Budapest
Hon dras in i musiken som väller fram från alla möjliga hörn och vrår, klassisk och jazz och rock, hennes bröst rör sig allt fortare, hon blir röd i ansiktet, den slitna tågstationen luktar något varmt, en mobiltelefon närmar sig och det som finns där mynnar ut i ett nästan irriterande långt skratt. Men varför nästan och varför irriterande? Döden och dess skugga finns ingenstans, de skrämmer ingen längre. Hon måste kunna koncentrera sig för att ge form eller någon sorts konsistens åt tomheten, vill kunna gripa den. Angripa den. Gamla färger djupt inifrån gamla, tungt flåsande husfasader, gammalt vatten under gammal himmel. Musiken blir en omöjlig filt över en osyntaktisk väns skarpa och framförallt avslöjande formuleringar. Hon går gatan fram, skyldig som gud, hennes gång skänker balans åt akrobaterna på torget, en tyst El Greco som flyger långt över sin BMX. Tre inlines vädrar storartad fara, passerar henne medan hon håller sig för ögonen. Hon ser bara detaljer, överallt, en varaktighet utan riktning, där döden rinner in och bortom sig själv. En utmattning vänder sig mot sig själv, hon iakttar och rör sig utmed dess självutplåning.
(Ingen hand orörd, Växjö University Press 2007.)
chromata 