Ingemar Hedenius heliga rum

Thure Stenström, Ingemar Hedenius heliga rum. Sofokles, Kierkegaard, Mozart (Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet, 58). Atlantis 2011. Texten publicerades i Samlaren, Tidskrift för
 svensk litteraturvetenskaplig forskning, Årgång 132, 2011.

Lo Snöfall, Un coup de dés. Arrangement

Diskussionen kring det tragiska, dess estetiska uttryck och psykologiska följder upptar större delen av Thure Stenströms bok. I smidig koppling till detta, och med hjälp av Kierkegaard och Mozart, behandlas utförligt lidandets, ångestens, sorgens, medlidandets och upprepningens förhållande till människan via konstverket, samt hur det sistnämnda verkligen kan nå en sorts renhet som lyfter det över människans behov av att konstatera och således, kan man dra slutsatsen, förkunna och kontrollera. Men här borde vi med ens säga att kritiska slutsatser varken eftersträvas eller dras i Stenströms bok. Det utförliga behandlandet av grundläggande begrepp äger rum i ett begränsat, i själva verket slutet sammanhang som bestäms av några korta texter av Hedenius samt några få och, fastän betydande, knappast uttömmande teoretiska texter från hans tid.

Frågan om det tragiska är återigen stor i vår tid efter att ett ansenligt antal volymer med hjälp av estetiska, filosofiska och psykologiska diskurser studerat termen i förhållande till både genren tragedi och de konflikter eller känslor som det tragiska genereras av och genererar. Frågan är stor också på grund av de senaste fyrtio årens ifrågasättande och dekonstruerande av logos i det västerländska tänkandet och skapandet, vilka har manat fram behovet att närma sig det tragiska ur en post-nietzscheansk, post-deleuzeansk och post-derridansk synvinkel. Stenström kommer inte in på dessa områden, och inte heller låter han oss ana deras existens. Vi förstår att det inte varit hans avsikt, vilket är en stor besvikelse, särskilt med tanke på att han säkert skulle kunna tillföra värdefulla iakttagelser; denna mångbottnade och mångfacetterade problematik har nämligen passerats obemärkt av andra intellektuella, till exempel de som ansvarat för och deltagit i det oförklarligt skrala Aiolos-numret från 2006 med just ”det tragiska” som tema.

I bokens första kapitel, ”Hedenius och Sofokles. Kung Oidipus och det tragiska”, gör Stenström en närläsning av den i sin tur närläsande och för det mesta innehållsåtergivande essän ”Det tragiska”, som Hedenius publicerade 1955, en tid då det redan existerade ett stort antal texter om både begreppet det tragiska och Sofokles tragedi. Hedenius lämnar inte genren tragedi i sin presentation av begreppet – faktiskt inte ens när han tar upp Humes ”teori om det tragiska” (s. 81), som ”rör sig helt inom psykologien” (Hedenius, Fyra dygder, s. 177) – utan utgår från och förblir inom den aristoteliska emotionella och strukturella sfären. Detta resulterar bland annat i att det är känslorna som upptar den centrala platsen i Hedenius intresse för det tragiska snarare än tankarna; det är lidandet, medlidandet och pessimismen som det tragiska framkallar snarare än sättet på vilket det tragiska får människan att förhålla sig till världen och de olika uppfattningarna av den. Det är således fråga om dramatik snarare än tragik, om man utgår från ett nietzscheanskt eller post-nietzscheanskt perspektiv (och detta trots att Hedenius medger att han har låtit ”sig inspireras av Nietzsche”, s. 99).

Det känslomässiga spelar en avgörande roll även i bokens andra kapitel, ”Hedenius och Sofokles. Oidipus i Kolonos”, vilket inte är så oväntat med tanke på att Hedenius hade noterat att Oidipus i Kolonos var det drama som stod hans ”hjärta närmast” (min kursivering, s. 107). Stenström visar oss här i synnerhet hur medlidandet är den psykiska verksamhet som kan föra människan bortom det värdighetskränkande lidandet, och hur tragedin som konstnärlig helhet har styrkan att, som Sten- ström skriver, skapa ”mild försoning med livet, ljus harmoni” (s. 113).

Lidandet, medlidandet och konstverkets estetiska styrka återkommer i det tredje kapitlet, ”Inge- mar Hedenius och Søren Kierkegaard”. Här, och parallellt med det lidande som Hedenius avläser hos Kierkegaard, beskriver Stenström mycket övertygande en annan sorts lidande: Hedenius an- strängning att, främst för sig själv, förklara varför han fann Kierkegaard så beundransvärd samtidigt som han var kritisk mot den danske filosofens förhållande till ”den demoniska Allmakten” (s. 177). Kierkegaard kom till slut att intressera Hedenius enbart som diktare, och således kunde hans ”idealisering av lidandet” effektivare jämföras med ”lidandet i det antika grekiska dramat” (s. 177), det vill säga, måste vi understryka, den sofokleiska tragedin, och då framförallt den sofokleiska Oidipus-sagan. Den estetiska upplevelsen av lidandet, fruktan, medlidandet och till slut ”det tragiska” tillåter inte människan att på ett avgörande sätt konfronteras med sina villkor (här minns jag Willy Kyrklunds ord) i världen, utan är bara en illustration av ”livets allmänna villkor” (s. 237–238).

Den estetik som skänker ren njutning snarare än får människan att ifrågasätta sitt förhållande till sanningen möter läsaren också i det fjärde kapitlet, ”Ingemar Hedenius och Mozart”. Det är en njutning som Hedenius förvånansvärt enkelt reducerar till den, inte minst sedan Kants tid, så komplicerade, idealiserade, relativiserade, kritiserade och ständigt ifrågasatta uppfattningen om konsten för konstens skull, den med sitt ”självändamål” och ”egenvärde” (s. 320). Mozart erbjuder Hedenius den vackra musiken, den som inte konstaterar, som är självtillräcklig, som ”svävar fritt i förhållande till verkligheten”, så som Stenström uttrycker det när han summerar filosofens sätt att värdera musikupplevelsen (s. 317).

Stenström visar hur denna summering var problematisk redan för Hedenius själv, hur hans ”musikaliska estetik” vidlådde ”osäkerhet och betydande motsättningar” (s. 333), vilket Hedenius också var medveten om. Men Stenström gör inte något större av det, Ingemar Hedenius heliga rum är inte en bok som har för avsikt att granska, analysera och kritiskt värdera en filosofs tankar och argument. Både i denna och i de övriga delarna av boken har Stenström gång efter annan klart uttryckt, men inte utvecklat sin skepsis och kritiska distansering: ”Efter att ingående ha uppehållit sig vid ’Kung Oidipus’ särställning som mönsterexempel på det tragiska, insmyger sig en allt djupare ambivalens i hans ställningstagande” (s. 94); ”Med denna deklaration har Hedenius, utan att själv veta det, hamnat i närheten av andra uttolkare” (s. 139); ”Det kan inte nog understrykas, att hans ambition ju aldrig varit att lämna ett vetenskapligt bidrag till Sofokles-forskningen utan enbart i essäns friare form delge oss en personlig tolkning” (s. 153); ”Det har mycket litet undersökts men kan behöva tilläggas, att Hedenius estetiska teoribildning inte är alltigenom originell eller självständig” (s. 188); ”Inte heller relaterar Hedenius termen ’Gjentagelse’ (återupprepning) till den sinnrika filosofiska spekulation som Kierkegaard knutit till begreppet” (s. 206; följaktligen finner Stenström det inte heller meningsfullt att här granska Hedenius, som ”går inga egna vägar”, s. 218, utifrån den kontext som Deleuze och Derrida i vår tid gjort så angelägen).

Detta är bara en del av en lång lista med ifrågasättande punkter som Stenström låter förbli outforskade. Han har skrivit en bok om en personlighet som var av stor vikt för sin samtid snarare än en tänkare, och han erbjuder oss ett stycke kulturhistoria (Hedenius personliga tolkningar) snarare än en filosofisk, estetisk eller moralisk analys. Han klargör för oss att det är röstens, i sin begränsade kontext, originella emfas snarare än originella argument som präglade de av filosofens texter som diskuteras i boken. Det är denna performativa sida (som självfallet hänvisar oss till det som Hedenius själv sökte hos Kierkegaard) som fortfarande, om man utgår från denna bok, kan intressera en läsare som obevekligt befinner sig bortom den kontext som accepterade Hedenius ord som avgörande.

Vasilis Papageorgiou

This entry was posted in Archive, Αποχρώσεις - Nyanser - Shades. Bookmark the permalink.