Fritt efter A. Strindbergs novell Odlad frukt
Text Vasilis Papageorgiou
Bild Lo Snöfall
Han är en människa, tänker den unga kvinnan i uniform bakom sitt designade skrivbord. Det är ju klart. Ingenting djuriskt i honom. Han äger det som kallas mänsklighet och alla de attribut som följer därefter. Hon tittar i de designade monitorer som står i rad och i olika former och färger på hennes långa skrivbord. Han är en fin man. Man kan se det. Man kan också se att han är på väg till en gräns, sin egen. Ändå är han obekymrad och ledig på ett sätt som bara livet kan göra en. Men vilket liv? Vems? Var någonstans?
Hon tittar på honom:
”Jag behöver ditt namn.”
”Du vill att jag ger dig hela mitt namn?” frågar den unge mannen med lugn röst.
”Är det så svårt? Hur krångligt kan det vara?” Hennes ord låter grymma, men menar hon det?
”Det är inte alls krångligt”, svarar han med samma röst, nästan varmt.
”Jag vill bara veta varför du är här”, förklarar hon. Hon förstår att hennes röst inte befinner sig i samma rum som hans, vid samma fönster, under samma sol. Eller är det tvärtom?
Han svarar att han var tvungen att ge sig av. Hon förstår inte varför han reste just hit, till hennes land, till hennes stad. Det var oplanerat, är hans svar. Och nu är han här. Han har tvivelsutan en annan sorts röst, tonläget är helt okänt för henne. Helt okänt. Men han, han kan hennes språk så bra.
”Jag lade mitt öde i flodens flöde”, säger han.
Hon känner sig irriterad. Och visar det:
”Vilken flod? Vad vill du att jag ska göra? Du har inget land längre. Du har ingenstans att återvända. Ditt land finns inte. Det är ingenting kvar av det. Det har förvandlats till ett ickeland. Något är det visst, men ett land är det inte. De har hackat sönder det. Pulvriserat det. Och nu står du här, du talar i metaforer och vet inte vad som väntar dig.”
”Jag är beredd att göra vad som helst”, säger han. Eller kommenterar han? Kritiserar han henne? Hon kan inte uttolka någonting hos honom. Är han förtvivlad? Är det därför han är så lugn? Nästan ironisk? Nej, inte ironisk, inte alls. Nu går jag för långt, tänker hon.
”Du vet inte vad detta innebär. Vet du det?” säger hon med emfas.
”Jag kan göra mycket. Jag vet att jag kan. Jag vill det.” Det var hon säker på att han skulle säga. Hon vill pressa honom, det är så mycket som hon vill själv. Han vet inte vad han pratar om. Finns det en plats för honom här, i denna stad, i detta land? Och vad är en plats? Räcker det med en plats? Och varför ska den ges honom?
”Vem är du?” frågar hon som om hon vore en annan.
”Du förbryllar mig.”
”Vad är det du vill? Egentligen vill?” insisterar hon, utan att titta på honom. En retorisk fråga kanske, undrar hon. Vad vill vi alla egentligen?
”En plats att vara på”, säger han och menar det och tittar rakt in i hennes nästan förtvivlade ögon. ”En plats att vandra genom, att sätta mig och ordna saker och ting på. En plats där jag kan sitta och addera och subtrahera och deducera. En plats som kan uppsluka mig.”
”Du har ingenting. Har du?” Hon tittar rakt i ögonen på honom nu. Hon måste det. ”Inga pengar. Inga kläder, inga släktingar, inga vänner, inga krafter. Vad har du? Du verkar inte ha några krafter alls.” Hon låtsas glömma honom och tittar genom fönstret. ”Du är utmattad av din ansträngning att umgås med detta ingenting du har. Och du vet inte vad ingenting är.”
Hon tittar försiktigt på honom, på hans oroliga händer. Finns det ett förhållande mellan dem? Vad får henne att tänka så? Han borde kunna få stanna. Få chansen att addera och subtrahera. Han vill det. Han är så slutgiltigt här, så rysligt slutgiltigt.
”Du darrar.”
”Jag befinner mig ständigt i ett kritiskt tillstånd.”
”Du kommer att falla i små bitar förr eller senare. Snart.” Hon reser sig. Hon kan inte undvika hans blick. Hon försöker inte heller.
”Vad är det du vill egentligen?”
Kan jag nå dig, tänker hon. Vill jag det? Ja, det vill hon. Det vill hon verkligen. En som kan darra, som vibrerar av oro och iver, av ett rent ingenting.
Han tittar ut och talar långsamt:
”Dessa träd är en välsignelse. De är ämnade åt människor som du. Du verkar ha den tid som behövs, möjligheten att njuta av dem. Och benägenheten. Du är en lyckligt lottad människa.”
Hon går och ställer sig alldeles intill honom.
”Är jag det?”
”Jag älskar dessa träd. Deras skugga mitt i staden. Det finns alltid mycket folk under dem. Alla möjliga människor. Det förvånar mig hur de hittar på olika sätt att njuta av trädens skugga. Visste du att det finns olika sorters skuggor också? Sådana som är lätta och sådana som är tunga? Medvetna och omedvetna?”
”Du formulerar det fint. Du vet hur du ska använda dig av språket. Det är sällsynt nuförtiden. De flesta har glömt allt om litterär stil och skarp syntax och invecklade meningar. Men sådan är vår tid med sina enorma formationer.”
Hon vill röra vid honom, få honom att sluta darra, men sätter sig bakom skrivbordet igen. Han fortsätter att titta ut. Det är det han vill göra.
”Det finns något för mig i detta land. Visst finns det?”
Hon blir plötsligt elak:
”Är du inte en parasit, en präktig, vältalig parasit? De kan arrestera dig när som helst. Vem som helst kan ange dig. Det här systemet kräver ständigt stöd. Annars kommer vi alla att bryta samman och sluta andas. Vad kan du erbjuda mig? Vad skulle du kunna erbjuda oss?”
Nu slutar han darra. Hon känner hur han genomskådar henne. Hennes falska grymhet, hennes underliggande uppgivenhet framkallar en meditativ sinnesstämning i honom. Han vänder sig om.
”Jag behöver bara ett arbete. Det är allt. Ja visst, ett land också, en plats. Jag är bra på ord, det stämmer. De har form och innehåll för mig, och jag kan få dem att flyta. De är påtagliga för mig.”
Hon vill titta på honom utan att tala. Hon har egentligen inte något att säga, vill inte säga något överhuvudtaget. Han är så nära henne, nära det han säger och ändå tycks han hålla ett visst avstånd från allting samtidigt som han rör sig på ett nästan rytmiskt sätt. Är han djupare absorberad av sin omgivning än någon annan? Varför? Lyssnar han på en för henne ohörbar musik? Vart är han på väg nu?
”Du är bara en främling. Det finns tusentals, miljoner som du.”
”Det pågår något omkring mig som inte är överens med mig längre. Jag har börjat flyta motströms för länge sedan.”
”Du vägrar vara en del av flödet?”
”Det är flödet som vägrar ha mig. Det flyter över mig, trycker ner mitt huvud och låter mig inte andas. Jag ser det flyta och registrerar dess allra minsta infall. Det är vad jag gör. Jag registrerar. Jag deltar inte, kommenterar inte, reagerar inte. Jag bara registrerar. Jag har gjort detta under en lång tid.”
”Det finns alltid någon som tycker att det är han som bestämmer. Men alla vet att det är flödet som bestämmer. Det är väl beräknat, väl kontrollerat. Det övervakar sig självt. Vi kan inte existera utan det. Jag sitter i detta rum framför dessa skärmar och registrerar fakta, siffror, rörelser. Du är också med nu. Varenda stund i ditt liv bland oss är med. Jag är en av dem som registrerar dig. Du har sett detta i filmer och läst om det i böcker. Men du har inte någonsin upplevt dess bekväma grepp runt din kropp, dess ljuva rinnande över din hud. Det är självklart och kompakt som inget annat. Du vet inte vad registrering är.”
Hon hade inte tittat på honom alls när hon sa allt detta. Varför skulle hon göra det? Varför ställer hon denna fråga? Hon försöker titta genom honom.
”Du är en god människa. En riktigt god människa. Ja, det är dig jag menar. Jag vet vad jag säger. Jag har registrerat dig under en lång tid. Från den första stund du kom till vårt enorma land. Alla fakta och detaljer talar till din fördel. Alla dina handlingar och beslut ger mig en bild av en man med en ovanlig moralisk styrka. Och vi vet alla vad detta innebär. Att den inte kan beräknas och registreras riktigt utförligt. Jag är inte rädd för dig längre. Vad mig anbelangar kan de dra åt helvete allihop.”
Hon vet att det hon säger spelas in. Varför säger hon det?
”Det är en fin och varm dag ute i dag. Jag registrerar den för dig. Skuggorna är väl beräknade och reglerade. Du har ätit en underbar frukost. Det är registrerat det också. Sedan kom du hit.”
Hon skulle säga till honom: Du är en fin man. Du skulle lita och tro på alla. Du tror på att det finns människor som bjuder på en kycklingsoppa utan att de vill ha något i gengäld. Hon kan inte undvika hans blick längre. Hans sätt att titta på henne. Att tala. Det som hamnar mellan de digitala spåren, det sifferfria, det sifferfrånvända.
”Jag tror att jag var en zigenerska en gång”, säger han plötsligt.
”Vad konstigt.”
”Jag tiggde pengar på en gata. Jag hade en tatuering på armen. Ett hjärta med ett namn i. Människorna var rädda för mig. De trodde att jag visste allt om dem och att deras liv skulle bli lika tragiskt som mitt. De undvek mina ögon. Och en dag kom denna registrator förbi. Hon stannade upp och vi såg varandra i ögonen. Plötsligt vände hon sig om och gick, fort. Mycket fort. Hon visste allt om alla, men inte på samma sätt som jag.”
Är han en tragisk människa, undrar hon. Är jag en tragisk människa? Vad gör han nu? Han går till fönstret. Han vill inte se på mig längre. Han småsjunger!
”Ingen själ här,
ingen kropp heller,
ingen närvaro,
ingen frånvaro.”
Han låter så trött. Han måste vara trött. Hon är så osäker.
”Jag är verkligen mycket trött. Utmattad. Och ändå har jag sett och upplevt vänlighet överallt i landet. Jag sa till en taxichaufför att jag inte hade någonstans att sova och han sa att det inte var något problem. Du kan sova i min bil, om du inte har någonting emot det. Det är allt jag kan göra för närvarande. Jag har en filt i bagageluckan. Jag låg där den natten och försökte sova. Bilar och människor passerade förbi, jag kunde höra och se dem. De var alla på väg någonstans. Och de ljud som nådde mig var alla avsiktliga och meningsfulla. Och taxichauffören kom på morgonen och väckte mig med en lätt knackning på bakrutan. Vad handlade allt detta om? Om godhet.”
Hon är inte säker på att hon vågar titta på honom, men vad tittar han på? Vad har hon gjort mot honom? Vad har vi gjort med honom, tänker hon. Med alla dessa människor? Han är orolig. Han darrar igen.
”Jag är inte gjord för detta land. Känn dig fri att kasta mitt huvud till den fulaste hund du någonsin sett. Med det fulaste skall du någonsin hört. Ett skall trots allt. Du är så snäll. Så försiktig. Ett skall, en ful hund med ett fult skall. Det är ett skall. Det punkterar din snällhet. Ett ljuvligt skall från en ful hund. Den fulaste du någonsin sett. Det punkterar. En snäll hund med ett elakt skall. En snäll, ful hund. Den fulaste.”
”Mår du inte riktigt bra?”
”Jag var ute och gick utmed stranden. Under mina fötter kunde jag känna tågen som passerade. Turister vinkade till mig från båtarna i vattnet. Jag ville prata med någon. Sitta någonstans och dricka en kopp kaffe eller en kall coca cola. Längtade efter att få prata med någon. Men sen tänkte jag att det här är mitt land nu, jag borde inte känna en sådan längtan, jag borde kunna tala med vem som helst, sitta på vilket café som helst och dricka en coke eller två. En coke eller två, detta eller detta, det ena eller det andra, hon eller han. Och sedan gick jag in i en affär och köpte en present till någon, och tänkte att någon någonstans köpte en present till mig.”
Du är trots allt en främling, vill hon säga. Men mena vad?
”Jag har denna känsla av tid i detta land. Tid som låter sig blandas med rummet, sprida sig i alla detaljer på gator, bilar, kroppar. Rummet blir som en fågel i sitt fågelbad, som en hund som skakar vatten från sin kropp. Jag är i denna tid medan rummet får tiden att rinna över mitt ansikte, får min hand att hålla fast koppen med kaffet i.”
”Jag tycker om att lyssna på dig.”
”Jag saknar känslan av mer i allting. Och av mindre naturligtvis.”
”Naturligtvis.”
”Känslan av brist och känslan av fullbordan. Att missa sista tåget hem. Att inte vilja lämna bänken vid stranden.”
”Du är inte annorlunda än jag.”
”Eller vem som helst.”
”Vad vill du egentligen?”
”Vad vill du egentligen?”
”Vilket blir ditt nästa steg?”
(Published in TIDSKRIFT FÖR CLASSISKA STUDIER NR 1 | 2011)
