Tomas Tranströmers ögon

Published in Smålandsposten, December 10, 2011.

När jag tänker på Tomas Tranströmer tänker jag främst på hans ögon. Vi befann oss i Aten för att bland annat läsa ur Sorgegondolen som jag just hade översatt till grekiska. Vi bodde alla på det lilla hotellet Hera i närheten av Svenska Institutet och Akropolis. En tidig morgon går jag nedför trappan till den lilla lobbyn. Det var tomt och tyst överallt. När jag hade kommit nästan ända ner såg jag att Tomas satt ensam på andra sidan salen. Jag önskade honom god morgon och Tomas tittade rakt in i ögonen på mig. Hans ögon var fyllda av ljus och godhet eller av godhet och ljus. Jag märkte genast hur mina ögon också fylldes av ljus och mitt inre av en stark känsla av godhet. Det var Tomas ljus och Tomas godhet, men också mer än så. Det var det som jag just då men även många gånger sedan dess skulle definiera som själva godheten och själva ljuset. Det var flera steg fram till Tomas. Vi tittade varandra i ögonen under hela denna stund, en mycket kort och ändå mycket lång stund. Jag hade kommit in i en säregen lyrisk värld. Jag kände mig som en dikt själv. Jag fick en stark känsla medan jag närmade mig honom att den oöverträffat klara godhet som Tomas ögon utstrålade av just då skulle besegra afasin, att Tomas skulle börja tala och berätta om hur natten hade varit, om hur dagen skulle bli. Men han sade ingenting och i hans blicks självklara generositet fortsatte vi att se mycket mer än ögonen eller ord skulle någonsin kunna avslöja. Denna långa stund har aldrig lämnat mig och den spelade en stor roll när jag några år senare började översätta Tomas samtliga diktsamlingar till grekiska. Att se världen genom Tomas ögon är att stå mitt i kosmos och ta del av dess oändlighet. I Minnena ser mig skriver Tomas om det ”stora mysteriet” som han började uppleva redan som pojke: ”Jag lärde mig att marken levde, att det fanns en oändligt stor krypande och flygande värld som levde sitt eget liv utan att bry sig det minsta om oss.” Tomas Tranströmer för denna stora värld i all sin gåtfullhet nära oss och tar oss, i vår komplexa gåtfullhet närmare kosmos. Han gör det på ett otvunget, vänligt, omsorgsfullt sätt. Det var inte svårt att översätta hans poesi till grekiska. Tomas ställer inte språkliga krav i sina dikter. Det var så tacksamt att arbeta med översättningen och samtidigt njuta av det. Jag kunde njuta av diktens språk samtidigt som jag kunde njuta av diktens innehåll, samtala med det, utforska det. Det är sällan att man som översättare upplever denna samtidighet. Det var ett av mitt livs lyckligaste perioder. Och den tog mig tillbaka till min barndoms försokratiska funderingar, till en värld och till en poesi som inte består av frågor och svar, utan enbart av frågor som svar och svar som frågor.

Dagen efter firandet av Tomas 80-årdag på stadsteatern i Stockholm befann jag mig mitt i det öppna landskapet utanför Ängelholm, framför den enda ljusfabriken i Sverige som tillverkar stearinljus vars diameter passar en specifik ljusstake, ljus som Lo Snöfall hade beställt en låda av för ett hus under uppförande i Jämtland. Den låga vita byggnaden mitt i den anspråkslösa öppenheten, min långa färd från Växjö, tystnaden blandad med vindens och fåglarnas toner, minimalismen som gjorde tidens och rummets konturer skarpare, gårdagens minnen, allt detta var ett tranströmerskt ögonblick mitt i multiversums ögonblick. Jag hade just parkerat bilen och beundrade gränslösheten när mobilen ringde. Det var Monica Tranströmer som med sin varma, lugna och säkra röst ville tacka för deltagandet i firandet i Stockholm. Och jag kände igen Tomas röst i Monicas röst också, jag kunde se hans ögon i den.

Vasilis Papageorgiou