Vasilis Papageorgiou, HIPPOLYTOS BESLÖJAD

Drama i arton scener. I dramatexten har inarbetats samtliga fragment av Euripides förlorade pjäs Hippolytos beslöjad. Dramat, producerat av teatergruppen Aktis Aeliou, fick sin världspremiär i Thessaloniki den 14 januari 2006. Omslagsbilden är gjord av Lo Snöfall.

I pjäsen har inarbetats samtliga fragment av Euripides förlorade drama Hippolytos beslöjad samt ett fragment som Hippolytos beslöjad samt ett fragment som Hippolytos beslöjad kan ha tillhört Sofokles Fedra. Fragmenten, som i textenstår i versaler, är ofta starkt bearbetade.

PERSONER

Fedra
Kören
Artemis
Hippolytos
Amman
Afrodite
Theseus

Fedra står naken högt uppe på sin veranda. Starkt solljus.

FEDRA. Jag är förvånad, men jag ska inte försöka finna de ord eller den bild som skulle hjälpa mig att förstå minakänslor bättre. Inom mig har samlats ett oregerligt begär och en vilja som jag vet kommer att bli min undergång och som ändå inför mina ögon tar formen av en obarmhärtig inbjudan. Jag vill ha detta begär, dess mörka och fruktansvärda djup kallar på mig. DEN YTTERSTA KÄRLEK JAG KÄNNER ÖVERSVÄMMAR MIG MED EN OBESKRIVBAR GLÄDJE, DJÄRVHET OCH OFÖRSKÄMDHET. En djärvhet och en oförskämdhet som överskrider själva kärleken och kastar mig ner i avgrunder av bottenlös vällust, ut över vilda vidder som människans händer ännu inte har vidrört, i köttets och själens veck, dit varken ljus eller mörker någonsin har trängt in. Min kropp lyder mig inte, den skakar och springer otyglad bakom den blinda men fyllda av starkt ljus viljan till begär. Ett begär lika ärligt som döden eller ljuset som i detta ögonblick värmer mina bröst. Någon ropar på mig, säger ett stort ja till mig, det är mitt outgrundliga kött, begärets ogenomträngliga källa, min navels orörlighet, svettens ömma beröring på mina lår. Kärleken som jag känner för Hippolytos är ohelig och oförlåtlig. Jag har skrämt honom. Jag vidrörde hans hand, lade min hand på hans bröst. Jag lade den överallt. Det blåser inte alls, trots att vi befi nner oss på stadens högsta plats. Min svett fuktade hans ansikte. Han rörde sig inte under en lång tid. Jag bad honom hämta något kallt från kylskåpet. Han gick in och har sedan dess inte kommit tillbaka. Jag fann honom där han gömde sig och darrade. Han slet skjortan av mig och täckte sitt huvud med den. Han vägrar tala eller tänka. Jag vill skänka honom hela mig själv, ge honom allt jag är, få honom att ta min undergång i sina händer, att se den som den yttersta generositeten. Jag är beredd att offra mig för honom. Och denna förnekelse skulle bara bekräfta min egoism om den inte redan hade överskridit det som är jag. Begäret är inte mitt. Det har skänkts mig och jag har helhjärtat tagit emot det. Det är mitt för att det bara är jag som vill erbjuda det med en så stor intensitet och för att begäret med samma intensitet vill ha mig. Jag drömde att han gav mig en present. Ett par örhängen i guld. DE DÖDLIGAS ÖDE BESTÄMS VARKEN AV DERAS EGEN FROMHET ELLER AV NÅGON ANNANS. DJÄRVA HANDLINGAR OCH OBETÄNKSAMMA HÄNDER JAGAR ALLTING OCH ERÖVRAR DET. Med hans tungspets i mina öron och hans snabba andetag på min nacke blötte jag ner mina lakan, mörkret fuktades, gardinerna skälvde, och för en stund trodde jag att bortom tidens tomrum som omgav mig stod en bestört Theseus och iakttog mig. Jag tror att hela staden står i lågor. Kvinnor smeker sina bröst och sina skrev, och de tittar in i himlens djup. Männen vågar inte röra eller smeka sin upphetsade kuk, de biter i sina händer och slåss med slutna ögon mot solens ljus. Hippolytos är min. Snart kommer han att foga sig efter mitt begär. Han kommer att avtäcka sitt huvud och låta min passion förljuva honom.

På en tröskplats, belyst med starkt ljus.

KÖREN. Inte det minsta moln på himlen. Luften är varm och i färd med att föda monster. Solljuset faller handlöst på de vita väggarna och de breda balkongerna. Fåglarna har trängt in i onåbara gömmor. Stadens brus är avlägset trots att det är outhärdligt öronbedövande. En lastad tystnad försöker överväldiga allt. En oförklarlig och vanvettig tystnad.Den har framkallats av kärleken som obehärskad irrar vilt omkring och PLÅGAR BÅDE DEM SOM FÖRSÖKER UNDVIKA DEN OCH DEM SOM OMÅTTLIGT JAGAR DEN. Denna omåttlighet är kärleken. Grymheten i denna omåttlighet. Hippolytos är förstummad. Skam och förskräckelse har förlamat hans kropp. Han försöker glömma den brinnande huden, Fedras fuktiga fitta. En enorm motsägelse kväver honom. Ska han säga ja eller nej? Frågans fruktansvärda konsekvenser håller hans ögon vidöppna under Fedras skjorta. Men det som mest av allt har förstenat honom är kärlekens exempellösasmak. Ett uppenbarande ögonblick utanför hans tid och medvetande. Detta ögonblick, överlastat med outsägligasinnesrörelser, har orörliggjort honom. Han känner dess hårdhet som svaghet och styrka samtidigt. Han kan inte fatta ett beslut. Han skulle hellre vara ett barn som ramlat bland spetsiga klippor vid en bäck och sårat sina knän. Han skulle hellre vara en fågel eller fi sk fångad i ett hjärtlöst barns nät, ett körsbärsträd så högt uppe på Olympos, att kylan inte låter det blomma. Vara den vita skjortan som gömmer honom. O, hennes skjorta. Den upprör honom så. Hennes lena bröst smeker alltjämt hans kinder. Han rör sig inte men tårar rinner från hans lysande ögon. En klyfta har öppnats och hotar sluka oss alla. Jag vågar inte gissa hans nästa steg. Och Fedra? Vilket blir hennes nästa steg? Jag vill ropa på henne. Jag vill ropa “Fedra, vad har du gjort?” “Var är du?” “Vad tänker du göra?” Hon står på balkongen och beskådar staden som skälver i värmen och intensiteten hos de bländande förkänslorna. Hennes bröst vilar i skuggan från bougainvilleans blommor. Hon tittar in i trädgårdens jord, plöjer den med sin lidelse. Omvälvningen hon orsakat fyller henne med glädje. Jag blir också glad med henne. Ja,jag är glad. Jag är glad att jag fi ck se en sådan grymhet, en kärlek så ödesdiger, att den leder till undergång, men det är en undergång som för oss ska uppenbara de yttersta gränserna av en ny lycka. Jag vill inte välja sida. Inte heller ska jag låta någon FÖRTALA dem. Hippolytos prövning gör mig bedrövad. Hans kyskhet var en bedrift som borde förbli oöverstiglig. Den var en ny bild av det omöjliga, som Fedra nu defi nitivt har förstört. Just därför kommer Hippolytos aldrig att förlåta henne. Inte staden heller. Vilken kraft och vilka löften för en annorlunda värld som dennakyskhet gömde i sig. Hon föredrar bougainvilleorna med de röda blommorna, den nyans som bäst passar hennes kropp.Hon vidrör knappast kronbladen. Hon spänner öronen. Hippolytos kommer kanske tillbaka, obeslöjad, barfota, naken.Kanske lyfter han henne in i bougainvillean och hennes läten dränker den varma staden i blommor.

På samma plats.

ARTEMIS. Den unge mannen var min och nu har man stulit honom ifrån mig.

KÖREN. Du måste visa honom all din ömhet. Nu behöver han ditt höga hägn.

ARTEMIS. Det är så lätt att ge efter Afrodites makt.

KÖREN. Lika lätt som det är att förkasta Artemis stränghet.

ARTEMIS. Du är oväntat stor i käften.

KÖREN. Min ansträngning att vara rättvis ger mig styrka.

ARTEMIS. Detta är verkligen de dödligas privilegium. Gudarna har inget med rättvisan att göra.

KÖREN. Du borde kunna se det hela ur hans synvinkel.

ARTEMIS. Trots att jag är gudinna är det du säger något jag aldrig kan göra. Men jag ska inte lämna honom ensam.Hippolytos är mig kär som ingen annan dödlig. Han ska alltid representera den fullständiga avhållsamheten. Hans vånda är också min.

KÖREN. Vad kan du göra för honom nu?

ARTEMIS. Vill du veta eller provocerar du mig bara?

KÖREN. Mina tankar är endast hos honom.

ARTEMIS. Mina också. De var alltid endast hos honom. Du har aldrig sett honom springa bland hjortar och rådjur. Duhar aldrig sett honom dricka vatten från hemliga källor och osynliga bäckar. Eller springa i kapp med sin egen skugga och passera den. Eller jaga sin egen renhet, eller rena jakten med en elegans och en beslutsamhet man aldrig ser hos lejonet eller höken.

KÖREN. Du talar om dig själv, inte om honom som nu våndas.

ARTEMIS. Han var jag. Den ende som ostraffat kunde se mig bada naken.

KÖREN. Skulle du tillåta detta även nu, när Afrodite har skälvt på hans kropp? Eller skulle du låta stadens herrelösahundar slita sönder honom i stället?

ARTEMIS. I går åt jag middag på en restaurang vid hamnen i Thessaloniki och plötsligt blev jag medveten om att jagintensivt iakttog fem herrelösa hundar som låg utanför Bristol, den gamla bordellen. Den förlorade oskuldens hämnare och alltid hungriga. Jag kastade ett stort stycke kött till dem men de rörde det inte. De tittade också intensivt på mig.

KÖREN. Återigen talar du om dig själv, jaktens stora gudinna och den jagade Letos dotter.

ARTEMIS. Jag tänker inte stanna vid orden. De har aldrig intresserat mig.

KÖREN. Vad skulle du kunna göra för att förhindra katastrofen?

ARTEMIS. För mig har katastrofen redan ägt rum.

KÖREN. Din egoism måste vara outhärdlig även för dig.

ARTEMIS. Jag kan rädda minnet av ett tragiskt ögonblick och med hjälp av det trösta Hippolytos.

KÖREN. Jag finner dina ord avskyvärda.

ARTEMIS. Du glömmer att jag är gudinna. Mina valmöjligheter är begränsade.

KÖREN. Förvisso kan du inte ändra händelsernas förlopp eller slutgiltigheten i det som är ett fullbordat faktum. Kanske borde du ge dig av utan att se honom. Kanske blir skammen han känner dubbelt så stor om han får veta att du är här. Men vad är det jag säger! Jag ber om förlåtelse. Men något borde du väl kunna göra. För gudarnas skull, du är en gudinna!

ARTEMIS. Vill du gå och be honom komma? Säga att jag är här? Ett ögonblick! Berätta först, vilken sorts kvinna ärFedra?

På en mörk plats. Starkt ljus på Hippolytos.

HIPPOLYTOS (hans huvud är täckt med Fedras vita skjorta). På stranden mitt emot ser jag en törstig häst. Jag ser svetten på dess länder. Den böjer ner huvudet och slickar de små vita stenarna. En fl icka kommer till den med vatten. Solen har trängt in i mitt huvud. Ljuset har ersatt mina tankar. Hennes kropp är av ljus. Vårt erotiska sammanflätande är av ljus. Skammen jag känner är ljusets källa. Hästen går fram för att dricka vatten men ryggar bakåt. Ur hinken strömmar ett knippe bländande strålar. Flickan försvinner in i ett glänsande moln medan hästen galopperar in i havet som förvandlats till en förblindande sol. Jag måste återvända till hennes kropp, erövra tillbaka lite mörker, några skuggor. SANNINGEN VECKLAR UT SIG LÅNGSAMT OCH PÅBJUDER SIN EGEN TID. Jag kan inte återkalla min fars blick i minnet. Jag har förstört hans kärlek. Jag har gjort hans heliga gömmor till mina. Ljuset utplånar mig. En oändlighet låter mig inte tänka en enda tanke. Jag hade inte styrkan att stå emot hennes brinnande kropp. Hennes bröst, genomträngda av havet och solen, väckte i mig ett begär som översteg Artemis styrka. Min kuk sköt ut kärlek redan innan den trängde in i Fedras fi tta. Jag vet inte om jag håller hennes skjorta över mitt huvud på grund av skam eller på grund av ett otyglat behov att känna hennes skinn mot mitt. Kanske skjortan hjälper mig att skilja mellan oskuldens dygder och njutningens överträdelser. Övergången från en extremitet till en annan. Från den ena oändligheten till den andra. Jag är rädd att jag, om jag drar skjortan från mitt huvud, måste välja. Antingen Artemis eller Fedra. Min far. Hur ska jag kunna se honom i ögonen? Vad betyder Fedras handling för honom? Eller min? Jag har förrått honom, lika mycket som jag har förrått Artemis och mig själv. Men han är den ende som kommer att såras oåterkalleligt. Jag måste avlägsna hennes skjorta från huvudet. Jag avskyr henne inte. Så skulle jag aldrig kunna säga. Jag vet inte ens om jag avskyr mig själv. En sak är jag säker på. Det som har hänt borde inte ha hänt. (Han avlägsnar skjortan från huvudet.) Skammen förblir den samma. Precis som det genomträngande ljus som gör mig villrådig. Ska jag återlämna skjortan till henne? Afrodite ligger säkert kvar i någon stol på balkongen. Bättre att gå och träffa Artemis. Varför lämnade hon mig ensam? Varför var hon inte därtillsammans med mig när Fedra hade Afrodite bakom sig? Vad ska jag göra med skjortan? Hur ska jag kunna glömma doften den är dränkt i? När hon överlämnade sig i mig, närvåra kroppar förenades, slöt hon ögonen, tog min hand och lade den på sin mun. Hon kysste den många gånger med sina fuktiga läppar och jag kände en sådan lycka att jag inte visste om det var Artemis eller Afrodite jag hade i min famn.

Artemis kommer in med en bok i handen.

ARTEMIS. Jag har en present till dig.

HIPPOLYTOS (håller skjortan i sin hand). Mitt skinn brinner så att jag tror att det piskas av en iskall vind.

ARTEMIS. Det är en bok om rosor.

HIPPOLYTOS. Det doftar gott, ditt hår.

ARTEMIS. Du kan läsa allt om deras historia, om olika sorter, om odling.

HIPPOLYTOS. Kom och sitt bredvid mig.

ARTEMIS. Sätt någonting på dig.

HIPPOLYTOS. Du har sett mig naken många gånger.

ARTEMIS. Dig ja, men inte henne.

HIPPOLYTOS. Kommer jag att någonsin få se dig så som jag fick se henne?

ARTEMIS. Du ska aldrig bli min älskare.

HIPPOLYTOS. Säg vad som väntar mig.

ARTEMIS. Ditt öde ligger i dina händer, som du väl vet.

HIPPOLYTOS. Säg hur du mår.

ARTEMIS (ger honom boken). Den har mer än hundra bilder på rosor.

HIPPOLYTOS (tar boken). Hur många variationer beskriver den?

ARTEMIS. I början vägrade jag tro det. En fl ock hjortar skrämdes upp inom mig. Strängen på min båge spände sig och bröt sönder. Med stora kliv lämnade jag skogen och sprang till staden. Miljoner tallbarr viskade i mina öron. Jag kunde inte tro det. Jag ska konfronteras med Afrodite. Det är hennes gärning. Hennes och min.

HIPPOLYTOS. Jag överlämnade mig åt kärleken. Jag lät Fedras händer sluta mina ögon. Felet är mitt.

ARTEMIS. Hon är en vidrig kvinna. Hon utnyttjade din oskuld, din brist på erfarenhet. Sätt någonting på dig.

HIPPOLYTOS. Jag hörde ett brus. Jag kunde inte förstå om det kom från dina pilar eller kärlekens. Om någon ville varnaeller uppmuntra mig. Jag vet att mitt straff kommer att bli hårt. Men innan jag börjar tänka på det vill jag veta orsaken till och storleken av katastrofen som jag har framkallat.

ARTEMIS. Du har i sanning åsamkat oss en stor katastrof. Vad orsaken beträffar är det väl inte svårt att nämna den.

HIPPOLYTOS (sätter på sig Fedras skjorta). Jag var alltid så lycklig tillsammans med dig. Du har lärt mig hur man blir ett med vinden, med vattnet. Hur man talar med ljuset och natten.

ARTEMIS. För bara två dagar sedan var vi tillsammans på en strand på Delos. Vi låg i varandras famn invid vattnet,insvepta i ett stycke päls.

HIPPOLYTOS. Din vrede måste vara stor.

ARTEMIS. Min sorg är ännu större.

HIPPOLYTOS. Hyser du fortfarande kärlek för mig?

ARTEMIS. Jag älskar dig som aldrig förr, för att till min kärlek har lagts en klyfta som varken människornas ellergudarnas hjärna kan förutse.

HIPPOLYTOS. Du är en stor gudinna. Den mest gudomliga av alla gudar.

ARTEMIS. Ja, jag är enastående och nu också den ensammaste.

HIPPOLYTOS. Jag ska aldrig lämna dig.

ARTEMIS. Jag vet det.

HIPPOLYTOS. Jag har inte mycket tid kvar.

ARTEMIS. Jag vet det.

HIPPOLYTOS. En dag startade vi tillsammans från strandpromenaden i Thessaloniki. Vi gick bredvid varandra uppförhela Aristotelesgatan. När vi hade korsat Egnatiagatan började du gå allt fortare före mig. Vid det romerska torget var du redan flera meter framför mig. Du vände dig inte om för att se om jag följde efter. På uppförsbacken mot SanktDimitrioskyrkan såg jag din rygg på långt håll. När jag kom upp på Sankt Dimitriosgatan var du ingenstans.

ARTEMIS. Jag ska inte lämna dig.

HIPPOLYTOS. Var var du någonstans?

ARTEMIS. Jag gick in i kyrkan för att vila mig.

HIPPOLYTOS. När jag gick över Fedras tröskel, var var du?

På tröskplatsen.

KÖREN. Ta av dig denna skjorta.

HIPPOLYTOS. Anklagar du mig?

KÖREN. Jag vill skydda dig.

HIPPOLYTOS. Det är för sent nu. Jag är på katastrofens rand.

KÖREN. Det är en katastrof för oss alla.

HIPPOLYTOS. Min enda besinningslösa handling har resulterat i detta slut.

KÖREN. Felet var inte bara ditt.

HIPPOLYTOS. Mitt och ingen annans.

KÖREN. Vad tänker du göra nu?

HIPPOLYTOS (tar av sig skjortan). Vägen mot slutet måste framför allt vara fylld av vördnad.

KÖREN. Vill du att jag lämnar tillbaka skjortan?

HIPPOLYTOS. Det måste bara jag göra.

KÖREN. Dina ord fyller mig med glädje.

HIPPOLYTOS. Din visdom borde VÄGLEDA mig i livet.

KÖREN. Jag ser den stora sorgen i dina ögon.

HIPPOLYTOS. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig vad man säger om mig i staden.

KÖREN. Det fi nns de som anklagar Artemis och de som anklagar Afrodite.

HIPPOLYTOS. En sådan godhet är jag inte värd.

KÖREN. Ingen kan ignorera din storsinthet och generositet.

HIPPOLYTOS. Dygder som inte spelar någon roll längre.

KÖREN. De spelar roll, en stor roll. Än har slutet inte kommit. Du har kvar att möta Fedra och din far.

HIPPOLYTOS. Storsinthet. EN ENORM RIKEDOM SOM TROTS ATT

DEN IGNORERAR MÅTTLIGHET OCH EFTERTÄNKSAMHET ALDRIG

FÖDER HYBRIS.

KÖREN. En rikedom som fortfarande är din.

HIPPOLYTOS. Din närvaro är mig oskattbar. Det att du står där mitt emot mig och talar till mig.

KÖREN. För mig är det din handling som är oskattbar. Att du fattade beslutet att gå över Fedras tröskel.

HIPPOLYTOS. Denna handling kommer jag att sota för.

KÖREN. Hon tog dig från gudarnas rike och förde dig till människornas.

HIPPOLYTOS. Det var en incestuös handling.

KÖREN. Och den kommer att stå dig dyrt.

HIPPOLYTOS. Dina ord är gåtfulla.

KÖREN. För denna gåtfullhet tackar jag dig.

HIPPOLYTOS. Min far skulle inte hålla med dig. Ingen i Aten skulle hålla med dig.

KÖREN. Din gärning är omoralisk.

HIPPOLYTOS. Och ändå accepterar du den.

KÖREN. Jag accepterar den för att jag kan straffa den. Det är en mänsklig gärning. Gudarnas gärningar däremot förblir alltid ostraffade. Vem skulle någonsin kunna tillrättavisa Afrodite? Eller Artemis, eftersom det är många som anser att hon lämnade dig oskyddad just när du behövde henne som mest.

HIPPOLYTOS. Jag vill inte veta av din klokskap just nu. Det räcker att jag är förtvivlad och fylld av skam.

KÖREN. Jag går då. Du kan kalla på mig närhelst du vill.

HIPPOLYTOS. Vänta ett ögonblick. Solens ljus. Säg mig. Är det bländande också för dig?

KÖREN. För hela staden.

HIPPOLYTOS. Natten kommer aldrig tillbaka om jag inte försvinner först för all tid.

KÖREN. Det är fullmåne i kväll.

HIPPOLYTOS. Minns du månen på somrarna i Halkidiki?

KÖREN. Sandalerna sårade dina fötter.

HIPPOLYTOS. Det doftade pinjer och uppvilad värme.

KÖREN. Nattbad.

HIPPOLYTOS. Mörkt hav.

KÖREN. Mörka verandor.

HIPPOLYTOS. Mörka olivlundar.

KÖREN. Du vandrade naken natten lång.

HIPPOLYTOS. Alltid efter Artemis.

KÖREN. Jag går nu.

HIPPOLYTOS. Eller före Artemis?

KÖREN. Jag går och frågar efter Theseus.

HIPPOLYTOS. Vänta.

I Fedras takvåning. Fedra står naken.

AMMAN. Din kropp brinner.

FEDRA. Min själ brinner ännu mer.

AMMAN. Det är något som skrämmer dig. Något som är mäktigare och mörkare än din dumdristiga handling.

FEDRA. Jag har sett bortom de mest avlägsna horisonter människan kan tänka sig.

AMMAN. Du måste berätta mer för mig. Människan kan tänka sig allting och ingenting.

FEDRA. Jag har sett min eld inom honom också.

AMMAN. Det som du nu säger ger fördärvet och ödeläggelsen en vildare nyans, men det avslöjar inte ett omänskligtbeteende.

FEDRA. OCH I HANS ELD TILLADES EN ÄNNU STÖRRE OCH DE RESTE OÖVERSTIGLIGA LÅGOR I MIG.

AMMAN. Jag förstår dig inte. Det var din passion som tände hans.

FEDRA. Och då tände hans passion en ännu större i mig.

AMMAN. Lägger man kärlek till kärlek har man en omöjlig kärlek.

FEDRA. Jag har sett urkraften som upplöser tiden, gestalterna, all materia.

AMMAN. Den omöjliga kärleken kan bara föda oändlig förgörelse.

FEDRA. Det har jag alltid varit säker på, men nu har jag också sett det i hans ögon, i hans vilja att komma i min famn.

AMMAN (ger henne en morgonrock). Du måste se verkligheten i ögonen.

FEDRA (sätter på sig morgonrocken). Tillsammans med honom gick jag över till en annan sida. Vi såg avgrundentillsammans, som ju mer man bejakar den, desto vänligare och mer tillgänglig blir den.

AMMAN. Du har sett och bejakat dödens ansikte.

FEDRA. Nej! Ja. Dödens ansikte. Men inte bara dödens. Inte livets död. Jag har sett dödens död.

AMMAN. Du är omtumlad fortfarande.

FEDRA. När jag var tillsammans med honom, just när vi hade förenats, lyckades en mäktig förvissning fl y från minatankar och bli till en konkret gestalt med klar riktning och klart mål.

AMMAN. Du måste göra dig redo. Dina barn har frågat efter dig.

FEDRA. För mig var det aldrig en akt av förförelse.

AMMAN. Jag vet. Men vad har det för betydelse?

FEDRA. Ingen betydelse, förvisso. Inte för mina barn. Inte för Theseus.

AMMAN. Inte för någon alls.

FEDRA. Inte just nu.

AMMAN. Aldrig någonsin.

FEDRA. Säg inte så.

AMMAN. Du kräver av människorna att de ska överskrida sina gränser.

FEDRA. Inte just nu. Inte av Theseus. Jag har sårat honom obotligt. Hans olidliga smärta ska avslöja storheten i hanshjärta. Men staden.

AMMAN. Staden är förlamad.

FEDRA. Staden har smakat och smakar fortfarande på möjligheten till en hittills otänkbar njutning.

20 21AMMAN. Du ska inte vänta dig att någon ska stå på din sida.

FEDRA. Jag väntar mig mycket mer än det. Vad är meningen med kärleken om den inte drabbar gudarna lika mycket som den drabbar kvinnor och män. VAD ÄR MENINGEN MED KÄRLEKEN, OM DEN INTE ÖVERSKRIDER HAVETS OCH SOLENS GRÄNSER, OCH INTE KAN TILL OCH MED TRÄFFA GUDARNAS GUD RAKT I HJÄRTAT, ZEUS, SOM EFTERSOM HAN INTE KAN STÅ EMOT KÄRLEKEN OCH INTE HELLER VILL FÖRLORA SIN MAKT, ACCEPTERAR DEN SOM OM DET VORE HANS EGET VAL. Jag väntar mig att staden i den njutning som jag delade med Hippolytos ska se källan till alla källor, det outtömliga givandet, den gränslösa generositeten, det blinda självuppoffrandet.

AMMAN. Jag älskar dig outtömligt. Detta ger mig modet att säga till dig att du har förblindats av en för mig världsfrånvänd, en oförklarlig och skrämmande egoism.

FEDRA. Stadens brus där ute blir allt större.

AMMAN. Jag ska stå vid din sida, vad som än händer.

FEDRA. Någon promenerar på en trottoar under gamla träd och håller ögonen vidöppna.

AMMAN. Du har alltid haft ett ädelt hjärta. Man bör aldrig glömma det.

FEDRA. För ett ögonblick sluter han ögonen som om han minns någon eller som om någon minns honom. Någon som inte fi nns någonstans, som aldrig funnits.

På samma plats.

KÖREN. Människorna börjar komma ut ur sina hem.

FEDRA. Hur skulle jag någonsin kunna förklara för dig det som jag varken kan eller har för avsikt att förklara för migsjälv?

KÖREN. Ingen kommer att be dig att göra det.

FEDRA. Inte heller ska du fråga mig om jag har ångrat mig.

KÖREN. Vad skulle meningen vara med en sådan småaktighet?

FEDRA. Och ändå, något måste du säga och något måste jag göra.

KÖREN. Jag ser oron i ditt ansikte och i dina händer. Men jag ser också tydliga spår av en stor tillfredsställelse.

FEDRA. Ditt sätt att bemöta mig förvånar mig.

KÖREN. Det förvånar mig själv också.

FEDRA. Men det är varken oro eller tillfredsställelse som jag känner.

KÖREN. Jag misstänker det.

FEDRA. Jag känner tacksamhet.

KÖREN. Förklara det för mig.

FEDRA. Jag känner som om jag vore vid världens gräns. Framför mig öppnar sig en annan värld och det enda jag vill är att ta emot den, öppna mitt bröst och sära mina ben och ta emot den. Glädjen som denna ställning ger omhuldar jag med tacksamhet, och med tacksamhet skulle jag dela den med någon.

KÖREN. Bruset i staden har igen nått sin kulmen.

FEDRA. Det varken närmar eller avlägsnar sig.

KÖREN. Balansen är skenbar.

FEDRA. Hur uppfattar de min handling?

KÖREN. Som ett hot.

FEDRA. De ser mig som en fi ende?

KÖREN. De ser med bävan något större än sig själva.

FEDRA. Jag vill gå ut, jag vill promenera bland människor, bland bilar. Jag vill att allting ska vara som förr och ändå att ingenting ska vara som förr. Jag vill att allt som hotar deras liv ska försvinna.

KÖREN. Du kräver det omöjliga.

FEDRA. Jag saknar möjligheten att vara oense med dig.

KÖREN. Kom så går vi tillsammans ut på gatorna. Ingen kommer att besvära oss.

FEDRA. I en affär såg jag ett par örhängen i guld.

KÖREN. De kommer inte att veta vad de ska göra med sin blick, med sina steg.

FEDRA. Kanske fi nns de där fortfarande.

KÖREN. En lösning skulle vara att först vänta på Theseus reaktion.

FEDRA. Min man skulle köpa dem åt mig, om jag bad honom.

KÖREN. Tiden rinner undan. Kom så går vi.

FEDRA. Nej. Jag måste vänta här tills han kommer tillbaka. Detta lilla kan jag unna honom.

KÖREN. Jag går. Det är så mycket som jag måste begrunda.

FEDRA. Efter begrundan följer handlingen.

KÖREN. Ja, det är den rätta ordningen.

FEDRA. Det borde jag ha vetat.

KÖREN. Förlåt mig. Jag ville inte göra dig ledsen.

FEDRA. Du gör mig inte alls ledsen. Min handling har inte lämnat utrymme för sådana ädla känslor. Gå och begrunda.Jag stannar här och väntar på Theseus tunga steg.

KÖREN. Om du bara kunde göra ett försök att träffa Hippolytos först.

FEDRA. Vad skulle det hjälpa till?

KÖREN. Några ord från dig kanske skulle göra hans väg mot slutet mindre plågsam, mindre slutgiltig. Ja, det skullekanske fästa förvissningen i honom om att slutet inte alls är slutgiltigt.

FEDRA. Vad dessa ord måste vara grymma för Theseus vilda och sönderslagna hjärta.

KÖREN. Han är en hjälte och måste kunna visa det.

FEDRA. Gå innan vi blir helt uppslukade av vår egen vältalighet. Tack ska du ha.

På tröskplatsen.

KÖREN. Från den ena ytterligheten till den andra. Amazonens son har avtäckt sitt huvud bara för att beslöja det med ett moln av oro. Var ligger viljans källa? Pasifaes dotter, Ariadnes och Minotauros syster står på verandan, ser ut över staden och undrar hur långt viljan från källan som ingen härskar över når. På ena sidan Artemis, på den andra Afrodite. Och Theseus, vem skyddar honom? Vem skyddar staden? De själlösa tingen varken talar eller harmöjligheten att tala. Och ändå verkar allt som omger mig, kläder, stolar, vägar, träd, ha lust att säga något. Men de säger ingenting. Kan inte säga det. Hela världen är bara en stor, öppen mun som vill säga något, avslöja något. Men den säger ingenting. Avslöjar ingenting. Fast vad skulle den kunna säga? Jag känner allting så nära mig. Jag känner Fedras brinnande hud och Hippolytos frusna. Hans oroliga steg framför mina. Vad jag längtar efter en lugn kväll, sent, efter midnatt, i den tomma staden. Få bilar bara, några parkerade taxiförare, sval luft från havet, säkerheten om att nästa dag är på väg in. Natten före säkerheten, före det väntade, det åtkomliga. Jag har inte varit hans vän så mycket som jag borde. Jag har inte delat hans kärlek för den oåtkomliga, den vilda friden. Jag har inte haft tillfället att respektera den eller förstå exakt vad den betyder. Och ändå, efter en labyrintisk men försiktig begrundan kan jag uttrycka en åsikt. Överdrivandet och överskridandet kan bara leda mig till något nytt. Och till det måste jag säga ja, för att det är kärleken som har fött det. All Hippolytos och Theseus vånda räcker inte för att återskapa balans. Är den då en fruktlös vånda? En orättvis vånda? Är inte denna tanke oförlåtlig hybris? FÖDER INTE ÅKALLAN AV DEN OÖVERVINNLIGA KÄRLEKEN HOS MÄNNISKORNA FÖRMÄTENHET BARA? Har inte Theseus kärlek blivit sårad? Är inte den sårade kärleken lika respektingivande som den lyckliga? Samma tankar tänker staden också. Samma tankar tänker Fedra och Hippolytos. Denna handling kommer att ha sina konsekvenser, vad vi än säger. Men kommer inte orden också att ha sina konsekvenser, vad vi än gör? Jag kommer ingenstans med sanslösa generaliseringar. Några har syndat och några lider och något kommer att hända. Jag går ut och tar en promenad i natten. Jag väljer rytm och intensitet, och jag skapar min egen atmosfär, min egen harmoni. I trädgården framför det nya museet såg jag en natt Hippolytos. Hans steg var långsamma, lätta, omärkligt rytmiska. Hans huvud var böjt graciöst åt sidan.Hans armar hängde lite långt från kroppen som om han balanserade på ett osynligt rep, över en rand som alls inte skrämde honom. I fi ngrarna höll han en cigarrett. I hans blick var det någon som låg. Hela hans ansikte en solbelyst tröskplats. Men också en mörk skog. Han såg mig inte och jag gjorde ingenting för att han skulle se mig. Sedan tog han en taxi och åkte i motsatt riktning.

I Fedras takvåning.

FEDRA. O GUDINNA, DET FINNS INGET SÄTT FÖR DE DÖDLIGA ATT UNDVIKA DET ONDA SOM DERAS EGEN NATUR HAR ORSAKAT ELLER GUDARNA HAR SKICKAT.

AFRODITE. Du talar förtvivlat.

FEDRA. Hur skulle jag kunna tala annars? Men du har rätt. Förtvivlan gör att jag pratar strunt. Någon egen natur kan jag väl inte ha, medan gudarnas natur är så gränslös, så abstrakt att den alltid ska vara gåtfull och otydbar. Nej.

Ansvaret är mitt helt och hållet.

AFRODITE. Ditt hjärta är lika stort som din kärlek.

FEDRA. Kärleken har du planterat i mig.

AFRODITE. Jag har inte försökt föreställa mig konsekvenserna.

FEDRA. Du är en kraft som var och en av oss måste tolka på sitt sätt.

AFRODITE. Du har valt mig och jag är mycket stolt över det.

FEDRA. Jag var högt uppe på min veranda och tittade på kvinnor som hängde tvätten på tork på terrasserna.

AFRODITE. Människans storhet ligger i detaljerna.

FEDRA. Deras kroppar strålade vällustiga i solen.

AFRODITE. Så känner jag också, när jag är nära människor.

FEDRA. Tills Hippolytos kom förbi och lämnade sitt andetag efter sig.

AFRODITE. Hans närvaro där var inte slumpmässig.

FEDRA. Terrasserna ryste. Kroppar ryckte till och lossnade helt.

AFRODITE. Du får mig att känna avund.

FEDRA. Jag orkade inte mer. Jag ville ha honom.

AFRODITE. Du är inte arg på mig för det?

FEDRA. Inte alls.

AFRODITE. Förr eller senare måste jag konfronteras med Artemis.

FEDRA. Hon är en stor gudinna och jag har gjort henne illa.

AFRODITE. Låt mig ta hand om det. Låt hennes vrede gå ut över mig i stället.

FEDRA. Du kan inte ana hur mycket jag älskar Hippolytos.

AFRODITE. Är det möjligt att jag inte anar?

FEDRA. Nej, du anar. Kärleken jag känner för honom överskrider ditt rike.

AFRODITE. Då talar du inte om kärlek.

FEDRA. Jag talar om kärlek.

AFRODITE. Och om något mer.

FEDRA. Om en kärlek som är så stor och så ren att den aldrig avslöjar sig. Som inte behöver avslöja sig.

AFRODITE. Du talar om Artemis nu.

FEDRA. Ja, jag talar om Artemis.

AFRODITE. Det är lite för sent för dig.

FEDRA. Det är för sent för alla.

AFRODITE. Jag måste ge mig av. Jag är ledsen att du blir ensam.

FEDRA. Du ska inte alls vara ledsen. Min kärlek för Hippolytos var inte ett misstag. Om jag hade möjligheter, skulle jag gjort detsamma från början.

AFRODITE. Tack för det. Dina ord kommer att göra min konfrontation med Artemis gynnsammare.

FEDRA. Gudinna mot gudinna. Mina egna konfrontationer kommer att vara så mänskliga, så smärtsamma och såfördärvande.

AFRODITE. Jag bjuder dig farväl.

FEDRA. Hans bröst en ogenomtränglig skog. Hans armar grenar hos en ek. Hans bakdelar en skenande hästs. Hans kuk en otyglad hjort. Afrodite trängde in i Artemis, eller Artemis i Afrodite? Har våra kroppar fött den svartaste förnekelsen eller den generösaste bejakelsen?

Afrodite och Artemis konfronterar varandra på en tunnelbanestation. Mellan sig har de spåren och de passerande tågen.

AFRODITE. Jag väntade på att du skulle söka upp mig förr eller senare.

ARTEMIS. Aldrig skulle jag söka upp dig.

AFRODITE. Men du har funnit mig.

ARTEMIS. Kanske har du funnit mig.

AFRODITE. Jag ville tala med dig så.

ARTEMIS. Vi har ingenting att säga varandra.

AFRODITE. Vi har en hel värld gemensam.

ARTEMIS. Samma värld som skiljer oss åt.

Ett tåg närmar sig.

AFRODITE. Jag hör inte vad du säger.

ARTEMIS (skriker). En hel värld skiljer oss åt.

Tåget stannar mellan dem. Liten paus. Tåget går.

AFRODITE. Hippolytos kommer aldrig att lämna dig.

ARTEMIS. Jag har förlorat honom för alltid. Han är din.

AFRODITE. Det kommer att stå honom dyrt.

ARTEMIS. Han har förrått sin far. Själv skulle jag aldrig kräva något straff.

AFRODITE. Och ändå måste hans bortovaro från dina ängar ha skapat ett outhärdligt tomrum i dig.

ARTEMIS. Du har besegrat en dödlig, inte en gudinna.

AFRODITE. Kärleken angår människorna.

ARTEMIS. Visserligen. De dödligas kärlek är en dödlig kärlek.

AFRODITE. Och oskulden omänsklig.

Ett tåg närmar sig.

ARTEMIS. Jag hör inte vad du säger.

AFRODITE. Vad gör du här bland de dödliga?

ARTEMIS. Samma som du.

AFRODITE. Människorna behöver mig. De behöver kärleken jag ger dem.

ARTEMIS. Människorna behöver kärlekens renhet. Och den kan bara jag garantera.

AFRODITE. Finns den, den rena kärleken?

ARTEMIS. Om det överhuvudtaget ska fi nnas kärlek, då måste den kunna vara en ren kärlek.

AFRODITE. En perfekt kärlek?

ARTEMIS. En som når bortom köttets svagheter.

AFRODITE (skriker medan tåget kommer och för en stund skiljer dem åt). En hel värld skiljer oss åt.

ARTEMIS. Sätter du gränser för din kärlek?

AFRODITE. Du kommer inte att vinna Hippolytos tillbaka med detta argument. Hans kärlek till Fedra var mänsklig.

ARTEMIS. Inte i sin passions intensitet och i sitt begärs utsträckning.

AFRODITE. Du vet inte vad du säger. Bristen på syre här nere har påverkat dig.

ARTEMIS. Jag har träffat en känslig punkt!

AFRODITE. Ja, jag är känslig, till skillnad från dig.

ARTEMIS. Och ändå! Din kärlek (skriker för att överrösta tåget på spåren bredvid), när den når kulmen och sin ytterstafullbordan, när den leder den som älskar till utplåning, till identifi ering med en död som inte är annat än den renastebejakelsen av livet, då är din kärlek inte alls annorlunda än min oskuld. Dina orgasmer är bara uttrycket för en fullständig renhet. Precis som min renhet bara är (skriker för att täcka bromsgnisslet) en ändlös orgasm.

AFRODITE. Skrik inte så. Onekligen vill jag att min kärlek genomtränger allting. Jag ska göra reklam för det på allatunnelbanestationer.

ARTEMIS. Skriv mitt namn under också, för en sådan kärlek kan inte fi nnas utan mig.

AFRODITE. Då skiljs vi inte åt som fi ender.

ARTEMIS. Akta så du inte faller ner på spåren. Nej, vi ska förenas som gudar som blivit åtskilda av några människorsolycka.

AFRODITE. Jag tar tåget bort härifrån.

ARTEMIS. Jag gör detsamma.

Kväll i Fedras våning. De står på avstånd från varandra och undviker varandras blick.

FEDRA. Kvinnor som bejakar kärlekens kraft erbjuder kroppen och själen nakna.

HIPPOLYTOS. Och vad gör männen som är överväldigade av skam? Att beslöja huvudet är ingen lösning.

FEDRA. Skam är det enda du känner?

HIPPOLYTOS. Inte alls.

FEDRA. Berätta.

HIPPOLYTOS. Jag känner kärlek för dig och för begäret du framkallar i mig.

FEDRA. Dina ord gör mig mycket glad.

HIPPOLYTOS. Vi är både förlorade.

FEDRA. Ingen makt i världen skulle kunna hindra mig från att visa dig mina känslor, min kropp.

HIPPOLYTOS. Jag kom av egen vilja till dig. Inte ens Afrodite skulle förneka det.

FEDRA. Förvåningen i ditt ansikte var obeskrivbar.

HIPPOLYTOS. I ditt också.

FEDRA. Jag är fortfarande förvånad. Och skräckslagen.

HIPPOLYTOS. På middagstiden, mitt i den stora värmen, gick vi till Sankta Sofi akyrkan.

FEDRA. Jag ville se Sankt Gerasimos ikon en gång till.

HIPPOLYTOS. Det var därför jag kom och knackade på din dörr. Jag ville visa dig fotografi et jag tog.

FEDRA. Hade du fotograferat ikonen?

HIPPOLYTOS. Sankt Gerasimos relik.

FEDRA. En avgrund fylld av ljus.

HIPPOLYTOS. Vi tittade på den tillsammans och du lät mig hålla din hand.

FEDRA. Vi var skyddade av Artemis då.

HIPPOLYTOS. Hon skyddar oss nu ockå.

FEDRA. Kom och håll min hand igen.

HIPPOLYTOS (kommer närmare henne men tar inte henne i handen). Utanför Sankta Sofi akyrkan stannade jag upp och tittade på dig.

FEDRA. Jag minns det.

HIPPOLYTOS. Ditt ansikte hade mörknat.

FEDRA. Jag trodde att du hade förstått.

HIPPOLYTOS. Ja, jag hade förstått.

FEDRA. Jag försökte hårt att dölja mitt begär. Jag försökte döda det.

HIPPOLYTOS. Varken du eller jag har lyckats besegra det vi känner.

FEDRA. Det var svalt inne i kyrkan.

HIPPOLYTOS. Jag tycker också om denna ikon.

FEDRA. Vi ser den för en sista gång. Detta är den sista kväll som vi står här uppe tillsammans. Eller på jorden.

I mörkret.

HIPPOLYTOS. Jag kunde ha gett henne ett glas vatten bara. Jag kunde ha sett henne i ögonen för en enda stund eller två kanske. Jag kunde ha kysst henne och inget annat. Men hennes mun förvandlades till kärlekens och dödens grotta.ORDEN KAN NU INTE UPPHÄVA ELLER DÖLJA HANDLINGARNAS SANNING. Det fi nns inte heller någon handling som skulle kunna väga upp den förödande handlingen. Ändå ser jag ingen annan lösning än döden. Hade jag ångrat det jag gjort hade jag bett någon gud att vända tiden tillbaka. Men skammen jag känner är olidlig. En sådan utmaning Fedras närvaro har varit. En ren utmaning. En vild inbjudan. Afrodite klädde ut sig till Artemis och Artemis till Afrodite. Hur många sätt fi nns det för en hjälte att bemöta det mest oväntade sveket? Theseus måste nu ha fått veta vad som hänt och hans vrede måste vara lika mäktig som hans skam. Vreden är jag beredd att ta emot men vad kan jag göra åt skammen? Jag har alltid älskat honom. Det vet han. Det är mörkt inom mig. Jag var lycklig i Aten. Det är en förnedrad stad och därför obarmhärtig mot de svaga. Här tjänade jag något nödvändigt, något så utomordentligt mänskligt att det för människorna tycktes overkligt. Jag tjänade frånvaron av egennytta och småsinthet. Jag var ett ohejdbart lejon precis som Artemis, en ohinnlig hjort, gräsblad och gräsandetag. Men kanske var jag inget av allt det här. Kanske är jag bara den jag är tills denna sista stund, just nu, när jag står i ljuset med mörkret i mig. Om Artemis inte är en omänsklig dröm, är inte Afrodite det heller. Jag trasslar in mig i tankarna, men vad mer kan jag göra tills jag möter min far. Luften är lätt, trots värmen, skammen, förnedringen och hotfullheten. “Var har du varit?”, frågade han mig alltid. ”Har du tränat idag?” Och sedan tillade han “Träng inte in i skogens hemligheter bara, träng in i stadens också.” Han följde inte med mig och jag följde inte med honom. Men för inte så länge sedan frågade han mig var han kunde köpa fi na skjortor. Jag tog honom med och vi gick till Karouzos. Han tyckte om min gest. Han uppfattade den som uttryck för ömhet från min sida, och eftersom han inte kunde hitta på ett bättre sätt att visa sin tacksamhet, köpte han också en kavaj och en slips. “Vad tycker du?”, frågade han. Du är elegant, svarade jag. “Jag tror att jag behöver elegansen allt mer”, kommenterade han. Jag blevrädd för en stund att detta var början till bekännelser. Mitt huvud förvandlades till ett snår av obekväma tankar. Jag bytte samtalsämne omedelbart. Han verkade inte bry sig om det. Jag undvek även hans blick. Jag skäms så nu när jag tänker på det. Jag hade en chans att visa att jag älskade honom. Men dags att hålla tyst och sluta tänka. Jag vill inte tappa modet innan jag träffat honom.

På tröskplatsen.

KÖREN. Jag vet inte varför men jag är glad att se dig gå omkring med huvudet obeslöjat.

HIPPOLYTOS. Min skam känner alla till.

KÖREN. I staden kallar man dig Hippolytos Beslöjad redan.

HIPPOLYTOS. Min gärning har omtumlat alla.

KÖREN. Förvänta dig inte att människorna ska vara taktfulla.

HIPPOLYTOS. Talar du hårt om en hård verklighet eller försöker du trösta mig?

KÖREN. Jag talar om en hård verklighet.

HIPPOLYTOS. Hårdare än förut?

KÖREN. O, VÖRDNADSVÄRDA SKAMKÄNSLA! VAD JAG ÖNSKAR ATT DU TRÄNGER IN I ALLA DE DÖDLIGAS HUVUD OCH DRIVER ALLT SKAMLÖST BORT FRÅN DERAS TANKAR.

HIPPOLYTOS. Du skrämmer mig.

KÖREN. Den ursprungliga förlamningen är borta nu och många förebådar och föreställer sig upplösningen till dettadrama, och slår vad om vilken hjältens reaktion ska vara.

HIPPOLYTOS. Min gärning kan bara ha en upplösning. Förödelse och död. Vad hjältens reaktion beträffar, kommer denatt vara likvärdig förödelsen och förräderiet. Storsintheten förvandlas inte till småsinthet i smärtan.

KÖREN. Men du talar om en människa och inte om en gud.

HIPPOLYTOS. Jag talar om den som jag vet hur mycket jag sårat och som jag inte vill såra mer.

KÖREN. Är du beredd då?

HIPPOLYTOS. Beredd?

KÖREN. Din far är här när som helst.

HIPPOLYTOS. Ge mig ett ögonblick bara. Jag vill minnas hur allting var innan jag gick över den tragiska Fedras tröskel.

KÖREN. Har du något budskap till henne?

HIPPOLYTOS. Att jag inte kan sluta tänka på henne.

KÖREN. Hon är en underbar människa.

HIPPOLYTOS. Njutningen hon har givit mig ska överleva min död.

KÖREN. Det är något som Theseus säkert har insett.

HIPPOLYTOS. Och det fördubblar hans smärta.

KÖREN. Ingen är större än själva livet.

HIPPOLYTOS. Och inget liv är större än människan.

KÖREN. Inget alls.

HIPPOLYTOS. Inget liv kan utplåna avgrunden som gapar inom oss.

KÖREN. Människorna ska aldrig glömma avgrunden som uppstått inom oss alla.

HIPPOLYTOS. Till och med gudarna ska aldrig kunna överskrida den.

KÖREN. GUDARNA HAR ALDRIG KUNNAT DÖMA RÄTT.

HIPPOLYTOS. Deras beroende av oss är stort. Även när det gäller enkla saker. Artemis visste inte vad det innebär attligga på en strand och låta solen vällustigt smeka kroppen. “Vill du lära mig simma?”, frågade hon mig en gång. “Inte bara fl yta, utan simma. Vill du lära mig torka mig med badduken? Äta vattenmelon, granatäpple, fi kon? Du blir så glad av dina mänskliga vanor”, brukade hon säga. Hon stod på verandan med ryggen mot Kassandras hav och såg hur jag formade ord för att tacka henne. “Vill du lära mig forma ord? Säga tack? Känna och visa mänsklig belåtenhet?”

KÖREN. Har du lärt henne?

HIPPOLYTOS. “En annan gång”, sa jag till henne.

I Fedras takvåning.

THESEUS. Vad är det du vill?

AMMAN. Din vrede är blind och kommer att slå till orättvist.

THESEUS. Tala! Vad vill du?

AMMAN. Fedra är olycklig.

THESEUS. Hela världen är olycklig.

AMMAN. Hon är beredd att erkänna sin kärlek för Hippolytos och acceptera alla konsekvenser av sin gärning.

THESEUS. Hela världen rider ranka på knäna av en mardröm i gestalt av en vällustig kvinna.

AMMAN. TRO INTE PÅ VAD HON SÄGER, THESEUS. MITT BÄSTA RÅD TILL DIG ÄR ATT VARA KLOK OCH INTE TRO PÅ HENNE, ÄVEN OM HON INSISTERAR PÅ ATT HON TALAR SANNING.

THESEUS. En kvinna som inte vill dölja sin hemska natur.

AMMAN. Hon är mor till dina barn.

THESEUS. Jag befi nner mig i en förhall. Den är enorm. En öken, där det inte fi nns några tankar, plantor, färger, rörelser, luft. Det är smärtans rike, där smärtan odelad odlas och mångfaldigas för att sedan delas upp i portioner och skickas ut till människorna.

AMMAN. Det var Afrodites oväntade beslut, gudinnans förkastliga nyckfullhet.

THESEUS. Det är riket för den rena, den kompakta smärtan.

AMMAN. Tänk väl vad du ska säga till henne.

THESEUS. En smärta som en drottning i sitt eget kungarike, uppslukad av sin egen smärtsamhet.

AMMAN. Gör inget förhastat.

THESEUS. Tills den slår ut!

AMMAN. Gud bevare oss!

THESEUS. Den har slagit ut inom mig. Mitt bröst är en öken. Mina ögon är en öken. Mina tankar genomträngs av en torr ökenvind.

AMMAN. Du är en kung fortfarande.

THESEUS. En enorm förhall.

AMMAN. En hjälte.

THESEUS. Vilket blir mitt nästa steg?

AMMAN. Hon gjorde motstånd.

THESEUS. Vilka ska smärtans ansikten vara? Hur många?

AMMAN. Ja, bevars. Hon gjorde motstånd. Hon önskar att inget av allt det hade hänt.

THESEUS. Jag vill inte röra mig, vill inte fatta något beslut, vill inte lämna öknens trygghet.

AMMAN. En grym förvirring, en ögonblicklig förmörkelse, ett verk av Afrodite.

THESEUS. Jag vill bara känna förnedringen i all sin storhet.

AMMAN. I hennes ögon och bara för ett ögonblick hade Hippolytos fått din gestalt.

THESEUS. Det räcker. Meddela Hippolytos att jag är här.

På verandan.

FEDRA. Det är svalt här.

THESEUS. Först svettades alltid din överläpp.

FEDRA. Du har väl hunnit äta något?

THESEUS. Sedan svettades dina bröst.

FEDRA. Har du sett druvorna på ditt skrivbord?

THESEUS. Dina händer svettades sist.

FEDRA. Du borde klippa håret.

THESEUS. Jag tyckte väldigt mycket om dina händer. Dina armar hängde rakt ner från dina breda axlar, armbågarnavände sig lite utåt till en vacker vinkel och händerna hängde sedan indolenta ner.

FEDRA. Jag måste gå.

THESEUS. Den är så liten och obetydlig, döden.

FEDRA. Låt mig hålla din hand en sista gång.

THESEUS. Så vulgär.

FEDRA (tar hans hand och för den mot sitt bröst). Lägg den här, på mitt bröst.

THESEUS. Jag är inte så stark som jag trodde.

FEDRA. Dina ögon lyser alltid.

THESEUS (drar sig tillbaka). OM JAG BARA KUNDE STÖDJA MIG PÅ NÅGOT OCH SÖKA GUDARNAS HJÄLP, FÖR ATT DE HJÄLPER ALLTID DE SOM ANSTRÄNGER SIG.

FEDRA. Kommer du någonsin att tänka på mig?

THESEUS. Jag vill be henne beslöja ögonen.

FEDRA. Ska du försöka tänka på mig?

THESEUS. Hennes blick försätter mig i villrådighet.

FEDRA. Vänta en tid innan du låter en annan kvinna ligga i vår säng.

THESEUS. Hon avlägsnar sig. Försvinner i djupet av mitt huvud. Hon förblir där på en plats som jag inte kan nå. Jag älskade denna kvinna och nu blir min kärlek ett minne som jag aldrig kommer att kunna utplåna eller blidka. Ingen annan kärlek och inget hat kommer att förvanska det. Ett svart ljus kommer ut ur detta minne och låter mig inte sluta ögonen. Det är bara minnets outhärdliga närvaro som får mig att stå på mina ben. Medvetenheten om det oöverstigliga är min enda verklighet. Kommer jag någonsin att kunna skratta igen utan att ha blivit galen? Utan att minnet får skrattet att frysa eller slänga mig bland Egeiska havets brantaste klippor? Det känns som om jag lever på botten av havet. Jag pratar men ingen hör mig. Jag har ögonen öppna men ser ingenting. Jo, något. Jag ser skuggor på havets yta, mänskliga gestalter. Afrodite går förbi. Hon har bara en vit skjorta på sig. Fedra går förbi. Vackra örhängen hänger från hennes öron. Bakom henne går Hippolytos. Han är naken på överkroppen. Nu är det Artemis tur. Ett litet stycke skinn täcker hennes kropp. Hon följs av hela staden. Vart är de på väg? Är det någon fest? Har någon dött? De hör mig inte. De ser mig i djupet men bryr sig inte om mig. Mina lungor har fyllts med vatten. Jag är ingen stor hjälte, jag kan inte dricka upp ett helt hav. Inte dricka upp tiden. Vad kan jag göra? Hur skulle jag ha kunnat förhindra den onda gärningen? Hur skulle jag kunna ta emot den utan att förråda dess egen storhet, dess egen negativa ädelhet? Fedra går förbi igen ensam. Hon har på sig en mörkblå klänning i linne, kort och öppen i bröstet och axlarna. Låga, mjuka skor. Hennes steg är snabba. Vart är hon på väg? Var är jag?

På samma plats.

HIPPOLYTOS. Jag befann mig mitt i en omätlig genomskinlighet. Ljus överallt men ljusets källa ingenstans. Ett ljus som inte krävde någonting av mig, inte ens att ha egen skugga. Även skuggorna var gjorda av ljus, precis som mörkret. Ljus ur en obefi ntlig källa. Det var inte ens ljus. Det var utstrålningen och förskingringen av en oupphörlig vaksamhet. Tills jag såg Fedra. Plötsligt var hon där. Jag överväldigades av en rysning. Den varade endast ett ögonblick men det var världens mest förtätade. OCH DÅ, MITT I DEN PLÖTSLIGA VÅNDAN SOM DET OVÄNTADE BEGÄRET VÄCKTE I MIG SLÖT JAG ÖGONEN INFÖR LAGEN. Jag gav inte mig själv ett enda tillfälle att visa respekt. Jag förrådde dig rått, dödligt. Min råhet kommer aldrig att lämna dig. Döden är för mig.

THESEUS. Vad tänker du göra?

HIPPOLYTOS. Jag vill dö. Men först vill jag slåss med döden. Jag vill känna dess styrka. Jag vill känna mitt nederlagstund för stund.

THESEUS. Jag vill inte att du ger dig av. Det skulle inte ändra någonting för mig.

HIPPOLYTOS. Det är därför jag måste ge mig av. För att ingenting kan gottgöra min onda gärning.

THESEUS. Hur skulle jag kunna stoppa dig? Min situation är så löjlig. Allting omkring mig händer utan att jag kanpåverka det. Du själv skulle kunna säga: “Far, du är löjlig. Allting omkring dig händer utan att du kan påverka det.” Men orden saknar betydelse nu. Handlingarna betyder ingenting heller. Jag kan inte ens vända ryggen till det som hänt, jag kan inte behandla det som en försumbar småaktighet, som skit som fastnat på min sko. Hur skulle jag kunna behandla dig på detta sätt?

HIPPOLYTOS. Du är fri att behandla mig som du vill.

THESEUS. Jag kan inte ignorera dig och jag kan inte acceptera dig. Jag kan inte bli större än livet självt. En sak är jag säker på. Jag vill inte att du ger dig av.

HIPPOLYTOS. Jag vill göra det. Jag måste. Det är bara svårt för mig att ta det första steget, att lämna dig ensam i virvelnav en brutal reduktion. Vad ska det bli av dig? Kunde vi inte för all tid förbli så som vi är i detta ögonblick, på gränsenmellan två omöjligheter, i en neutral zon?

THESEUS. Vad vill du av mig?

HIPPOLYTOS. Att du ska säga till mig att ge mig av. Att hjälpa mig fatta detta beslut. Jag vet vart jag ska gå, vilken väg jag ska följa, på vilken plats jag ska möta döden.

THESEUS. Gå och spänn två utvilade hästar för vagnen. Tala inte till dem, så att din röst förråder dig. Låt dem inte skena. De får inte ana vad du tänker göra, för då kommer de inte att lyda dig.

HIPPOLYTOS. Ger du ett budskap att ta med mig?

THESEUS. Säg till döden att hans seger kommer att vara kortvarig.

På tröskplatsen.

KÖREN. Här slutar denna historia. Först förlorade vi Fedra. Hon gick bort med ett obestämbart uttryck i ansiktet. Det måste ha varit uttrycket av tomheten bortom livet och döden, bortom smärtan och njutningen. Så tycktes det mig åtminstone. Och bara för ett ögonblick. Sedan fångade min blick Hippolytos. HAN SPRANG TILL HÄSTARNA som i denna stund leder honom till hans fåfänga kamp mot döden. Vi kommer att sakna hans ädla själ ofantligt. MEN FÖRR ELLER SENARE SKA HANS DYGDER ÅTERVÄNDA TILL OSS OCH MÄNNISKORNA SKA HEDRA DEM. Jag skulle aldrig kunna beskriva hans godhet, precis som jag aldrig skulle kunna beskriva Fedras godhet. Deras ögon, när de såg på en, var fyllda av ljus och samtidigt fuktiga. Jag ska plantera en bougainvillea på Fedras grav. En vars blommor liknar granatäppleträdets. Ett granatäppleträd ska vi plantera på Hippolytos grav när hästarna kommer tillbaka med hansdöda kropp. Ett granatäpple var hans själ. Man öppnade det och såg tusentals ljusdränkta världar i det. Jag har en bild av honom. Han är ett barn och står framför ett litet granatäppleträd. Hans armar hänger utmed den lilla kroppen. Han har en vit skjorta på sig, vita byxor, vita skor. Bakom honom syns havet. Sällsynt att han bara står där. Han sprang alltid. När han gick över Fedras tröskel stannade han upp en stund. En stund fylld av fart, omtumlad av kärleken. Nu har han slutat springa för gott. I Troizena, mot klipporna vid havet. Hästarna står över honom, skräckslagna. Hans kropp är söndersliten. Artemis och Afrodite är där och bär upp honom på hans vagn. Hästarna galopperar mot Aten. Theseus ligger i trädgården och njuter av SOLENS GLÄNSANDE OCH OPARTISKA LJUS. Nyss sade jag till honom att han är som en döende som aldrig kommer att dö. “Det är inget jag kan göra”, sade han. “Inte för att jag är tom inuti, utan för att allting passerar genom mitt huvud med en sådan fruktansvärd klarhet.” Han kommer att förbli på denna plats länge. För alltid kanske. Orörlig i evig rörelse. Han kanske med tiden blir en klippa för att tiden ska ha en plats att gröpa hål i. Vänta ett ögonblick! Han lyfter handen. Han vinkar. Han är otålig. Jag slutar nu. Jag slutar. Detta är mina sista ord.

Share this:

Published by chromata