John Ashbery, Motorvägen går förbi

John Ashbery, Motorvägen går förbi

Dagens Nyheter, söndagen den 5 november 1989

”Höst på genomfartsleden” är den senaste långa dikten i en rad mästerverk av den amerikanske diktaren John Ashbery, en rad som även inkluderar de tidigare översatta ”Självporträtt i en konvex spegel” och ”En våg”. ”Autumn on the Thruway”, som dikten heter i original, skrev den nu 62-årige New York-bon Ashbery i december förra aret. Vid samtal förklarar han att titeln syftar på motorvägen som leder från New York till Buffalo, men sådana förklaringar fungerar bara son poetiska tillägg, som nyckelhål till diktarens värld snarare än som nycklar för förståelsen av hans verk.

När man först närmar sig Ashberys diktning anar man inte att denna på ett gåtfullt sätt handlar om upphävandet av vad den omedelbart tycks utlova. Genom sitt till synes obesvärade ord- och bildflöde utgår Ashbery från något konkret för att omedelbart nonchalera det och underkasta det talrika förskjutningar och förvandlingar. Hans dikt befinner sig hela tiden i en polytropisk rörelse; mångfalden av oförutsägbara vändningar som förvandlar det till synes enkla varat till ett ständigt vardande, får sin kraft genom diktarens geniala lekfullhet, genom hans ironier, hans intimitet och hans lågmäldhet, när han ger röst åt det fördolda som han fångar upp i ett subtilt spel av fiktioner, bekännelser, skenargument och korthuggna invändningar. Till skillnad från den modernistiska poesin som är elliptisk och undanhållande, erbjuder Ashberys poesi oss oupphörligen något nytt innan vi får en chans att ge gestalt åt ett igenkännligt mönster.

Trots att vi även i denna dikt möter de egenskaper som givit Ashberys poesi dess säregna karaktär, märker vi också något som tyder på en utveckling i hans diktskapande. Visserligen utgör hans poesi fortfarande en ackumulation av förbryllande tankefragment, visserligen skapar han fortfarande en symfoni av oförenliga meningar, ljud, rytmer och paradoxala bilder och betydelser, men den värme som fanns utspridd i hans tidigare verk har försvunnit. Ett avstånd har inträtt mellan diktens jag och världen, bilderna har blivit tätare, rytmerna intensivare. Samtidigt undviker poeten de förtroliga pseudoråd och skenmoraliska iakttagelser som tidigare gav dikets dess ironiska närhet. Rättframheten har blivit allvarligare, och ovilligt kanske avslöjar den ett stråk av melankoli.

Diktaren har nått livets krön, och det börjar även bli sent på jorden. Motorvägen går förbi hans barndoms trakter, genom en värld vi ännu känner igen men som står på tröskeln till en djupgående förändring. Mellan titelns höst och sista versens bortvända liv ligger en historisk era. En epok med utopier och förhoppningar, med krig och känslor av kärlek och resignation. I dikten förmedlas detta av en röst som är diktjagets lika mycket som tidens och sakernas. Diktens öde blir vårt öde.

Det ligger något djupt tragiskt i Ashberys dikt. Bengt Holmqvist säger att ”Ashbery är ingen tragiker”. Dock, om man med tragik helt enkelt menar en avgörande rörelse, en brytning, överskridandet från en värld till en annan, så är Ashbery en tragiker, en poet som förvandlar kosmografin till kosmogoni.
Vasilis Papageorgiou

Höst på genomfartsleden

En ny dikt av JOHN ASHBERY

Dagens Nyheter, söndagen den 5 november 1989

Säg att min arm smärtar.

Säg att det finns för många men i skyn i dag.

Säg att vi behöver varandra från och till för att se hur det känns.

Varefter vi skall lova att se till, se till att det 

inte händer så här igen så att vi kan 

göra någonting åt det när det verkligen händer.

Eller att uppriktigheten skyler oss med en mantel av skam 

medan vara kläder torkar via lägerelden, denna nätternas 

natt som ämnar fortsätta och färdigpaketera lite av den ursprungliga lågan

i avsikt att sälja den för att ersätta några av de förluster som 

fick oss in på den här stigen, återbetala de ursprungliga investerarna.

Hur ljuv är då affären, uppgörelsen. Och du fruktar ingenting 

anmärkningsvärt, vindögat har redan aktiverats.

Bäst att stanna här och beundra tingens nya utseenden.

Uppfinna en ny hatt. Ta på en växande årstid, fästa de andra 

på dörren gömd i vildmarken. Och lät förlusterna bli våra, 

inte någons i solen, någons slampa, som gråter avsiktligt.

Och skygglapparna – jag har kvitterat också dem.

Studier visar det hängande i frost, i pyjamas, uppe i luftens

och en kerberos gonar sig i värmen där inunder, dess eget snöhål runt

som ett troende äpple. Vattna trädet på denna plats och det

expedierar aldrig hur mycket vi hoppades motta från det 

som ursprungligen lovades, ja, tecknat på kalkerpapperet 

av någon sinnesstämning en dag. Vi kan faktiskt aldrig svara för det

eller hur frodig dess primitivism, i början,

hur brant väggen av dess slöja över ansiktet, eller hur

långt du hade kommit, liten

spinnare som det bara är bra med nu. Hur det kom sig att vi blev sedda. 

Ändå vet vi att vi måste betala

inte förbruka några pengar under tiden, för detta 

att bli vi, och sedan allt förlorat, en andra gång.

Men i en tid då den muntra neutrala visdomen är samlad, för att sys 

in i fodret och du måste hålla av den där.

Aldrig tro ett falskt pass till chokladens land och binas 

skäl och förlora dig på förhand, frihet från tillflykt

som tog över så snart du började vänja dig vid det. Nej, denna andra 

hand är önskningen jag begraver och sparar för dig, verkligen den enda 

länge bredvid mig, in i tempusens förtätade villkor

och sedan sönderrivs du och sönderriver: O hur länge skulle det ta för oss

till dess sceneriet låg stilla som en älskad hunds huvud under handen,

för det som var rörande att vara rörande, för det att ha uppvaktat en aspirin och tappat ansiktet vid stenbrottets rand. Räck mig denna teogoni 

och försvinn sen, läs inte mina rättigheter för mig, var snäll och gå härifrån 

tills jag kan tänka och sedan kommer, för en dag, två till av oss dit där vi två skildes och det är på en dag. Jag kan inte tänka mig 

hur det avslutar mina tankar men jag visste aldrig hur detta skulle börja.

Inte heller betydde det något för någon som växte upp då.

Vi var helt enkelt – ”sentimentala” beskriver det nästan, ändå kan också det betyda 

         att älska

i ens andedräkt, förutsatt att andra människor också rör sig där inne, 

och stör det. Det är ingen Volga men det är vidsträckt och dystert och det rör sig.

ständigt rör det sig. Och så är det ett skyltfönster vid jul,

bräddfullt av ljus, med fler framkallade minnen än det kunde ha att göra med, och vi 

ja, vi hjälper det på traven för vår skull, vilket inte säger särskilt mycket.

Vi tänkte så ofta på det. Hur många uppgifter hade jag gatt igenom 

i vindskupan där du kunde se din andedräkt, som bankade 

mina sidor av kyla. Nu efter att helt enkelt ha skrivit det,

verkar det ljumt, en sorts motstridig gåta, och

människor går ut i mitten av den, prasslande program, tårar stänker ned

de förhatliga broderade spetsarna, o varför inte slita av den där Juliamössan och kasta den 

tillsammans med papperen av tvivelaktig renhet, vad som helst för 

att undvika motbeskyllningen från en blick som säger att du gjorde just det du gjorde, 

inget annat, och hur har du det nu. Dumma tallar darrar vid

stuckbeklädda hörn och varför ska inte också det tillskrivas handen 

hos någon hämndlysten men välmenande gudomlighet? Varför är bara vi

ställda till ansvar för hur allt kommer att se ut, varför är vi varnade 

varje gång vi går ut och ser saker som börjar ta den form igen

de förmodligen hade i det nyligen förflutna, bara gårdagar sedan, när vi inte har förändrats, 

endast förgrovats, bara för att vi stannade här några sekunder för länge, ett uttryck som hårdnar medan fotografen försöker fokusera det, det ar nog

för idag, åtminstone den här dagen. Och hur mycket längre han försöker följa efter när du

har passerat under pilarnas gungande girlanger, förbi forsens

ström där du sjunker ned till anklarna, upp i torkan och ut 

och han säger, vilken fin tid, varför undra hur länge man skall vara här, 

bara du inte kommer över. Var snäll och sänd någon som avslutar

annars kan våra naglar bli kantstötta, våra falska akacior fà mjöldagg, vår rimfrost 

         förjagas av en andedräkt

som vem vill njuta risken av? Inte han. Inte jag, verkligen, 

fast det du ber om är inte sällan det du får.

Under en uppvikt kvarnhjulshatt såg hon upp, så högtidligt dum

att du för ett ögonblick måste glömma att räkna bort henne. Och hennes 

         drink behövde påfyllning.

Så i det långa loppet tar allt detta oss långt från havet av det vi var som individer 

och mer från den tid när allt som betydde något, hade betydelse för en enstaka 

individ för gammal för rollen, fast ett par. Nu är det möjligt att se 

hur längt ifrån varandra vi var på de flesta punkter, och europén gör det annorlunda, dessutom, och vägt mot enkelheten i amerikanska liv smälter det som en mur och bäckar, rännilar rinner av det som från ett tak, det rusar fram för att förenas med dig

i rännstenen, och dar vaxandet börjar snett

den här gången. Ingen mer ärlighet, det är passande för moln, att

släppa ut ånga på den tid som behövs att skilja en betoning från sanningen.

Så det förtjusande andra temat är något fördärvat 

av begravda minnen av hämnd, och när tiden kommer att 

på nytt uppfinna den första fasen, varför, flinande dumhet nästan, ger 

sina kort till en annan spelare och går iväg i riktning mot dammen. 

Vänta! Men en annans djärva lösning kommer aldrig att två gånger rädda förebudet som trånade efter mer statlig organisation, och vid sidan om oss fast vi inte kunde enas 

om att räkna in det i det vi var fostrade av. Myrtnarna faller,

kräppen draperas. Spjutet

sänks sakta som för det sista ridåfallet.

Du måste bestämma vad ditt namn skall vara,

vad ska göras med det. Med vilken ring vi är avkodade. Snårskog

av stjärnblommor och mer, fast det skulle inte

hjälpa att tala om det, skulle det? Varför, allt sedan jag kommit hem frän skolan, varför måste jag ha det för avsikt? Vem är det som vill detta? Hur många

gäster har han bjudit, varifrån kommer de? Vem ar inte

med på släptåget? Nu har hans män gått bort. De har skickats iväg. Betyder det

att de inte kommer tillbaka? Undviker vi någonsin vår egen beräkning, även 

när den fuktiga, milda himmelen ler och fällgallret är uppdraget, 

vindbryggan nerfälld, vägen förtjust över att slingra sig 

in i ett nyligen välvårdat landskap, uttryckligt nytt, och den löper iväg 

med oss, sveper oss upp in i någonting, något sätt att vara 

med nöje och inte vara för långrandig så att stämningen stannar kvar 

men är den inte fästad? Om jag bara hade vetat vad jag gav mig in i 

den där dagen i Arizona, skulle jag ha tagit en annan omväg, men ser du,

när du ser grus, så tänker du vägbeläggning, automatiskt, och glömmer hur lite 

som behövs för att sätta i gång vem som helst, surrande in i drömmar. Gamla papper och 

minnen. Fötter under skrivbordet. En liten flicka som ler och är beredd.

Vad var det för år? Vem satt vid makten da? Av vilken 

synd har vi blivit brända? Och pekade presidenten med 

sin pekpinne på svarta tavlan på ordet ”artikulera”, och dessa

fötter upprepade de antagandet, fuktigt genom tiderna, fräscht, ja, 

men så gammalt, som frossa. Med skallrande tänder fortsatte alla till soptippen.

När allt kommer omkring, skulle det snart vara dags.

När allt kommer omkring, är det ingen som vet hur man gör detta längre. Du kan inte hitta oss i deras sällskapsrum. Snart, snart, dock, tar vägbron oss hem.

Löven är förbrukade, ligger i ett dike. Flickorna borta. Musiken, hästarna drog bort.

December 1988

Övers. Cecilia Hansson och Vasilis Papageorgiou