Kenneth Koch

Kenneth Koch by Lo Snöfall

Two plays from One Thousand Avant-Garde Plays. New York: Alfred A. Knopf, 1988. Translated into Greek and into Swedish by Vasilis Papageorgiou. The portrait of Kenneth Koch is by Lo Snöfall, first published in Sti skia tou trenou (In the shadow of the train, a volume with poems by Kenneth Koch and John Ashbery (Κέννεθ Κοκ και Τζον Ασμπερυ) translated into Greek by Vasilis Papageorgiou. Thessaloniki: Hyperion, 1997). In the photograph Karen and Kenneth Koch in Thessaloniki, June 1997.

Η επιστροφή του Οδυσσέα

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Οδυσσ

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Είμαι

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Εκείνο

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Πηνελ

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Γκομπλέν

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Υφαντό

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Τούτο

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Όχι

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Μνηστήρες

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Σκύλος

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Αναγνώρισε

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Γηραιή

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Τροφός

ΟΔΥΣΣΕΑΣ Είμαι

ΠΗΝΕΛΟΠΗ Εσύ!

*

Μια άλλη επιστροφή του Οδυσσέα

(Ο ίδιος ηθοποιός παίζει και τον Οδυσσέα και την Πηνελόπη.)

Λοιπόν, Πηνελόπη, εδώ είμαι. Φόρεσε το πιο λεπτό σου φόρεμα και πάμε να μας δει η πόλη. Θέλω να δείξω σε όλους τους μνηστήρες τι έχουν χάσει. Και βέβαια θα το φορέσω! Να δείξω επίσης σε όλους ότι είμαι εδώ. Ω, είμαι τόσο χαρούμενος που έχω επιστρέψει, Πηνελόπη! Θα έπρεπε να είσαι. Μα είμαι. Οδυσσέα, αγάπη μου! Ω, γλυκιά μου!

Karen and Kenneth Koch in Thessaloniki

Odysseus hemkomst

PENELOPE Odyss

ODYSSEUS Jag

PENELOPE Det där

ODYSSEUS Penel

PENELOPE Gobeläng

ODYSSEUS Vävning

PENELOPE Det här

ODYSSEUS Nej

PENELOPE Friare

ODYSSEUS Hund

PENELOPE Igenkänd

ODYSSEUS Gammal

PENELOPE Amma

ODYSSEUS Det är

PENELOPE Du!

*

En annan hemkomst av Odysseus

(En enda skådespelare spelar både Odysseus och Penelope.)

Nåväl, Penelope, här är jag. Ta på dig din tunnaste klänning och låt oss gå på stan. Jag vill visa för alla friare vad de gått miste om. Åh, klart jag ska göra det! Och visa alla att jag är här. Åh, jag är så glad att vara hemma, Penelope! Du borde väl vara det. Nåväl, jag är. Bedårande Odysseus! Åh, min söta!

Τζον Άσμπερυ / John Ashbery at 80

John Ashbery by Lo Snöfall

Στις 28 Ιουλίου 2007 ο Τζον Άσμπερυ κλείνει τα ογδόντα του χρόνια. Τα Χρώματα τον τιμούν δημοσιεύοντας την προσωπογραφία του ποιητή από τη Lo Snöfall και το πεζό ποίημα του Βασίλη Παπαγεωργίου (για πρώτη φορά στα Ελληνικά), το οποίο στοχάζεται την προσωπογραφία. Και τα δυο βρίσκονται στη συλλογή Handens blick (Το βλέμμα του χεριού), Ellerströms 1998. Δημοσιεύονται για πρώτη φορά επίσης δυο φωτογραφίες τραβηγμένες από τον Βασίλη Παπαγεωργίου στη Θεσσαλονίκη το 1997, τότε που η πόλη ήταν πολιτιστική πρωτεύουσα της Ευρώπης. Στην πρώτη βλέπουμε τον Τζον Άσμπερυ με την ερευνήτρια Krystyna Mazur σε μπαρ της Προξένου Κορομηλά. Η δεύτερη δείχνει τον Τζον Άσμπερυ και τον Κέννεθ Κοκ μπροστά στο ξενοδοχείο Ηλέκτρα.

Den 28 juli 2007 fyller John Ashbery åttio år. Chromata hedrar honom med Lo Snöfalls porträtt av honom och med Vasilis Papageorgious prosadikt som är en betraktelse över porträttet. Båda återfinns i boken Handens blick, Ellerströms 1998. Här publiceras också för första gången två fotografier tagna av Vasilis Papageorgiou i Thessaloniki 1997, då staden var Europas kulturhuvudstad. I det första ser vi John Ashbery tillsammans med forskaren Krystyna Mazur på en uteservering i närheten av hotellet Electra Palace. Den andra bilden visar John Ashbery tillsammans med Kenneth Koch framför Electra Palace.

Ashbery and Krystyna Mazur in Thessaloniki

Τα μάτια του Τζον Άσμπερυ λάμπουν από προσήλωση. Προσήλωση σε μια θέληση που δεν θέλει. Μια τραγική θέληση που χαμογελά στο τραγικό. Το τραγικό: ειρωνεία που δεν είναι στραμμένη προς κάποιον. Μια ειλικρινής ειρωνεία, τόσο ειλικρινής όσο και η άβυσσος, τόσο ειρωνκή όσο και οι μεταμορφώσεις της αβύσσου. Η προσήλωση, η ειλικρίνεια, το τραγικό και η ειρωνεία προσφέρουν στην άβυσσο την ασπρόμαυρη μορφή της. Το πρόσωπο του Άσμπερυ ως άβυσσος. Το απροσμέτρητο βάθος της αβύσσου μετατρέπεται σε επακρίβεια στην κάθε λεπτομέρεια που το χέρι έχει δημιουργήσει. Η προσωπογραφία της αβύσσου: το απόκοσμο ως κοσμική κατάφαση.

John Ashberys ögon lyser av hängivenhet. Hängivenhet för en vilja som inte vill. En tragisk vilja som ler åt det tragiska. Det tragiska: en ironi som inte riktar sig mot någon. En ärlig ironi, lika ärlig som avgrunden, lika ironisk som avgrundens förvandlingar. Hängivenheten, ärligheten, det tragiska och ironin skänker avgrunden sin svart-vita gestalt. Ashberys ansikte som avgrund. Avgrundens omätliga djup blir till exakthet i varje detalj som handen har frammanat. Avgrundens avporträttering: det världsfrånvända som kosmisk bejakelse.

Ashbery and Koch in Thessaloniki 1997

Lo Snöfall (bild), Vasilis Papageorgiou (text)

Budapest

Cities, Budapest

Hon dras in i musiken som väller fram från alla möjliga hörn och vrår, klassisk och jazz och rock, hennes bröst rör sig allt fortare, hon blir röd i ansiktet, den slitna tågstationen luktar något varmt, en mobiltelefon närmar sig och det som finns där mynnar ut i ett nästan irriterande långt skratt. Men varför nästan och varför irriterande? Döden och dess skugga finns ingenstans, de skrämmer ingen längre. Hon måste kunna koncentrera sig för att ge form eller någon sorts konsistens åt tomheten, vill kunna gripa den. Angripa den. Gamla färger djupt inifrån gamla, tungt flåsande husfasader, gammalt vatten under gammal himmel. Musiken blir en omöjlig filt över en osyntaktisk väns skarpa och framförallt avslöjande formuleringar. Hon går gatan fram, skyldig som gud, hennes gång skänker balans åt akrobaterna på torget, en tyst El Greco som flyger långt över sin BMX. Tre inlines vädrar storartad fara, passerar henne medan hon håller sig för ögonen. Hon ser bara detaljer, överallt, en varaktighet utan riktning, där döden rinner in och bortom sig själv. En utmattning vänder sig mot sig själv, hon iakttar och rör sig utmed dess självutplåning.

(Ingen hand orörd, Växjö University Press 2007.)

Βασίλης Παπαγεωργίου

Σοβαρός μονόλογος ενός δραματουργού

Θέλω να είμαι εδώ, μπροστά σου για να δεχτώ τη ματιά σου και τις λέξεις σου, θέλω να πάρω τα χέρια σου στα δικά μου, θέλω να μπω μέσα σου, να παραμείνω μέσα σου. Ωστόσο δεν θέλω καθόλου να είμαι εδώ.

Όχι (λυπάμαι πολύ για την άρνηση αυτή), καλύτερα να πω ότι θέλω να είμαι εκεί έξω, επίσης, έξω από σένα, λίγο πιο μακριά από εσένα, όπου μπορώ να βλέπω κι εσένα και οτιδήποτε βρίσκεται έξω από εσένα κι εμένα, καθώς μπαίνει και βγαίνει από μέσα μας. Πάνω από όλα όμως εδώ. Τούτο είναι τη στιγμή αυτή ένα πλήρες εδώ.

Μπορώ να είμαι εδώ και ωστόσο δεν μπορώ να είμαι εδώ. Κάτι με τραβά μακριά από εσένα, όχι τραβά, φέρεται σαν να μου επιτρέπει να πάω προς ένα απώτερο όριο που ποτέ δεν είναι εκεί. Είμαι πάντα εδώ. Ένα τεράστιο εδώ, πάντα μεγαλύτερο από τον εαυτό του. Και εδώ θέλω να κάνω μια εξαιρετικά αποκαλυπτική συζήτηση μαζί σου που θα κάνει κι εμένα κι εσένα να αισθανθούμε ότι είμαστε εδώ και ότι αυτό σημαίνει κάτι,

ότι σημαίνει τα πάντα.

Θέλω να είμαι εδώ, όπως μετά από μια ελληνική τραγωδία, και συγχρόνως δεν θέλω να είμαι εδώ, όπως μετά από μια ελληνική τραγωδία. Θέλω να είμαι εδώ όπως μετά από μια μη ελληνική τραγωδία, μια αντεστραμμένη τραγωδία, και συγχρόνως δεν θέλω να είμαι εδώ, όπως μετά από μια μη ελληνική τραγωδία, μια αντεστραμμένη τραγωδία.

Θέλω να είμαι εδώ για να πω ναι, αλλά δεν θέλω να είμαι εδώ για να μπορώ να πω ναι. Αυτό το ναι είναι πολύ μεγαλύτερο από εμένα και ακατάπαυστα κατευθύνεται κάπου. Θέλω να μπορώ να το ακολουθώ, να είμαι μαζί του παντού. Θέλω να κάνω μια πραγματικά εξαντλητική, μια ατέλειωτη συζήτηση με αυτούς που ισχυρίζονται ότι υπερασπίζονται και εμένα και τούτο το εδώ.

Και ενώ είμαι ακατάπαυστα εδώ ή σαν ημερονύχτιος δρομέας σου ακατάπαυστα τρέχω προς εσένα με νέα για την έκβαση των συγκρούσεων, ζω επίσης τη δική μου ζωή που δεν έχει πάντα σχέση με τη δική σου, ζω μια ζωή πέραν της δικής σου και πέραν των συγκρούσεων, μια ζωή που ούτε εσύ ούτε εγώ μπορούμε να πλησιάσουμε.

Τρέχω προς εσένα και συγχρόνως κολυμπώ σε μια θάλασσα, τα κύματα της οποίας είναι ανακατεμένα με άγνωστα σώματα και άγνωστες λέξεις. Θέλω να επιστρέψω στις λέξεις, σε μια ψηλαφητή λεξικότητα, μια λεκτική σαρκικότητα. Και θέλω να κάνω μια σοβαρή συζήτηση εδώ στη σκιά και την ησυχία του μικρού μου κήπου με όποιον δεν φοβάται τις λέξεις και τα σώματα που πλησιάζουν μέσα από ένα άγνωστο βάθος.

Θέλω επίσης να κάνω μια σοβαρή συζήτηση με αυτόν που φοβάται τούτες τις λέξεις και τούτο το σώμα ή αγνοεί την ύπαρξή τους. Θέλω να έχω τη δυνατότητα να καθίσω απέναντι σ’ αυτόν που μπορεί και θέλει ν’ ακούσει και σ’ αυτόν που ούτε μπορεί ούτε θέλει, που δεν γνωρίζει πώς μπορεί κανείς και πώς θέλει, που ούτε καν στον ύπνο του πια δεν τρομάζει από αυτά που πλήττουν σε άλλους ανθρώπους.

Θέλω να μιλήσω μαζί σου, αν βέβαια μου το επιτρέπεις, θέλω να μιλήσω μαζί σου τώρα που τυχαίνει παρ’ όλα αυτά να βρίσκεσαι για μερικές στιγμές απέναντί μου και κάτι στο πρόσωπό μου σου είναι αρεστό, κάτι αβυσσώδες και συγχρόνως ευχάριστα παρόν, όπως μου δίνεις να καταλάβω.

Τι ήθελα όμως; Να δεις ότι οι λέξεις έχουν ένα σώμα που μπορείς να το πάρεις στα χέρια σου. Ότι το σώμα είναι μια στηρικτική αφαίρεση, ένας στοχασμός που μπορείς να τον σφίξεις πάνω στο δικό σου σώμα, αν θέλεις. Θέλω να δεις πώς τούτο το σώμα, τούτη η αφαίρεση, φέρουν μέσα τους το τώρα, το οποίο περιλαμβάνει εσένα κι έμενα και τη συζήτησή μας.

Θέλω να σε φοβίσουν οι λέξεις, να σε τρομάξει αυτό που υπόσχονται και αυτό που κρύβουν, η παροδικότητα και η συμπαγής παρουσία τους. Δεν χρειάζεται να πούμε πολλά, όχι εγώ πάντως. Δεν χρειάζεται να δείξουμε τα σώματά μας ο ένας στον άλλο, μόνο να τα αφήσουμε να αισθανθούν τη σωματικότητά τους ή να κάνουν τις λέξεις σάρκινες. Σώματα που μιλούν σχεδόν δίχως να κουνιούνται, λέξεις που δονούνται χωρίς ν’ απαιτούν συμφραζόμενα. Λέξεις που μας δέχονται μέσα τους, που μας κάνουν να ανοίξουμε τα σώματά μας, σώματα που δεν εκβάλλουν στο δέρμα, που κάνουν τις λέξεις να φανερώσουν τα ανεξιχνίαστα σωθικά τους.

Άφησέ με να κάνω μια ειλικρινή συζήτηση μαζί σου, μια συζήτηση που μεταμορφώνεται σε βαρύ χρόνο, που κάνει τις λέξεις και τα σώματα θνητά και πάλι, στιγμιαία, ασήμαντα. Θέλω να κάνω μια σοβαρή συζήτηση για το εξ ολοκλήρου ασόβαρο, αυτό που μου επιτρέπει να είμαι εδώ ακριβώς τώρα. Θέλω να αισθανθώ τούτο το εδώ και τούτο το τώρα, μαζί μ’ εσένα. Ένα εδώ και ένα τώρα, και ένα εσύ κι εγώ που δεν τελειώνουν ποτέ.

Θέλω την εμπειρία της σοβαρής απειρίας στις λέξεις και στα σώματα μέσα στο συμπαγές άπειρο και απείρως συμπαγές εδώ και τώρα. Δώσε μου το σώμα σου και τις λέξεις σου και πάρε τις δικές μου λέξεις και το δικό μου σώμα, με τρόπο που το μόνο που μένει μετά τη συναλλαγή μας να είναι το απλωμένο (ή αιωρούμενο ) σώμα της γενναιοδωρίας.

Λέξεις και σώματα σημαδεμένα από μια τραγική συνείδηση η οποία είτε αναπαύεται είτε στέκει και κοιτάζει ανήσυχη προς τον ορίζοντα. Το τραγικό σε μια μη τραγική, αιωρούμενη παρουσία, η έντονη μνήμη ενός γεγονότος που δεν συνέβη ποτέ, ένα είδος αγρύπνιας, μια υπερευαισθησία για οτιδήποτε προσκομίζει όρια, που τρέφεται από τη δύναμη και την αδυναμία, που αποφεύγει τη σοβαρή συζήτηση.

Η τραγική αίσθηση της αβύσσου στις λέξεις και στα σώματα. Η αίσθηση της αβύσσου στην απεραντοσύνη που τα περιζώνει. Η ελευθερία των λέξεων επί σκηνής να αποκτήσουν σώμα ανοιχτό, η ελευθερία των σωμάτων να κατακλύσουν τη σκηνή με ανοιχτές λέξεις σε μια έντονη όσο και ήρεμη παρουσία που μυρίζει δράμα και τραγικότητα, σκόνη και σκοτάδι, σώματα που κάθονται εντελώς ακίνητα στο μισοσκόταδο, φθαρμένες σανίδες και παλιούς προβολείς, αφοσίωση και απρόσμενη μοναξιά.

Το να μπορείς να εισχωρήσεις στις λέξεις και στα σώματα, ν’ ανοιχτείς διάπλατα, να έχεις διαρκώς την άβυσσο μέσα σου και πίσω σου και μπροστά σου, να την καταφάσκεις. Την καταφάσκω εξάλλου εδώ και τώρα, καθώς μιλώ μαζί σου και εσύ μαζί μου. Σίγουρα μιλάς μαζί μου.

Κάνουμε μια τραγική συζήτηση, η οποία προσφέρει την απεραντοσύνη που μπορεί να υποδεχτεί αυτούς που πλήττονται από μας, από τις λέξεις και τα σώματά μας, που πεθαίνουν σε σφραγισμένα αμπάρια, σε ναρκοπέδια, πάνω σε απόκρημνα βράχια, σε χαλασμένους δρόμους, στην έρημο, στο όνομα της δικαιοσύνης, που με απάθεια διασχίζουν τους ίδιους πάντα διαδρόμους.

Μια απαιτητική παρουσία, όσο απαιτητική και η συζήτησή μας. Ένα σώμα που μπορεί να σε πλησιάσει, να μπει μέσα σου, λέξεις που σε φέρνουν σ’ ένα ανοιχτό εδώ και ένα ανοιχτό τώρα.

Αυτά σκέφτομαι, αλλά ας ξεχάσουμε τις λέξεις και τα σώματα, ας ξεχάσουμε την παρουσία και την απεραντοσύνη, και ας σταθούμε μόνο εδώ πάνω στη σκηνή. Ας σταθούμε εδώ μόνο σαν να βρισκόμαστε σε κάποια αρχή ή σε κάποια μέση. Ας αφήσουμε αυτούς στην άλλη μεριά να μας βλέπουν. Ας προαισθανθούν ότι μπορούμε να προσφέρουμε μια σοβαρή συζήτηση. Δεν χρειάζεται να την κάνουμε. Μπορούμε βέβαια πάντα να την έχουμε κάνει. Ας σταθούμε λοιπόν τώρα εδώ στο μισοσκόταδο κι ας δείξουμε τη γυμνότητά μας ο ένας στον άλλο και στην τραγική κατάσταση του τραγικού που δεν είναι σε θέση να υπερβεί την κατάφαση, το γυμνό ναι.

Vasilis Papageorgiou

En dramatikers allvarliga monolog

vp.jpg

Vasilis Papageorgiou av Lo Snöfall, publicerad i Kriptesthisies, volymen med korta dramer från 1979.

(Texten skrevs 2002 och skulle ingå i volymen Teater-liv: utkast till en teaterkonst, utgiven av Ulf Peter Hallberg. Jag valde att inte lämna den ifrån mig då. Den publiceras för första gången här.)

Jag vill vara här framför dig och bemöta din blick och dina ord, jag vill ta dina händer i mina, vill komma in i dig, vara inne i dig. Men egentligen vill jag inte vara här.

Nej (jag är mycket ledsen för denna negation), jag säger snarare att jag vill vara där ute, också, utanför dig, lite längre bort från dig, där jag kan se både dig och det som är utanför dig och mig, på väg in i och ut ur oss. Men framförallt här. Detta är just nu ett fullständigt här.

Jag kan vara här men jag kan inte vara här. Något drar mig bort från dig, nej inte drar, det uppför sig som om det låter mig gå mot en bortre gräns som aldrig är där. Jag är ju här. Ett ofantligt här, alltid större än sig självt. Och här vill jag ha en riktigt avslöjande diskussion med dig, som ska få dig och mig att känna att du och jag är här och att detta betyder något,

att det betyder allt.

Jag vill vara här, som efter en grekisk tragedi, och samtidigt vill jag inte vara här, som efter en grekisk tragedi. Jag vill vara här som efter en icke grekisk tragedi, en omvänd tragedi, och samtidigt vill jag inte vara här som efter en icke grekisk tragedi, en omvänd tragedi.

Jag vill vara här för att säga ja men jag vill inte vara här för att kunna säga ja. Detta ja är så mycket större än jag är och ständigt på väg någonstans. Jag vill kunna följa det, vara med det överallt. Jag vill ha en riktigt uttömmande, en oändlig diskussion med dem som påstår att de försvarar mig och detta här.

Och medan jag hela tiden är här eller som din dagochnattlöpare hela tiden på väg till dig med nyheterna om konflikternas utgång lever jag också mitt eget liv som inte alltid har med ditt att göra, lever ett liv bortom dig och bortom konflikterna, ett liv som varken du eller jag kan komma närmare på.

Jag springer till dig och samtidigt badar jag i ett hav, vars vågor är blandade med okända kroppar och ord. Jag vill komma tillbaka till orden, in i en taktil ordlighet, en kroppslig ordmassa. Och jag vill ha en allvarlig diskussion här i skuggan och i lugnet i min lilla trädgård med den som inte är rädd för orden och kroppen, vilka närmar sig från ett okänt djup.

Jag vill också ha en allvarlig diskussion med den som är rädd för dessa ord och denna kropp eller som är ovetande om att de finns. Jag vill få möjligheten att sitta mitt emot den som kan och vill lyssna och den som varken kan eller vill, som inte vet hur man kan och vill lyssna, som inte ens i drömmen längre blir skrämd av det som drabbar andra människor.

Jag vill tala med dig, om du bara låter mig göra det, jag vill prata med dig nu när du trots allt för några ögonblick råkar sitta mitt emot mig och något i mitt ansikte tilltalar dig, något avgrundsaktigt och samtidigt behagligt närvarande, så som du får mig förstå.

Vad var det jag ville? Att du ska se hur orden har en kropp som du kan ta i dina händer. Hur kroppen är en bärande abstraktion, en begrundan som du kan trycka mot din egen kropp, om du vill. Jag vill att du ska se hur denna kropp, denna abstraktion, bär i sig nuet, inklusive dig och mig och vårt samtal.

Jag vill att du ska bli rädd av orden, verkligen rädd av det som de utlovar och av det som de döljer, av deras flyktighet och kompakta närvaro. Vi behöver inte säga mycket, inte jag i alla fall. Vi behöver inte visa våra kroppar för varandra, bara låta dem känna av sin kroppslighet eller göra orden köttiga. Kroppar som talar utan att röra sig nämnvärt, ord som pulserar utan att vi sätter dem i ett sammanhang. Ord som tar emot oss, som får oss att öppna våra kroppar, kroppar som inte mynnar ut i huden, som får orden att visa sina outgrundliga innandömen.

Låt mig ha en uppriktig diskussion med dig, en som blir till tung tid, som gör orden och kroppen dödliga igen, ögonblickliga, obetydliga. Jag vill ha en allvarlig diskussion om det riktigt oallvarliga, det som låter mig vara här alldeles nu. Jag vill känna av detta här och detta nu, tillsammans med dig. Ett här och nu, och ett du och jag som aldrig tar slut.

Jag vill uppleva den allvarliga öppenheten i orden och kroppen i det kompakt oändliga och oändligt kompakta här och nu. Ge mig din kropp och dina ord och ta mina, gör det så att det efter vår utväxling finns bara generositetens utsträckta (eller gungande) kropp kvar.

Ord och kroppar märkta av en tragisk medvetenhet som vilar upp sig eller står och oroligt tittar bort mot horisonten. Det tragiska i en otragisk, gungande närvaro, det starka minnet av en händelse som aldrig ägt rum, som en vaksamhet, en överkänslighet mot allt som bär med sig gränser, som när sig av makten och maktlösheten, som undviker den allvarliga diskussionen.

Den tragiska avgrundsförnimmelsen i orden och i kroppen. Avgrundsförnimmelsen i öppenheten som omger dem. Att låta orden på scenen få en öppen kropp, låta kroppen välla fram öppna ord i en lika intensiv som avspänd närvaro som luktar drama och tragik, damm och mörker, kroppar som sitter helt stilla i halvmörkret, slitna plankor och gamla strålkastare, hängivenhet och oväntad ensamhet.

Att kunna komma in i orden och i kroppen, att kunna öppna sig. Att ständigt ha avgrunden inom, bakom och framför sig. Att bejaka det. Förresten, jag bejakar det här och nu medan jag pratar med dig, du pratar med mig, visst gör du det.

Vi har en tragisk diskussion som erbjuder en öppenhet som kan ta emot de som drabbas av oss, av våra ord och våra kroppar, som dör i slutna lastrum, i minerade fält, mot branta klippor, på slitna gator, i öknen, i rättvisans namn, som apatiskt går genom de alltid samma korridorerna.

En krävande närvaro, lika krävande som vårt samtal. En kropp som kan närma sig dig, komma in i dig, ord som tar dig till ett öppet här och ett öppet nu.

Detta tänker jag, men låt oss glömma orden och kroppen, låt oss glömma närvaron och öppenheten och låt oss stå här på scenen bara. Låt oss bara stå här som i början av något eller mitt i något. Låt dem där på andra sidan se på oss. Låt dem ana att vi kan erbjuda en allvarlig diskussion. Vi behöver inte ha den. Vi kan väl alltid ha haft den. Så låt oss nu stå här i halvmörkret och visa vår nakenhet för varandra och för det tragiskas tragiska belägenhet att inte kunna överskrida bejakelsen, det nakna ja.