Lo Snöfall (bild), Vasilis Papageorgiou (text)

Thessaloniki vid vattnet

Hon gick utmed vattnet, hittade en balans mellan den övre och den nedre kroppen, mellan vänster och höger hand, mellan sina tankar och en enorm mängd av iakttagelser, deras ackumulerade skärpa, deras intima utstrålning. Hon kom in i en lika intim och djup känsla av att ha gått vilse i andra människors påhittighet, i deras ljuvt inkräktande avsikter. En stad utan vertikala gester skulle hon strax mejla om, en utsträckning som snurrar kring sig själv och i närheten av eller strax över en nästan bortglömd men aldrig overksam katharsis. Som att ta av sina vackra skor efter en vacker, lång promenad.

Thessaloniki by Lo Snöfall

Thessaloniki by the water

She was walking close to the water, she found a balance between the upper and the lower part of her body, between left and right hand, between her thoughts and a enormous amount of observations, their accumulated clarity, their intimate resplendence. She entered an equally intimate and deep feeling of having gone astray in other people’s ingenuity, in their delightfully intruding intentions. A city without vertical gestures she would mail about presently, an extension that whirls around itself and close to or just above an almost forgotten but never idle catharsis. As if she took off her beautiful shoes after a beautiful, long walk.

(Ingen hand orörd, Växjö University Press 2007.)

This entry was posted in Archive, Αποχρώσεις - Nyanser - Shades. Bookmark the permalink.