Vasilis Papageorgiou

En dramatikers allvarliga monolog

vp.jpg

Vasilis Papageorgiou av Lo Snöfall, publicerad i Kriptesthisies, volymen med korta dramer från 1979.

(Texten skrevs 2002 och skulle ingå i volymen Teater-liv: utkast till en teaterkonst, utgiven av Ulf Peter Hallberg. Jag valde att inte lämna den ifrån mig då. Den publiceras för första gången här.)

Jag vill vara här framför dig och bemöta din blick och dina ord, jag vill ta dina händer i mina, vill komma in i dig, vara inne i dig. Men egentligen vill jag inte vara här.

Nej (jag är mycket ledsen för denna negation), jag säger snarare att jag vill vara där ute, också, utanför dig, lite längre bort från dig, där jag kan se både dig och det som är utanför dig och mig, på väg in i och ut ur oss. Men framförallt här. Detta är just nu ett fullständigt här.

Jag kan vara här men jag kan inte vara här. Något drar mig bort från dig, nej inte drar, det uppför sig som om det låter mig gå mot en bortre gräns som aldrig är där. Jag är ju här. Ett ofantligt här, alltid större än sig självt. Och här vill jag ha en riktigt avslöjande diskussion med dig, som ska få dig och mig att känna att du och jag är här och att detta betyder något,

att det betyder allt.

Jag vill vara här, som efter en grekisk tragedi, och samtidigt vill jag inte vara här, som efter en grekisk tragedi. Jag vill vara här som efter en icke grekisk tragedi, en omvänd tragedi, och samtidigt vill jag inte vara här som efter en icke grekisk tragedi, en omvänd tragedi.

Jag vill vara här för att säga ja men jag vill inte vara här för att kunna säga ja. Detta ja är så mycket större än jag är och ständigt på väg någonstans. Jag vill kunna följa det, vara med det överallt. Jag vill ha en riktigt uttömmande, en oändlig diskussion med dem som påstår att de försvarar mig och detta här.

Och medan jag hela tiden är här eller som din dagochnattlöpare hela tiden på väg till dig med nyheterna om konflikternas utgång lever jag också mitt eget liv som inte alltid har med ditt att göra, lever ett liv bortom dig och bortom konflikterna, ett liv som varken du eller jag kan komma närmare på.

Jag springer till dig och samtidigt badar jag i ett hav, vars vågor är blandade med okända kroppar och ord. Jag vill komma tillbaka till orden, in i en taktil ordlighet, en kroppslig ordmassa. Och jag vill ha en allvarlig diskussion här i skuggan och i lugnet i min lilla trädgård med den som inte är rädd för orden och kroppen, vilka närmar sig från ett okänt djup.

Jag vill också ha en allvarlig diskussion med den som är rädd för dessa ord och denna kropp eller som är ovetande om att de finns. Jag vill få möjligheten att sitta mitt emot den som kan och vill lyssna och den som varken kan eller vill, som inte vet hur man kan och vill lyssna, som inte ens i drömmen längre blir skrämd av det som drabbar andra människor.

Jag vill tala med dig, om du bara låter mig göra det, jag vill prata med dig nu när du trots allt för några ögonblick råkar sitta mitt emot mig och något i mitt ansikte tilltalar dig, något avgrundsaktigt och samtidigt behagligt närvarande, så som du får mig förstå.

Vad var det jag ville? Att du ska se hur orden har en kropp som du kan ta i dina händer. Hur kroppen är en bärande abstraktion, en begrundan som du kan trycka mot din egen kropp, om du vill. Jag vill att du ska se hur denna kropp, denna abstraktion, bär i sig nuet, inklusive dig och mig och vårt samtal.

Jag vill att du ska bli rädd av orden, verkligen rädd av det som de utlovar och av det som de döljer, av deras flyktighet och kompakta närvaro. Vi behöver inte säga mycket, inte jag i alla fall. Vi behöver inte visa våra kroppar för varandra, bara låta dem känna av sin kroppslighet eller göra orden köttiga. Kroppar som talar utan att röra sig nämnvärt, ord som pulserar utan att vi sätter dem i ett sammanhang. Ord som tar emot oss, som får oss att öppna våra kroppar, kroppar som inte mynnar ut i huden, som får orden att visa sina outgrundliga innandömen.

Låt mig ha en uppriktig diskussion med dig, en som blir till tung tid, som gör orden och kroppen dödliga igen, ögonblickliga, obetydliga. Jag vill ha en allvarlig diskussion om det riktigt oallvarliga, det som låter mig vara här alldeles nu. Jag vill känna av detta här och detta nu, tillsammans med dig. Ett här och nu, och ett du och jag som aldrig tar slut.

Jag vill uppleva den allvarliga öppenheten i orden och kroppen i det kompakt oändliga och oändligt kompakta här och nu. Ge mig din kropp och dina ord och ta mina, gör det så att det efter vår utväxling finns bara generositetens utsträckta (eller gungande) kropp kvar.

Ord och kroppar märkta av en tragisk medvetenhet som vilar upp sig eller står och oroligt tittar bort mot horisonten. Det tragiska i en otragisk, gungande närvaro, det starka minnet av en händelse som aldrig ägt rum, som en vaksamhet, en överkänslighet mot allt som bär med sig gränser, som när sig av makten och maktlösheten, som undviker den allvarliga diskussionen.

Den tragiska avgrundsförnimmelsen i orden och i kroppen. Avgrundsförnimmelsen i öppenheten som omger dem. Att låta orden på scenen få en öppen kropp, låta kroppen välla fram öppna ord i en lika intensiv som avspänd närvaro som luktar drama och tragik, damm och mörker, kroppar som sitter helt stilla i halvmörkret, slitna plankor och gamla strålkastare, hängivenhet och oväntad ensamhet.

Att kunna komma in i orden och i kroppen, att kunna öppna sig. Att ständigt ha avgrunden inom, bakom och framför sig. Att bejaka det. Förresten, jag bejakar det här och nu medan jag pratar med dig, du pratar med mig, visst gör du det.

Vi har en tragisk diskussion som erbjuder en öppenhet som kan ta emot de som drabbas av oss, av våra ord och våra kroppar, som dör i slutna lastrum, i minerade fält, mot branta klippor, på slitna gator, i öknen, i rättvisans namn, som apatiskt går genom de alltid samma korridorerna.

En krävande närvaro, lika krävande som vårt samtal. En kropp som kan närma sig dig, komma in i dig, ord som tar dig till ett öppet här och ett öppet nu.

Detta tänker jag, men låt oss glömma orden och kroppen, låt oss glömma närvaron och öppenheten och låt oss stå här på scenen bara. Låt oss bara stå här som i början av något eller mitt i något. Låt dem där på andra sidan se på oss. Låt dem ana att vi kan erbjuda en allvarlig diskussion. Vi behöver inte ha den. Vi kan väl alltid ha haft den. Så låt oss nu stå här i halvmörkret och visa vår nakenhet för varandra och för det tragiskas tragiska belägenhet att inte kunna överskrida bejakelsen, det nakna ja.

This entry was posted in Archive, Αποχρώσεις - Nyanser - Shades and tagged , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s