων μεταξύ ημέρας και νύχτας! Οι άλλες διαμάχες
είναι προσωρινές. Κι ωστόσο αντιστεκόμαστε, χαράζουμε σύνορα
στην άμμο ή σε κάθε κύμα που οι πρόσφυγες βλέπουν απ’ το
πλεούμενό τους όσο ακόμη πλέουν στο όνειρό τους.

Και μέσα μας τα όργανά μας αλλάζουν θέση μεταξύ τους.
Ο εγκέφαλος κουλουριάζεται σαν δηλητηριώδες φίδι στα μπράτσα
και στα πόδια. Η εσωτερική μετανάστευση μιμείται τον κόσμο.
Η καρδιά σφηνώνεται σε κάθε ρωγμή.

(Αδημοσίευτο. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου)

En röd ros

(Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos: Gräset doftar starkt. Fem samtida grekiska prosaister. Växjö University Press 2009.)

Jason Kleandrou – en icke-cypriot – bär sorg i hjärtat. Detta händer år
595 e.Kr. i Kommagene. Orsaken: kroppens och gestaltens åldrande.
Förlust av muskulär massa, rynkor på halsen, fläckar på huden. Synliga
märken. Ty det finns dolda också. De oväntade erektionsproblemen
bekändes nyligen under de vetenskapliga membranens täcke. Ett
fruktansvärt knivhugg. Den snillrike alexandrinske enstöringen är
mycket medveten om allt detta. Således söker han sig till diktkonsten
utan illusioner. Till dess mediciner som gör att man under kort tid
inte känner smärtan. En kort tid, förvisso. Och sorgen återkommer.
Från 595 e.Kr. ända fram till idag, med sitt stadiga, elegiska tempo.

Hanna S., min tyska väninna, avslöjade runt 1975 för mig att hon
dolde några år för de andra. Sju. Hon skulle bli åttio snart och ansåg att
ärlighet var en nödvändig förutsättning för vårt förhållande. Detta har
jag återgivit på annat ställe. Hanna hade ett stormigt men klart liv: en son,
en tidig skilsmässa och en lång rad älskare. Den siste – en eskaderchef
i flygvapnet, i flygande tjänst – när hon var sextio. När hon på ett
redovisande sätt kommenterade sina äventyr slutade hon med orden:
”Jag var alltid trogen. En liten björnhona. Men det fungerade bra.”

Uttrycket ”liten björnhona” hänvisade mig till Brauroneia Artemis
små hängivna följeslagare. Men nu tror jag inte att Hanna kunde
något om vår mytologi. Dessutom kom hon från Berlin.

Plötsligt, när hon var fyrtio, konfronterades hon med en underlig
skräck. Kanske inte skräck, snarare ett hot mot sitt kvinnliga väsen. ”Jag
var fortfarande ung och begärlig, mer än någonsin. Men denna skräck,
hur abstrakt den än var, den bara fanns där. Jag kunde inte ignorera den.”

Hannas grekiska var bra. Kanske lite gammaldags. Från hennes
tid. Det gällde uttalet. Och det som hon inte kunde ignorera var det
förräderi som hennes kropp förberedde åt henne. Den biologiska
ringaktningen. ”Jag skulle inte stå ut med en sådan förnedring. Trots
att jag var en tuff tyska.” ”Vad är du nu, Hanna?” ”Ingenting. Och
jag ville avvärja det. Det var lite vanvettigt. Att själv sterilisera mig,
innan det kom som ett slut för min energi.” ”Det var våghalsigt.”
”Ja, på den tiden. Och svårt, det kunde inte genomföras. Nyligen
drömde jag om den unge läkare som undersökte mig då och som
försökte övertala mig att jag såg fel på saken. Han hade studerat i
München.” ”Hur ung var han?” ”Trettio år. Han bad mig sitta på den
gynekologiska stolen med benen isär, utan trosor, och han undersökte
mig. Jag förstod att han tyckte om mig. Han stoppade fingret i mig,
utan handske och jag tyckte om det, jag blev lugn av denna vidröring
och under hela undersökningen glömde jag allt annat. Det blev inte
något med denne läkare, trots att jag visste att han gärna ville det.
Jag tror att också jag gärna ville det. Och det var så enkelt, men det
blev inte något.” ”Varför, Hanna?” ”Det blev helt enkelt inte något,
men vi blev vänner. Ibland ringer han mig. Fortfarande. Han är gift,
har barnbarn, men jag vill inte träffa honom. Han är varken ung eller
vacker längre. Jag kan inte uthärda det. Utan övertygelsen att man
är odödlig är sådant omöjligt. Osårbar. Bara så har livet mening,
men jag är inte osårbar längre. Och detta tillintetgör mig. Att bara
tillfredsställa mig med tröstord.” ”Inte tröstord, Hanna. Du är så
kokett, och inom dig…” ”Inom mig vad? Nu är jag ett ingenting
och det har inte med det koketta att göra.” ”Hanna…” ”Under hela
natten kämpade jag ensam. Hela natten med handen utsträckt utan
att kunna nå något. Och idag är jag helt slut. För att jag inte sov på
morgonen heller. Jag gick upp och skickade Tasia till apoteket för
att köpa mina hjärtklappningspiller. Tasia hade inte berättat det för
mig. De sade till henne att hon inte längre kunde få dem utan recept,
de är farliga tillsammans med alkohol. De vet att jag dricker. Hela
kvarteret vet det. Jag måste sluta. Eller byta kvarter.”

Hanna levde sina sista fyra år i Maghrebs länder. Nära sin son
och sin svägerska, en trevlig kvinna från Hannover. Trevlig och snäll.
Hon dog 1982. De skickade henne hit, förseglad i flygplanets skrov.
Begravningen ägde rum dagen efter, klockan fyra på eftermiddagen,
på Atens Första Kyrkogård, avdelningen för heterodoxer. Jag
lämnade en röd ros och bland de få som hade samlats där såg jag
två okända äldre män. De tycktes vara okända också för varandra.
Jag frågade Tasia vilka de var men hon kände dem inte. Ingen kände
dem. Inte Hans heller. De följde tysta den enkla protestantiska
begravningsgudstjänsten och när den slutade gick den ene av dem.
Den andre kom ända fram till graven. Smal, inte mager eller krokig,
inte heller slapp, med något ungdomligt över sig fortfarande, lite
solnedgångsglöd. Av någon anledning tänkte jag att han kunde ha
varit den en gång flygande eskaderchefen. Men jag vågade inte fråga
honom.

Ηλιοβασίλεμα στη θάλασσα

Είμαι ξαπλωμένος στη γωνιά με τα παλαμάρια,
καπνίζω ”Πέντε γαλάζιοι αδελφοί”
και δεν σκέφτομαι τίποτε.

Η θάλασσα είναι πράσινη,
έντονα βαθυπράσινη σαν το αψέντι:
είναι πικρή σαν χλωριούχο μαγνήσιο·
και πιο αλμυρή από χλωριούχο νάτριο·
είναι αμείλικτη σαν ιωδιούχο κάλιο·
και λήθη, λήθη
για τα μεγάλα αμαρτήματα, και τις μεγάλες λύπες
μόνο η θάλασσα δίνει,
και το αψέντι!

Ω, πράσινη αψινθοθάλασσα,
ω, γαλήνια αψινθολήθη,
νέκρωσε τις αισθήσεις μου
και άφησέ με να κοιμηθώ ήσυχα,
όπως τότε που μ’ έπαιρνε ο ύπνος
όταν διάβαζα ένα άρθρο στη
Revue des deux Mondes!

Η Σουηδία απλώνεται σαν καπνός,
σαν καπνός από μαδούρο Αβάνας
και ο ήλιος κρέμεται εκεί πάνω
σαν μισοσβησμένο πούρο,
όμως γύρω στον ορίζοντα
υψώνονται οι κυματωγές κατακόκκινες
σαν βεγγαλικά
και φωτίζουν την αθλιότητα.

(Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου)

Till dig som sover

(Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou. Texten ingår i en antologi med de grekiska prosaförfattarna Dimitris Kalokyris, Klairi Mitsotaki, Dimitris Nollas, Elena Penga och Thanasis Valtinos.)

”Allt som vi känner för varandra, vill du att vi gör något av det?” ”Älska varandra?” hade jag frågat dig osäkert. ”Det vore fint.” ”Jag vill ha ett förhållande med dig, det tycker jag mycket om”, hade du sagt. ”Du överraskar mig. Jag vet inte hur man gör.” Vi tystnade och hörde vinden som blåste starkt. Jag vet hur man gör för att ta en promenad. ”Kom, så promenerar vi tillsammans i trädgården ända fram till havet.” Jag märkte det i kroppen när du omfamnade mig. ”Vi går och lägger oss. Det är kallt.” Jag följde dig in. Jag tog av mina skor och lade mig i mörkret som jag var, med kläder och underkläder på. Du lade dig intill mig som du var. Vi kysstes eller snarare började vi kyssa varandra, för det var något som varade länge, något som aldrig tog slut, det var mycket passionerat. Jag bad om att hålla dig i min famn. Varför det? Höll jag inte dig medan vi kysstes? Jag höll dig igen men på ett annat sätt, samtidigt som jag höll dig ändå eller var det du som höll mig, det var som om jag kom in i dig, det kändes som att sjunka, nej, som att förenas, innan, innan man förenas, som att börja sjunka in i en annan kropp, din egen. Jag tittade uppåt, jag var inne i dig och inte i rummet, men jag såg ovanför oss det stängda fönstret och hörde vinden igen som blåste starkt. Jag värmdes av dig och frös av vinden och ville att du skulle prata men jag bad dig inte att göra det, jag ville att du skulle säga något till mig utan att jag bad om det, du tog min hand, du lade den varhelst du än ville på din kropp. Jag kände din hud, fram till dess hade jag inte vidrört den, hur var det möjligt att jag hela denna tid inte hade rört vid din hud, att du inte hade rört vid min? Bara mitt hår. Du hade gripit tag i mitt hår, jag minns det, men hur är det möjligt att det inte var mer? Jag höll dig snarare med benen, eller med magen. Jag såg dig inte, hörde dig inte, men hur var det möjligt att jag såg det stängda fönstret och hörde vinden igen, du hade sjunkit i mig, inte så djupt, ner till en viss gräns inom mig, jag vet inte vilken gräns det var, säkerligen fanns det mer plats, men du hade stannat där. Du sover. Det gryr. Hur kommer det sig att natten alltid upphör i tid?

Δυο ποιήματα από το δεύτερο μέρος της συλλογής Τριλογία (Trilogi, 2006), το οποίο φέρει τον τίτλο ”Ο πλευρονήκτης και το άστρο”.

Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου Βινιέτα Λου Σνέφαλλ

Ένα άστρο πέφτει τη νύχτα πριν ξημερώσει του Αγίου Λαρς
σημειώνω όλες τις πτώσεις
για να μπορέσω να δω κι εκείνη με τις πέντε αιχμές
ένα πεντάγωνο σχεδιάζεται με μια γραμμή μόνο
μια πεντάλφα, τρίγωνα που εισχωρούν το ένα στο άλλο
σαν τις σκέψεις του Ευκλείδη όταν έγραφε τα Στοιχεία
ή αυτά στα σύμβολα των προγόνων μου, χαραγμένα σε
τοίχους, εργαλεία, αγγεία, ένα άστρο
κατά των μαγισσών, κατά του κακού ματιού.

*

Και ο αστερίσκος, το σημάδι που επινόησε ο Αρίσταρχος
και το χρησιμοποιούσε όταν παρέπεμπε σε στίχο
του Ομήρου, έλαμψε σαν δυνατό φως του ποιήματος
ένας κειμενικός δείκτης, σαν να σκοντάφτεις σε αστερία
στην παραλία, ώ εδώ είναι, ο παλιός ρυθμός
της άμπωτης της πλημμυρίδας της άμπωτης και το σφρίγος
του ποιητικού μέτρου
κολλά στο υπόστρωμα σαν να έχει μυζητήρες
και το επόμενο κύμα δεν το
κουνά ούτε το επόμενο
μόνο πέτρες κοχύλια ξεκολλούν
ακούγονται ρουφήγματα πλαταγισμοί
κι όπως sternenwärts die Sternschnuppe
επιστρέφουν στις θέσεις τους
υδατόσημο σε παλιό χαρτί.

Fjärde delen i diktsviten Melanthias bok (2006)

Översättning Vasilis Papageorgiou

Jungfrun i regnets tyger
augustimånads lila mot mörkret.

Röd sippa gav blad
till hjärtans krans
och sommaren lik stjärnor i socker
kommer att visa tänderna leende.

Men ta inte emot vindruvor
och inte heller kall sprit
från Hades vingård.

Det finns dagar då den svarta gallan blir till
varför vi undviker parfymer
som sjömän eller främlingar erbjuder.
Plantera murgröna och skörda honung.

Om det plötsligt under samma tid saknas
sångfåglarna i sina burar
kommer flodernas källor att svämma över
medan besynnerliga händelser från framtiden
galopperar fram
med bepansrade ansikten.

Du skall raka ögonbrynen modigt
ty hundarna denna månad föds
med farliga prickar
i sin vilsna blick.

För att ditt barn skall ha en vacker röst
låter du det höra den första lögnen
framför spegeln.

Jag förutser oroligheter i afrikanska kungariken.
Parad av kroppslösa
i plutoner på däcket
betyder bedrövliga nyheter
varför vi omtänksamt använder oss av
vallmornas ord.

Om vetet puttrar i stavelserna
och ljusa rågen skummar på Sicilien
når signalen gränsen
att vakterna skall låta dig passera i fred
och helt ensam sömnens
järnborg.

Aase Berg

Δυο ποιήματα

Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου

Γυάλινο ελάφι

Ένα γυάλινο ελάφι εδώ
κλαδιά σπάνε, μηριαία οστά
Φθινοπωρινά φύλλα μαζεύονται γύρω από το σώμα εδώ
ένα παγωμένο ρυάκι δυναμώνει εδώ κοντά

Κόκκινες αλεπούδες μυρίζονται σκιά,
σκιά ανέγγιχτη γυάλινο ελάφι εδώ
Ένα παγωμένο ρυάκι γλείφει κόκκαλα,
φθινοπωρινά φύλλα μαζεύονται στο κρύο αυτό μέρος

Ένας μηριαίος αυλός σπάει και εκρήγνυται

(Mörk materia, 1999)

Κενοχώρος

η τάξη του μαυροσώματος
τάξη αταξίας

αταξίας λειότητα
λειότητα ενάντια σε τσαλάκωμα

τα φύλλα χαρτιού τσαλακώνονται
χωράφια οργώνονται τραχιά

η επιφάνεια της κατεύθυνσης
είναι διαπεραστικά στιλπνή

(Forsla fett, 2002)

****

Ron Padgett

Fem dikter

Översättning Michael Economou och Vasilis Papageorgiou

Joe Brainards målning Bingo

Jag mår illa när jag sitter intill Joe Brainards målning Bingo

Jag skulle kunna göra denna rad till en hel strof

Jag mår illa
när jag sitter
intill Joe
Brainards målning
Bingo

Eller så kunde jag ändra arrangemanget av raderna

Jag mår illa när jag sitter

Detta låter som hemorrojder
Jag kan ingenting om hemorrojder
Om det t. ex. gör ont att sitta när man har dem
Om så är fallet har jag dem inte
ty det gör inte ont när jag sitter
Förmodligen sitter jag ungefär 8/15 av mitt liv

Dessutom mår jag inte illa
när jag sitter intill Joe Brainard

I själva verket mår jag inte ens illa
när jag sitter intill hans målning Bingo
eller för den sakens skull någon annan av hans målningar

Jag sa faktiskt inte från början
jag mår illa när jag sitter intill Joe Brainards målning Bingo
Min fru sa det
som svar på någonting jag hade sagt
om en annan av hans målningar
Hon hade missförstått vad jag hade sagt

(Great Balls of Fire, 1990.)

Haiku

Ett: fem stavelser
Två: fem plus två stavelser
Tre: fem stavelser

(Tulsa Kid, 1979)

Dikt

Vad lustigt, jag
hör ikväll
Frank O’Haras röst
i mitt huvud –
när jag t. ex.
tänker i ord
är det han som säger dem
eller så är hans tonfall
i dem.
Jag är glad
att jag hörde honom
när han var i livet
och jag är glad att jag kan
höra honom nu
utan att bli ledsen,
jag ser det klart framför mig,
sättet Jimmy, alldeles
naken, med rosenblad
fastsatta på sin kropp,
sa ”Har du sett
Frank? Jag hörde
att han är i stan i kväll”.

(New & Selected Poems, 1995)

Sång

Att lära sig skriva,
vara en god människa och komma till himlen
är en och samma sak,

men när man försöker göra allt på en gång
räcker det för att göra en galen

(Tulsa Kid, 1979)

Samtal med Vladimir Majakovskij

Det är lugnt, jag medger det:
Det var bara en dröm jag hade i natt.
Jag tog mig fram på en lerig stig
i en kolonn av nedstämda män
i de nedsmutsade utkanterna av New York,
skymningen grådaskig och förfallen,
framtiden utan hopp
när vi marscherade fram
i våra solkade, proletära trasor.
På min vänstra sida fanns Majakovskij med rakat huvud
och intill honom hans vän
med grått skägg och mörk mössa.
”Du måste medge”, sade
Majakovskij, ”att detta är ett rätt så bra
sätt att skriva en dikt.”
”Ja”, sade jag, ”farten
uppehålls av vår vandring framåt,
det ödsliga landskapet smyger i varje ord,
och du är fri att säga vad du än vill.”
”Det är för att vi befinner oss inne i dikten”,
sade han, ”inte utanför.” Pölar
av oljigt vatten glänste lite vagt under de låga molnen.
”Det är därför mina dikter var så stora:
det finns mer utrymme inuti.”
Den hårda linjen på hans haka spändes och
männen skingrades. Jag följde
hans vän bakom en mur
för att höra dikten fortsätta
i föreläsningen i historia som vännen höll,
men nej, den verkliga dikten var avslutad.
Jag gick tillbaka till platsen
där dikten hade slutat.
Vladimir hade lämnat dikten.

(New & Selected Poems, 1995)

Ron Padgett föddes 1942 i Tulsa, Oklahoma. 1960 flyttade han till New York, där han mötte och fick inspiration av den s.k. New York-skolans poeter, främst då av Kenneth Koch, hans lärare vid Columbia University. Ron Padgett har publicerat flera diktsamlingar, reseskildringar av en rad länder samt översättningar av böcker av Guillaume Apollinaire, Blaise Cendrars och Marcel Duchamp. I Sverige finns han med i volymen 3 x New York, tolkad av Gunnar Harding som i sin inledning skriver: ”En lättsinning respektlöshet liknande Kochs finner man hos den yngre poeten Ron Padgett […] Efterhand har ett allvarligare tonfall smugit sig in i [hans] dikter, även om han fortsatt att med lätt hand punktera det alltför patetiska.”

****

Ευριπίδης, Ιππόλυτος Καλυπτόμενος

Τα σωζόμενα αποσπάσματα

Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου

Η μετάφραση των αποσπασμάτων αυτών δημοσιεύται στο βιβλίο/πρόγραμμα παράστασης του θεάτρου Ακτίς Αελίου, το οποίο περιλαμβάνει το θεατρικό έργο μου Ιππόλυτος Καλυπτόμενος. Εκδόσεις University Studio Press, 2005 (στο βιβλίο αυτό μπορείτε επίσης να διαβάσετε περισσότερα για το χαμένο έργο του Ευριπίδη).

Φιλολογικές πηγές των αποσπασμάτων:

W. S. Barrett, Euripides, Hippolytos. Oxford University Press, 1964
Michael R. Halleran, Euripides, Hippolytus. Aris and Phillips, 1995

428
Διότι αυτοί που υπέρμετρα αποφεύγουν την Αφροδίτη
υποφέρουν όσο και αυτοί που υπέρμετρα τη θηρεύουν.

429
Διότι τη φωτιά εμείς οι γυναίκες
την αντιμετωπίζουμε με φωτιά μεγαλύτερη,
πολύ πιο δυσμάχητη.

430
Δάσκαλός μου στην τόλμη και το θράσος
ο Έρωτας, ο πιο πολυμήχανος εχθρός της ανημπόριας,
ο πιο δυσμάχητος θεός.

431
(το απόσπασμα αυτό ανήκει μάλλον στη χαμένη Φαίδρα του Σοφοκλή)

Διότι ο έρωτας δεν χτυπά μόνο τους άντρες
και τις γυναίκες, αλλά και τις ψυχές των θεών εκεί πάνω
χαράζει και τη θάλασσα διασχίζει.
Ούτε ο παντοδύναμος Δίας δεν μπορεί να τον αποφύγει,
παρά υποκύπτει και πρόθυμα ενδίδει.

432
Κάνε κάτι τώρα ο ίδιος και μετά κάλεσε τους θεούς.
Διότι και ο θεός συντρέχει αυτόν που μοχθεί.

433
Εγώ κρίνω ότι και ο νόμος δεν αξίζει σεβασμό
περισσότερο απ’ ότι είναι αναγκαίο, όταν κανείς υποφέρει.

434
Διότι τις τύχες των θνητών δεν τις ορίζει η ευσέβεια.
Πράξεις τολμηρές και χέρια αλόγιστα
θηρεύουν τα πάντα και τα κατακτούν.

435
Αν όμως σ’ αφήσω ελεύθερο και με διαβάλεις, τι πρέπει να πάθεις;

436
Ω, σεβαστή αιδώς, είθε στους θνητούς όλους να εισχωρήσεις
και τ’ αναίσχυντα να διώξεις απ’ το μυαλό τους.

437
Βλέπω ότι σε πολλούς ανθρώπους
η αλλοτινή επιτυχία γεννά ύβρη.

438
Ο πλούτος γεννά ύβρη στη ζωή, όχι η φειδώ.

439
Αλίμονο, οι περιστάσεις δεν μιλούν στους ανθρώπους,
ώστε οι δεινοί στα λόγια να σβήσουν.
Και τώρα κρύβουν την ολοφάνερη αλήθεια μ’ ευφράδεια,
έτσι που δεν πάει ο νους εκεί που πρέπει να πάει.

440
Θησέα, η καλύτερη συμβουλή μου σε σένα, αν έχεις φρόνηση,
είναι να μη πιστέψεις γυναίκα, ακόμη κι αν σου λέει την αλήθεια.

441
Ο χρόνος που κυλά αρέσκεται να λέει την αλήθεια για όλα.

442
Έτρεξε αμέσως στον στάβλο των αλόγων.

443
Ω, λαμπρέ ουρανέ και αγνό φως της μέρας,
τι χαρά να σας βλέπουν όσοι ευημερούν
και όσοι δυστυχούν, όπως εγώ.

444
Ω θεά, δεν υπάρχει τρόπος για τους θνητούς ν’ αποφύγουν το κακό
που είτε η ίδια τους η φύση προκάλεσε είτε οι θεοί έχουν στείλει.

445
Διότι οι θεοί δεν τα κρίνουν σωστά αυτά.

446
Ω, μακάριε ήρωα Ιππόλυτε,
η σωφροσύνη σου τιμήθηκε πολύ.
Στους ανθρώπους δεν υπάρχει
δύναμη μεγαλύτερη από την αγνότητα.
Και αργά ή γρήγορα στην ευσέβεια
θα δοθεί η καλή της αμοιβή.

447
Κυρίαρχος.

Υ.Γ. Σχόλιο στον Θεόκριτο
Είναι συνηθισμένο οι γυναίκες που κατέχονται από πάθος να επικαλούνται τη σελήνη, όπως ο Ευριπίδης βάζει τη Φαίδρα να κάνει στον Ιππόλυτο Καλυπτόμενο.

****

Magnus William-Olsson

Καλλίμαχος

Με φαντάζομαι να χαϊδεύω με τρία δάχτυλα, μετά
να πιάνω τα μαλακά, συνεσταλμένα αρχίδια του και να τον φιλώ
από τέτοια αδιάντροπα πλεονεκτική θέση. Η άκρη της γλώσσας πάνω
στα χείλια
και μετά αφήνω την άκαμπτη γλώσσα να διαπεράσει τη στοματική κοιλότητα, να εισχωρήσει
βαθιά στο λαρύγγι

Αν όμως αυτός είμαι εγώ κι εγώ είμαι εσύ;
Αν αυτός είναι ο κύριος κι εγώ ο δούλος του;
Αν εγώ είμαι η σκιά του, το όνειρό σου ή η δική μου αχαλίνωτη
επιθυμία μπροστά στον καθρέφτη;

Ω, ερωτική έκσταση!
ουκέτι μακρά λέγω

(Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden, 2006. Μετάφραση Βασίλης Παπαγεωργίου.)